Hur man än kämpar och försöker med vissa saker här i livet så slutar det ändå med ett misslyckande..

Och då trycker man ner sig ännu längre ner i skorna och orkar inte mera försök.

Även om personer runt om en säger att det blev bra, men kan bli till det bättre nästa gång..

Men så känns det inte för en annan, eftersom det alltid slutar på detta sätt..

Så varför ska man kämpa och försöka - När man ändå vet hur det slutar ?

Därför avstår jag mera än att ta tag i saker nu för tiden.

Fast i förgår så gjorde jag ett försök, som känns som att det var det sista..

För det slutade i kaos som vanligt, så det är bara att ge upp.

Orkar inte mera misslyckanden i mitt liv just nu...

Vissa är bättre på annat och ser ner på dem som inte klarar av saker och ting.

Fråga mig, jag vet, har mött den blicken och tanken många gånger under mitt liv.

Därav känner jag mig som en misslyckande person och kommer alltid att göra det.

Verkar vara en sådan sak som man inte kommer komma ifrån.

Har ju alltid haft det så och kommer att följa mig till min sista dag också känns det som förtillfället.

Det enda jag hoppas på att - är att jag inte har överfört detta på mina döttrar, eller att de kommer få ett bättre liv och möta kärleken och harmoni i sina liv när de blir äldre..

Att de kommer få vara lyckliga och göra sådant som de vill göra i framtiden.

Det är säkert mycket av det som gör att jag inte visar eller pratar om det som tufft för mig, vill inte att de ska se sin mamma som en trasig person med massa problem.

Räcker med det som redan har varit och hänt i deras liv..

Sen har jag funderat på en annan sak som jag har märkt av en tid tillbaka nu.

Och det är mitt minne, det är inte alls som det ska vara.

Kommer inte ihåg saker och ting längre som jag gjorde förr.

Eller saker som har hänt under mitt liv är helt borta, vilket jag lider av till en viss del.

Känns mest när man är med någon som pratar om saker som vi har gjort, och jag har inte en aning om vad eller var det skulle vara utan bara håller god min.

Och även när det gäller mina döttrar, jag kommer inte ihåg så mycket av när de var små.

Det är jobbigt och jag vet inte hur jag ska göra med detta.

Har tagit upp det med min läkare för en tids sedan, men sedan hände det inte något mera.

Visst det har varit mycket med min fot och rygg just nu, men jag skulle vilja få klarhet i detta med.

Vet inte hur jag ska göra med det längre.

För om jag inte skriver upp saker på en gång så är det kört, då kan jag glömma viktiga saker eller glömma saker som är inplanerade.

Tuffast är att komma ihåg saker från tjejerna skola och innebandy, för jag vill inte att de ska behöva missa något bara för att jag är som jag är.

Det här är också en sak som jag inte har tagit upp med någon annan i min närhet.

Vet inte hur jag ska framföra det eller om de kommer förstå mig.

Tycker det bara är så himla jobbigt med allt detta.

Vill bara ha ett liv som ska fungera och få ett normalt liv - kunna dela det med min familj på ett perfekt sätt inte som det är nu...

Frågan är ju bara om det någonsin kommer bli så i framtiden från min sida?!

Det känns väldigt låångt borta.

Eftersom är det inte det ena som kommer upp så är det de andra som..

Om man tänker utöver mig själv och mitt mående för stunden.

Så har jag ett bra liv uttåt sett.

Har två underbara döttrar och en underbar sambo som jag älskar som fan.

Och har även två underbara bonusbarn som jag älskar.

Visst har man haft det som de allra flesta i en familj, att det har gått upp och ner då och då.

Men har även ordnat upp sig också till det bästa.

Jag var nära på att mista denna underbara familj en gång, men är väldigt glad över att jag tog mitt förnuft till fånga och tänkte om...

Även om jag gjorde ett val då som jag ångrar djupt och inte kan förklara för någon varför jag gjorde, så är jag glad och tacksam över att min familj och mina vänner är vid min sida nu.

Och tar mig som den person som jag är nu och inte då.

För jag verkligen älskar min familj och mina vänner - Vill alltid ha dem vid min sida.

Har tre familjer som jag verkligen ser upp till ordentligt och är lite avund på dem.

Att de får ihop saker och ting jämt å alltid har det bra.

De verkar inte ha några bekymmer alls, allt bara rullar på som en dans för dem.

Allt de gör slutar bra, har nog aldrig ens hört att någon av dessa ska ha gjort något misstag eller misslyckande i sina liv någonsin.

Skulle vilja säga så mycket till dem och visa dem hur mycket de betyder för mig, men det kommer aldrig fram.

Är rädd för att de ska tycka att man är löjlig över att visa sin uppskattning eller över de man skulle vilja säga till dem på sitt sätt...

Framtiden får visa hur man göra med detta, vill bara fortsätta ha dem i min närhet.

Och sedan hoppas jag på att de kommer få ett underbart liv och att de förstår hur mycket jag älskar dem som vänner....

Jag tror att många i min närhet vet att jag inte tycker om mig själv på många sätt.

Har liksom svårt att se mig som en fin person som kan klara av saker.

Så det här med att handla något till mig själv och unna mig det, har jag skit svårt med.

I en början kan jag kolla lite grann, men sedan slutar det ändå på herr eller barnavdelningen.

Lättare att kolla till dem än till en själv.

Sen tycker jag inte att jag passar i sådana kläder som andra går i, att jag har mig egen stil med myskläder.

Nu när jag fyllde år fick jag pressentkort på kläder, som jag ska försöka få till.

