Sitter på altan med ett glas vin och röker - medan jag tänker på livet.
Idag har jag haft en trevlig dag med min sambo och kollat på bilar samt båtar.
Medan våra tjejer var med sina vänner å hade kul på sina håll.
Träffade mycket trevligt folk.
En person fick mig och tänka annorlunda idag, han berättade mycket och gav mig peppning.
Vilket har fått mig på andra tankar kring mycket i mitt liv.
Hoppas på att jag kommer klara av det i slutändan.
Sen talade han även om att en annan i min närhet var orolig för mig - vilket jag inte visste om eller har märkt själv när jag har träffat denne person.
Men jag tog till mig det och kom på andra tankar helt å hållet.
Även om man tycker att ens liv är tufft så ska man ändå kämpa och försöka gå vidare.
Jag menar mitt liv har ju verkligen gått upp och ner under många år nu - men det är bara jag själv som kan göra det bättre ingen kan göra det åt mig!
Fast det känns ändå som det kommer bli en lång väg tills jag når det jag vill,
Imorgon börjar mitt nya liv och mitt nya tänk inför min framtid.
Sen kan jag bara hålla tummen på att jag kommer klara det i slutändan och inte få allt för många hinder som jag har haft hittills i livet.
Jag ska verkligen visa de andra att jag kan - för jag vet att det finns en del som inte tror på mig!!
Men de ska inte få rätt!
För jag ska försöka stå på mig denna gång!!!!
Framför allt för min familjs skull ska jag komma tillbaka till ett normalt liv.
Ser även på dem utan att de säger något - vilket jag kan tycka är synd.
Men det är som det är med den saken.
Kan även säga att det finns saker som jag saknar i livet - men det har gått för långt för att jag ska ta tag i vissa saker igen.
Så det kommer nog aldrig mera tillbaka i mitt liv.
Synd men sant!!
Har även märkt andra situationer under detta år som har gått, vad/vilka saker som inte finns längre bara för att jag hat det som jag har det...
Vilket känns tufft vissa gånger men det är bara att hålla god min och fortsätta livet ändå.
Vet inte om jag ens vill försöka fortsätta med detta, eftersom jag vet hur det är nu...
Det får tiden utvisa hur det blir.
Hänger säkert mest på mig själv - men det är svårt att ta det steget!
Skit samma - det viktigaste just nu är att komma tillbaka och leva för min familj.
Och att få slippa min rullstol och kryckorna i framtiden!
Att kunna få göra saker med mina tjejer igen - sånt som de vill och sånt som jag klarar av.
Dem lider jag mest för, eftersom jag ser i deras ögon hur besvikna det blir över mycket då jag inte kan göra de saker som de ger som förslag.
Eller bara kunna umgås med vänner på ett trevligt sätt, än att alltid säga nej till saker och ting.
Jag mår skit över att jag inte närvara vid en väns födelsedag.
Det tog mig hårt som fan och jag ångrar det djupt.
Med tanke på att det var en barndomskompis - men tillfället från min sida blev totalt fel.
Jag kan bara hoppas på att denne person förstår mig och inte är allt för besviken på mig i slutändan.....
Ibland känns det som jag gör många besvikna i min omkrets pga att jag har mått skit & stängt in mig istället för att ta mig an saker & ting.
Kan inte förstå hur min familj har stått ut med mig egentligen!?!?!
Tänkt om jag kunde ha fått höra dessa ord tidigare som jag fick höra idag.
Hade jag kunnat vakna till då med eller hade jag bara nonchalera det med?
Inget jag kan svara på i dagens läge.
Att jag mår skit till och från hänger inte bara på mig, utan andra i min närhet som mår dåligt.
Vill ju även finnas för dem, inte säga ifrån..
En son jag har försökt stötta så gått det går, verkar ha kommit på andra tankar - vilket gör mig gladare.
Kan bara hålla tummen för att det kommer vara så ett tag och att denne kommer till mig igen om det behövs.
För jag kommer alltid att finnas för denna tjej - för all framtid.
Sen hoppas jag också på att mitt förhållande kommer att hålla hela livet ut, för det finns ingen annan som jag älskar så mycket som min underbara sambo och mina döttrar naturligtvis.
Han och jag har gått igenom mycket under våra år tillsammans - både tuffa och glada saker.
Jag vill aldrig mista honom - utan leva hela livet ut..
En dag skulle jag även vilja gifta mig - även om jag vet att han inte vill göra det igen.
Men hoppas kan man i alltid göra.
En dag kanske han ändrar sig.
Annars är jag i och för sig nöjd med det vi har nu.
Han är mitt allt och även min allra bästa vän i livet.
Har även nån till i min närhet som jag kan vända mig till.
Även om dessa personer har minskat med tiden.
Men jag vet vilka jag kan lita på och vilka som jag bara kan umgås med.
Men det är väl så i livet, man blir sviken på vägen.
När det gäller vissa hänger det nog mest på mig själv, över vilken väg jag har valt och vad jag tycker.
Men det kommer jag också stå för när den dagen kommer.
Man är ju vuxen ibland och ibland är man som ett barn.
Vissa kan inte ta det, men så är det ibland och det kan vara skönt att få vara barnslig ibland.
Finns en annan sak som jag har tänkt på när det gäller livet - som jag inte talat om för någon annan heller.
Vet liksom inte hur jag ska göra det eller vem jag ska ta upp det med..
Det handlar lite om vad jag skulle vilja göra ibland, men det tar emot att göra det - pga vissa saker.
Tanken finns där ofta, men viljan är bara ibland.
Det är en sak som jag har gjort när jag var yngre å för ett par år sedan.
Som jag tyckte var kul & trevligt ibland - men som tar emot just nu.
Varför vet jag egentligen inte.
Kanske har det att göra med vissa val i livet eller så är det nåt annat.
Samtidigt som det skulle vara kul att göra någon gång till.
Mest för att kolla mig själv över va jag skulle tycka om den saken nu jämfört med vad jag tyckte då.
Framtiden får utvisa vad som händer med den saken...
En sak i taget gäller nu och det är framför allt att jag ska kunna gå igen utan hjälpmedel.

Ha det bra nu - ni som läser min blogg
Och hej då för denna gång
Kramar