Sitter här hemma och tänker som vanligt på allting.

Har fixat med papper, så långt jag kan förtillfället.

Lyssnar på musik och dricker kaffe.

Tänker en hel del på hur det ska gå för mig med min fot, om det kommer sluta bra..

Jag har ju genomfört min operation, men får inte gå på den än.

Bara markergings gå/stå som de säger, men när jag gör det så gör det bara ont.

Och foten blir missfärgad...

Kan säkert vara för att jag inte har använt den på så länge och för att den är relativt nyopererad.

Men när ska det släppa då?

Kommer få ta av mig gipset på måndag och få en mindre gipsskena istället som jag ska ha på heltid ett tag framåt, kommer inte ihåg hur länge det var.

Men även då ska jag inte kunna stödja fullt ut på foten...

Fast jag ska få börja med sjukgymnastiken igen - å fick tillbaka den jag hade innan och det gör mig glad..

För henne litade jag på och hon hjälpte mig mycket innan, så hoppet att hon kommer hjälpa mig nu är rätt ok.

Det handlar nog mest om mig också, för jag är nervös över att det inte kommer sluta bra.

Tänk om något är fel eller bli fel den dagen jag väl kan stödja mig fullt ut på foten?

Allt det här innan operationen gör ju sitt, för även om de har försökt med skruvar, skena och förlängt mina senor på två ställen så har jag ju inte funktionen fullt ut ändå då..

Musklerna finns ju inte där som en vanlig person, så det måste jag jobba mycket med också.

Kommer jag klara det?

Även om jag är vuxen så är jag livrädd för hur detta ska sluta..

Vet ju vad min läkare sa när jag blev utskriven - och det ekar i skallen på mig.

Och gör att jag blir ännu mera osäker på det hela.

Framför allt när jag tänker på hur vägen har varit innan jag fick min operation, tänk om det kommer bli så även nu?

Att man kommer bli skickat hit och dit, utan att någon vet egentiligen hur jag ska göra med allt...

Hur kommer det bli med FSK?

Har ju liksom redan haft tjafs med dem så det räcker tycker jag..

Känns lite som att det kommer börja om nu, innan man kommer få rätsida på det  hela.

För jag vill ju inte att det ska bli mera bakslag på detta nu, när jag väl har kommit upp mig lite grann.

Samtidigt som jag är livrädd för den dagen när jag väl ska kunna gå eller bara klara mig utan rullstolen..

Är rädd för att ramla eller stöta i foten så det förvärrar det hela igen..

Hur fan ska jag klara av detta?

Sen tänker jag även mycket på min familj och mina barn, vad de har fått utstått med under denna period.

Allt som jag måste be om  hela tiden eller saker som de måste göra åt mig.

Det gjorde dem långt innan operationen ocskå, men ser på dem att det har ledsnat på detta.

Kan även höra deras komentarer - när de tror att jag inte hör..

Det gör ont i mig att se och höra detta, men som jag inte kan göra så mycket åt just nu och vet inte heller hur jag ska kunna gottgöra dem senare heller.

Är rädd att detta förstör mera än hjälper för oss alla i slutändan, tyvärr.

Eftersom allas humör svingar rejällt när det gäller mycket.

Sen ser jag och hör även andra runt omkring mig vad de tycker och det sårar mig också.

Även om jag inte visar eller säger något om det, utan bara tar emot.

Orkar inget annat just  nu.

Vet inte om jag någonsin kommer klara av det.

Men en sak vet jag i alla fall, vilka som verkligen finns vid min sida fullt ut.

Och dem vill jag aldrig mista vid min sida......

Utöver detta så finns det mycket annat som händer och sker också, tyvärr sådant som jag måste ta tag i på rätt sätt,  vet bara inte hur.

För hur jag än försöker så slutar det inte bra alls.

Och sedan är det tuffare att försöka fixa till det.

Vill ju finnas där och stötta/lyssna och hjälpa men lyckats inte något bra med det.

Känns som vi kommer mer och mer ifrån varandra än närmar oss, vilket gör mig väldigt ledsen och besviken.

Vet inte hur jag ska göra?!

Är bara så himla rädd över att förlora mera än vad jag redan gjort här, vill inte att det ska bli värre..

Orkar inte bara se på och se tårarna - vill göra något - vill finnas där...

Men vad ska man göra när det inte går?

Känner mig så himla hjälplös!!

Vet att det blir mycket ledsamma och negativa känslor när jag väl  hamnar här.

Men det är så jag känner och  lever för stunden.

Och det är skönt att få ur sig det med.

Även om jag inte får ut mig allt här så känns det skönt att lite kommer ur  mig i alla fall.

Verkar liksom som att mitt liv ska vara så här, för det har ju pågått en längre tid nu.

Tur att man har lite hjälpmedel för detta, annars vet jag inte hur detta hade kunnat sluta.

Många säger att tabletter inte hjälper, men det kanske är på dem.

För själv tycker jag de hjälper mycket och skulle inte vilja vara utan dem förtillfället.

Vissa dagar är bättre än andra, så är det nog för alla egentligen.

Sen har nog vissa det jobbigare än andra och hanterar det  på olika sätt.

Man hittar liksom sitt eget spår man går och hoppas på det bästa i slutändan.

Medan andra är ute i solen och njuter så är jag inne och trivs.

Har alltid tyckt att det är jobbigt att vara ute på sommrarna när det är varmt och det kommer jag nog aldrig komma ifrån heller känns det som.

Allt det här med att sola och bada tycker jag bara är jobbigt än roligt och mysigt, men biter ihop ibland för att mina tjejer ska få komma ut till sådant då inte deras far kan.

Så jag önskar det bara kunde få vara vinter, vår och höst, för de årstiderna tycker jag mera om.

Nej nu ska jag köra lite träning 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varför ska livet vara så jävla jobbigt? När ska saker & ting bli bättre? Hur man än gör så hamnar man på botten lika fort igen.... Är det då man ska ge upp totalt eller ska man kämpa vidare?? Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag ska gör...

Ja då har det gått ännu en vecka. Sitter här i soffan och tänker på vad som har hänt under den senaste tiden. Vissa saker har gått så himla fort fram, å vissa saker sådär. Men jag är glad över att det äntligen börjar hända lite saker i mitt liv...

Många talar om ärlighet och att man ska stå på sig.. Så nu ska jag släppa bomben - mest för mig själv.. Tror jag i alla fall.. Det har pågått en längre tid nu, så jag själv är rädd för framtiden och mest för mig själv!! Jag har börjat med en...

Sitter i soffan och unnar mig lite vin efter en lång dag och vecka. Medans min sambo tittar på något tråkigt på teven, vilket gjorde att jag hamnade här istället. Lilltjejen sover sen ett tag tillbaka och äldsta tjejen sover över hos en vän. Ida...

Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet. För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten.. För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång. Men har man gått...