Idag fick jag mitt brev som jag har gått och väntat på ett tag, men det blev ingen träff nu i Januari som de sagt..

Utan i början på Februari blev det istället.

Visst blir man besviken på att de inte gör som det är sagt från första början, men samtidigt så får man väl vara glad över att man får komma dit.

Och sedan kan man ju bara hålla en tumme på att det inte kommer ta allt för lång tid för nästa träff..

Vill verkligen få detta gjort nu, så man slipper ha det så här.

Även om jag vet att det är lång väg tillbaka med allt..

Och det är ju inte bara det här med att träna upp foten igen, utan även att komma tillbaka till livet igen.

Att kunna göra saker igen utan hjälpmedel..

Och röra sig som vanligt igen - hoppas jag på i alla fall. 

Kunna gå som vanligt och göra saker med mina nära och kära.

Men får hoppas att min rygg inte har tagti allt för mycket stryck av detta, ja menar att mitt diskbråck inte har blivit sämre..

Vilket jag kan känna av att det har och det är ju inte så konstigt efter allt detta hoppande så länge.

Vet att de ville försöka ordna till en operation för ett år sedan, men jag kunde inte genomgå den för att jag hoppade på kryckor..

Vilket gör mig lite nervös över det hela, nu när man börja tänka mer och mer på framtiden.

Vet inte hur detta kommer sluta..

Håller en tumme för det bästa av det hela..

Och att min depression kommer ge med sig när allt detta är över - å man kan komma tillbaka till sig själv.

Kanske till och med gilla sig själv och kanske komma sig för att göra saker igen.

För idagens läge finns inte den biten hos mig alls.

Allt känns bara så långt borta när det gäller att ha kul eller kunna slappna av..

Bara för att min fot slutade att fungera så försvann mycket från mitt liv.

Inte i början när man trodde på saker som sades, men efter en tid med en massa besvikelser på vägen så rasade mycket för och tyvärr så håller det i sig än.

Efter denna tid har jag så svårt att kunna tro på sjukvården och det de säger till en.

Eftersom det ändras hela tiden eller så bara glömmer de bort en..

Tur är väl att jag fick den sjukgymnast som jag har, för hon har verkligen funnits där och stöttat mig.

Gett mig goda råd och tips på vägen hur man ska gå till väga med saker och ting.

Hoppas att hon kommer vara den som ska hjälpa mig med träningen efter operationen.

Utöver att man mår skit över behandlingen inom sjukvården, så är det ju även andra saker som gör att man inte orkar med sitt liv fullt ut..

Som att man inte tycker om sig själv eller att man tycker att man inte duger till något.

För allt man gör blir bara fel hur man än kämpar och försöker.

Därav är det bäst att bara stänga av det mesta eller skjuta det fram - då kan det inte bli fel eller bli några missförstånd heller.

Även om det kan vara tufft efter en längre tid, då man känner sig ensam och tom istället.

Vet inte hur jag ska parera detta så att det slutar bra.........

Det som jag tycker är jobbigast är att när jag inte mår bra eller orkar med saker, så ser jag att det är andra som lider i min närhet.

Sen dessutom känner jag mig inte tillräcklig som mamma till mina döttrar.

Försöker verkligen finnas för dem och göra saker med dem, men det verkar inte hjälpa alla gånger.

Vilket gör mig ledsen, för jag får höra en massa jobbiga kommentarer varje dag från dem båda..

Det gör att jag mår ännu sämre och går undan istället och gråter i min ensamhet.

Vill verkligen finnas för dem nu och för alltid.

Visserligen kan jag även förstå dem i vissa situationer, men inte alla gånger..

Har en som inte mår bra här hemma just nu, å som jag inte alls kommer nära.

Utan blir utstött och det känns skit jobbigt.

Vill vara den mamman som kan finnas där - inte vara den mamman som blir ratad.

Jag har stått emot länge nu, men vet inte hur länge jag kommer klara av det.

Ser och hör saker som jag skulle vilja göra något åt, så kanske vissa saker kan bli till det bättre.

Men när man inte får komma i närheten är det svårt att få till det.

Har en lite ide på hur jag ska göra, men frågan är bara om jag själv kommer klara av det.

För att be någon annan om det kommer inte heller fungera.

