Ligger i sängen och kan inte sova..
Lyssnar på familjens djupa andetag & snarkningar..
Tankarna far omkring i skallen om det mesta..
Framför allt hur saker och ting kommer att bli nästa vecka & några veckor/månader framåt....
Mycket frågor och funderingar - utan några svar!
Samtidigt som jag har väntat på att detta ska ske och längtat lite grann - så börjar jag känna en oro inom mig.
Skit nervös & rädd är jag också!
För tänk om detta inte slutar bra?
Kommer det bli bättre än vad det är idag?
Tänk om något går snett eller att det kan bli komplikationer under själva ingreppet??
Hur kommer det kännas efterråt?
Samtidigt som att det är värt försöket att bli bättre & kanske få en framtid utan hjälpmedel och smärta!
Vem vet - kanske även slipper alla dessa tabletter som man lever med nu - för att klara av dagen..
Fy fan säger jag bara just nu!!
Hur ska helgen bli om jag känner så här redan nu??
Försöker tänka på annat, på dagarna går det relativt bra - men kvällarna och nätterna är tuffa!
För då kommer allting!
*~*

Nu var det ett tag sedan man skrev här, har haft fullt upp och sen inte kommit mig för att skriva.
Även om jag har velat det, så är det något som har tagit stopp just då.

Det har hänt en hel del under kort tid...
Fattar inte varför allt ska komma på samma gång!!
Visst är det tufft när vissa saker händer, men det skulle ändå vara skönt att ha det lite uppdelat.
Så man hinner med sig själv oxå..
Vilket man förtränger mera när det blir tufft runt omkring en.

Mina tankar går till en vän - som mist en anhörig nyligen.
Vilket jag också tog åt mig av, då vi känt varandra sen vi var små och har setts till och från vid olika tillfällen under alla dessa år.
Sen vet jag om hur man mår och känner saknaden å tomheten efter denne person.
Har ju själv gått igenom det för sju år sedan - och det känns fortfarande :(
Vill finnas för denna vän, men håller mig på avstånd.
Då jag vet hur många andra finns där och dennes familj.
Man orkar inte med så många utifrån - vill bara vara och försöka få till sitt liv.
Fast jag hoppas på att denne vet och känner av att jag finns ändå..
Tänker även på övriga personer i denna familj, för de har ju också tufft för tillfället.
Många säger att det kommer bli bättre, men det håller jag inte med om alls.
Eftersom tomheten och saknaden finns alltid där.
Frågan är om det någonsin kommer släppa?.

Sen finns det en annan vän som har haft en tuff period - men det börjar gå åt rätt håll igen.
Det som denna familj har gått igenom kan jag inte föreställa mig hur det har varit.
Vill finnas för dessa personer också, visa stöd och försöka förstå deras oro.
Samtidigt som jag kan tänka mig hur detta känns, å att man värdesätter nog livet på ett helt annat sätt efter detta.
Huvudsaken är att saker och ting slutade bra & jag hoppas på att det förblir så också.

Ja vad ska man säga, det var lite av vad som har hänt den senaste tiden.
Och jag som tyckte att jag hade nog med mig själ.
Men man får ta en dag i taget och hoppas på det bästa i slutändan.
För en dag kanske saker och ting vänder.

När det gäller min familj, så har min lilla tjej fått det lite tufft i skolan...
Vilket jag tog tag i på en gång, men som inte har blivit bättre än tyvärr.
Hur man än försöker få till saker så slutar det inte alltid bra.
Kan bara hålla extra koll och vara med lyhörd - så man kan agera snabbare om det händer igen.
Varför kan inte barn bara få vara och leva sitt egna liv?
Varför måste det alltid vara något eller någon som ska lägga sig i?
Blir så trött på detta!!
När det gäller stora tjejen - tror jag det har vänt en hel del.
Men även där finns det lite kvar, tyvärr.
Försöker förstå och finnas där för dem båda.
Men är svårt då man inte når ända fram alla gånger!

Skit samma nu ska jag försöka tänka på något annat, man kanske kan få lite sömn inatt.
Och orka med morgondagen.
Kram