Vet inte varför jag tänker på detta sätt, eller varför jag inte kan unna mig själv saker.

Fast denna gång ska jag försöka hitta kläder som jag vill ha, även om det kommer bli en tuff dag.

För jag menar - jag är inte den personen som gillar att shoppa, som andra gör.

Dels är det för mina kryckor och rullstolen just nu, för det är bara bökigt när man ska försöka.

Visst är det mycket som är handikappsanpassat i affärer, men inte deras omklädesrum är det.

Vilket är både tråkigt och synd kan jag tycka.

Även om jag inte själv kommer använda dessa hjälpmedel livet ut, så tänker jag på andra som lever med det.

Under denna period jag har fått leva på detta sätt så har jag tänkt mycket på dessa människor som alltid har det på detta sätt.

Hur de blir bemötta av andra, å detta med att komma fram överallt, saker man inte kan göra...

De är verkligen starka personer tycker jag, för kan säga att mitt psyke för detta inte är det bästa alls!

Jag har backat för mycket under denna period, för att det känns bara för jobbigt eller för att jag kommer inte klara av det ändå.

Frågan är om man tänker rätt då eller inte..

Men för min del är det lättare att säga nej än att bli besviken..

Det är mitt sätt att klara av situationen även om det kanske inte är den bästa i slutändan.

Men en dag kanske jag kommer få leva utan mina hjälpmedel..

 Sägs ju så, men jag vågar inte hoppas allt för mycket på det för stunden.

Tiden får utvisa hur det kommer bli för mig med allt detta och allt annat som händer och sker.

Men jag gör vissa saker ändå ibland, vare sig jag vill eller inte.

Sen har man ju lite måste också, vissa saker som jag kan själv och andra saker som jag behöver hjälp med.

Jag kan säga att det som är tuffast och har varit under en tid nu är, att jag inte kan göra enkla saker eller sådana saker som mina tjejer vill göra med mig.

Vilket de oftast gör med sin far istället då, men det sårar mig som fan att inte själv kunna göra det alla gånger.

Känns som jag har förlorat mycket under denna period och som kommer vara tuff att få tillbaka.

För även om jag kanske kan göra vissa saker sen, så är det inte säkert att de vill de då.

Att det kommer vara försent..

Sen detta med semestern i år, vet jag inte heller hur den kommer vara.

För även om min operation är tänkt Mars, så är det en lång väg tillbaka.

Och sedan har jag inte sett att det blir av just då heller när det är sagt, för än så länge har jag inte fått dessa papper hemskickat.

Eller att denna operation kommer sluta bra.

Finns ju liksom komplikationer som med allt här i livet.

Därav kommer min rädsla och osäkerhet inför framtiden.

Många i min närhet säger att det kommer gå bra och att jag ska sluta tänka på detta sätt.

Men det är svårt att slå bort efter allt som har hänt under denna period.

Och sedan vet jag andra som har fått gjort om sina operationer och andra som inte är nöjda med det heller.

Sen dessa ord som min läkare pratade om när vi sågs, att det finns lite bekymmer..

Som mitt gamla ärr över foten som inte är snyggt gjort eller ser så bra ut enligt henne, å sedan mitt sår uppe på foten som inte vill läka någon gång.

För såret under foten verkar ha gett med sig, för där lossnade det torr hud idag.

Vilket jag hoppas på är bra i slutändan, för det vet jag inte om det är egentiligen.

Så det är en sak till som jag måste hålla ordentlig koll på..

Fast med min vanliga tur så kommer det säkert gå åt fanders med detta så jag inte kan genomföra min operation på uttalad tid..

Och då kommer jag få ännu mera problem med försäkringskassan än vad jag redan har..

Ska snart på ett möte med dem, och en ny handläggare igen..

VIlket jag inte ser fram emot ett dugg, för att börja om igen är bara så tufft.

Och sedan få höra deras negativiter inför detta...

För inget av detta skulle behövt hända om saker och ting hade gått rätt till från början!

Väntan hade inte behövt vara så här lång och då hade jag haft mindre bekymmer i mitt liv..

Hade till och med fått mått bättre kanske...

Oj idag kom det ur mig en hel del...

Men nu ska jag försöka göra något annat än sitta här vid datorn.

Fast vem vet, kanske tittar in senare idag.

För det känns skönt att släppa ut saker och ting...

Även om det blir en väldig blandning av det.

 

Liz

23 februari 2014 16:54

fin blogg! :)

kolla gärna in min blogg också! :)

http://lizettes.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varför ska livet vara så jävla jobbigt? När ska saker & ting bli bättre? Hur man än gör så hamnar man på botten lika fort igen.... Är det då man ska ge upp totalt eller ska man kämpa vidare?? Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag ska gör...

Ja då har det gått ännu en vecka. Sitter här i soffan och tänker på vad som har hänt under den senaste tiden. Vissa saker har gått så himla fort fram, å vissa saker sådär. Men jag är glad över att det äntligen börjar hända lite saker i mitt liv...

Många talar om ärlighet och att man ska stå på sig.. Så nu ska jag släppa bomben - mest för mig själv.. Tror jag i alla fall.. Det har pågått en längre tid nu, så jag själv är rädd för framtiden och mest för mig själv!! Jag har börjat med en...

Sitter i soffan och unnar mig lite vin efter en lång dag och vecka. Medans min sambo tittar på något tråkigt på teven, vilket gjorde att jag hamnade här istället. Lilltjejen sover sen ett tag tillbaka och äldsta tjejen sover över hos en vän. Ida...

Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet. För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten.. För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång. Men har man gått...