Sen är jag väldigt rädd över att detta har uppdagads på grund av att jag mår skit och de ser mer än vad jag visar.

Skulle det vara så kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

Finns även fler saker som jag skulle behöva ta tag i..

Saker som man skulle vilja ta tag i men som man inte riktigt orkar göra..

Känns ju liksom bättre för stunden att skjuta upp det till en annan gång, men som slutar med att det inte händer någon gång.

Det är jag nog inte ensam att göra heller, för det är nog flera som gör så.

Fast en dag kanske man tänker annorlunda..

Lite tur har man för att man vissa av sina vänner och sin sambo vid sin sida.

Som vill ställa upp och trösta mer än vad jag tillåter.

Har svårt med den biten just nu.

Det är lättare att finnas för andra och stötta dem, än vad det är när det gäller en själv.

Vill inte vara den som ska vara i centrum eller som man ska tycka synd om.

Men ibland känns det även skönt att de vill visa att de bryr sig, i normal mängd.

Jag skulle inte vilja mista dem heller, för jag älskar dem alldelse för mycket för det.

Nu ska man fixa lite kaffe och bara vara resten av kvällen.

Å vänta på att tjejerna ska komma hem från deras innebandy träningar.

Ha det bra

Sitter i soffan och lyssnar på nyheterna i bakrunden på teve, som handlar om vården...

Att det är långa köer och att patienter betalar sina egna operationer för att inte de inte kan vänta längre.

Eftersom det gäller deras liv..

Hur sjukt är inte det???

Fattar verkligen inte vad som hänt med sjukvården...

Man blir ju rädd inför framtiden..

Känns som att detta kommer bli mera kaos för alla som behöver hjälp..

Varför kan de inte bara ge dessa personer bättre löner och förmåner - de gör ju ett bra jobb och behövs för att människor ska kunna få hjälp och känna sig trygga..

Inte som det är nu, man är osäker och denna väntan på saker och ting..

Och man känner sig inte alls trygg inom detta..

Sen tycker de att man ska vända sig till vårdgarantin om man tycker att väntetiderna är för långa och att man inte får den hjälp som man behöver...

Men jag har gått via dem - inte har jag kommit något längre för det..

Är det så att man ska ta egna pengar och betala för sin egen vård, för att det ska hända något?

Gå till en privatklinik...

Men om man inte har dessa pengar som privatperson så ser detta inte heller ljust ut..

Visserligen handlar det mest om cancervården på teve, men jag kan tycka att det gäller allt inom sjukvården.

Sen tar de också upp att det kan skilja sig mellan olika kommuner - att köerna kan vara mindre och att man får hjälp på en gång eller att det skyndas på, utöver vad man söker för..

Det är inte lätt att vara patient inom sjukvården...

Känns som att det blir mycket klagomål i min blogg till och från, men det är saker som jag vill få ur mig.

Och sådant som man känner för stunden.

Saker som man inte kan få ur sig annars, eller till någon annan.

Fast ibland så kan även jag vara positiv   

Under den gångna helgen har det varit både trevligt och känslomässigt.

Har ju grattat min tjej som har blivit tonåring, vilket var trevligt att träffa delar av släkten.

Sen att det har varit lite upp ner med saker och ting har varit tufft, för alla kan jag tänka mig.

Men det bästa är att man kan prata ut och låta känslorna komma fram (vissa gånger i alla fall)

Som förälder ska man ju vara den som finns där vid barnens sidor, i alla väder..

Vilket kan vara lite tufft ibland, då saker och ting kan sluta fel fast man inte vill det.

Eller man försöker på sitt sätt att bemöta det på bästa sätt, men som inte hjälper alla gånger..

Det tar på ens förälders krafter också..

Man försöker förstå och verkligen finnas där..

Jobbigt att bara få se på vissa gånger - då man inte når ända fram..

När mina tjejer mår dåligt - mår jag också dåligt.

Vill verkligen finnas där för dem båda..

Vet bara inte hur jag ska göra...

Utöver detta bekymmer, så mår jag ju själv inte så bra.

Vet inte ens hur jag ska få till mitt liv igen, hur ska jag då kunna finnas för tjejerna..

Jag vet att jag har en underbar familj som älskar mig och även mina vänner.

Men det är jag som stänger av mera än att ta emot eller visa något själv.

Samtidigt som jag kan sakna dem otroligt mycket, fast jag vet att de är i min närhet.

En dag kanske jag kan komma tillbaka till mitt liv och ha kul igen.

Men för stunden känns det väldigt långt bort.

Tyvärr..

Finns saker som jag skulle vilja göra, men som jag avstår ofta.

Bara för att jag sitter i den situationen som jag sitter i.

Orkar inte mycket längre, å det jag orkar lägger jag ner på mina tjejer.

Även om jag inte kan göra mycket med dem heller, för de vill ju mera än vad jag klarar av själv.

Har blivit sämre i axlar och armarna - å då blir det tuffare att ta mig fram med kryckorna.

Så just nu känner jag mig som en usel vän, mamma, sambo, syster, dotter.. m.m

Jag försöker verkligen vara stark och göra saker för att må bra.

Vilket bara fungerar några dagar, sedan känner jag att det är kört.

Och då stänger jag mig inne och bara är, å då kommer alla tårar ur mig och vissa tankar som jag inte vill ha.

Även om det känns som att det kan behövas sådana dagar ibland så vill jag inte ha det så heller.

Känns inte som jag har tid, för jag har lite annat att göra och få till..

Som skjuts längre bort och blir bara ännu stressigare att få till sedan..

Försöker tänka om vid vissa tidpunkter men lyckats inte alltid..

Jag försöker leva för - En dag i taget..

Även om jag har min familj och mina vänner vid min sida - så har jag ändå en saknad..

Saknaden av att inte kunna träffa sina släktingar mera än vad man gör.

Finns en person som jag verkligen saknar vid min sida, en som jag träffar väldigt sällan.

Fast skulle vilja umgås mera, om det går att ordna...

Vill finnas för denne person, men som inte verkar vilja ha mig där just nu..

Det är som det är, man kan bara hoppas att det kommer ändra sig någon gång..

Dessutom finns det även andra som jag skulle vilja umgås mera med, men som man inte får till..

Det är alltid något som kommer emellan.

Tråkigt men så är ju livet..

Alla har ju sitt, familjen, jobb och kanske annat..

Fast man får se fram emot de stunder som ges...

Lär dig livets gåta:

Älska, Glömma & Förlåta

Då har det blivit ett nytt år och säkert med nya härliga händelser ( kan hoppas på i alla fall )

För mig har det inte börjat så bra...
Väntar fortfarande på att min läkare ska kontakta mig!
Men har träffat min sjukgymnast som jag verkligen hoppas på att få behålla hela tiden.
För hon stöttar och hjälper mig mycket när vi ses.
Som sist när vi sågs så gillade hon inte alls hur min fot såg ut eller hade varit under mitt juluppehåll..
Och blev inte glad över att ingen hade kontaktat mig..
Så hon gick iväg en stund då jag tränade lite medans.
Å när hon kom tillbaka hade hon fått tag på min läkare & hon kunde ta emot mig en snabbis på en gång.
Varför fungerar det så lätt för min sjukgymnast - då jag själv har försökt men inte lyckats?!?
När jag väl tog min till läkaren på ortopedin så var hon stressad å hade inte någon koll alls på bad saken gällde först...
Sedan tittade hon snabbt på foten och berättade hur jag skulle sköta om den och ligga lågt med träningen ett tag.
Har början till trycksår under foten, å blir den värre kan hon inte operera mig...
Vilket jag sa att - om väntan inte hade varit så lång för operationen så hade det här inte behövt hända!
Dessutom frågade jag varför hon inte hade kontaktat mig - då hon berättade att jag inte stod i någon kö!!!
Hon skulle skynda på så att jag kunde få träffa henne igen och prata igenom allt en gång till.
Och där efter sätta mig i kön för operation, då hon även talade om att väntetiderna å köerna inte alls är så långa!
Men det har jag själv svårt att tro på efter allt som jag varit med om när det gäller vården!
Sen måste jag hålla tummen på att mitt trycksår inte blir värre - men med min tur i detta så slutar det säkert inte som jag vill!!!
Jag orkar verkligen inget mera skit nu!!!
Eller denna jävla väntan!!
Känns inte som jag kommer få någon hjälp med detta - utan att det bara skickar mig vidare hit å dit - som de har gjort under hela tiden!!
Ger upp!!