Jaha då var Julen över..

Synd att man inte fick ha lite snö detta år, hade varit trevligare än detta regnande..

Men man får hålla tummen hårt att det blir så nästa år istället.

Fast jag hoppas det kommer falla ner inom kort, så barnen får lite nytta av en del julklappar..

 

Just nu sitter jag i soffan hemma och bara är..

Medan min lilla tjej leker med en vän på sitt rum.

De andra två är inne i stan på varsit håll och uträttar lite ärenden och spenderar pengar..

Tänk vad man skulle vilja göra saker då man inte kan.

Hade velat åkt iväg en sväng och bara vara en stund, men de kan man inte då sambon har tagit bilen.

Får se om denna känsla sitter kvar när han kommer hem, för då kan man ju ta sig en sväng.

Eller så blir det som vanligt, att man stannar hemma..

Fast om bilen hade varit hemma vet jag inte om jag hade tagit mig ut heller, eftersom min tjej leker fint med en granntjej..

För det gynnar henne mera än att ut och åka med mig..

Men jag har ju fått lite gjort här hemma också, som att betala räkningarna och lite annat viktigt som har väntat på att jag ska göra..

Visst känns det skönt att man kan ordna till sådant också, men inte kul i plånboken efter..

Kommer bli tufft tills nästa gång man få lite mer på kontot..

Bara att bita ihop och hoppas på det bästa..

Även om jag skulle vilja göra saker med mina tjejer under deras Jullov så vill de inte det med mig, för jag kan inte göra sådana saker som de vill göra.

Så det blir ju deras pappa som får ta den biten som vanligt..

 

Vem vet, snart kanske jag kan göra det.

För läkaren skulle ju höra av sig i Januari och vi är ju snart där.

Fast jag tror på det när min kallelse ligger i brevlådan.

Vet ju vad de har sagt och lovat tidigare och saker har inte hänt ändå

Samtidigt så hoppas jag på att de kommer göra som är sagt denna gång.

Även om jag är skit rädd för denna operation också, jag gillar ju inte sjukhus....

Men det kommer nog gå bra, hoppas jag.

Sen får man se hur det kommer gå efterråt.

Jag menar, det är ju  inte bara att öppna upp och fixa till felet, utan det är ju mycket mera som ska till.

Som att lära mig gå igen och framför allt våga stödja mig efter denna långa tid..

Och sedan kommer det nog bli en hel del träning, mer än vad jag gör idag.

En tanke jag har är: Tänk om det inte går att fixa till i slutändan och mitt liv kommer vara så som det är idag..

Att alltid ha kryckor och rullstol.. 

Och vad kommer hända med min rygg och axlar, efter mitt hoppande på kryckor.

Har ju ont som fan vissa dagar och andra dagar mindre ont idagens läge, kommer det att ge med sig?

Hur ligger det till med mitt diskbråck, har det blivit sämre?

Vet att det pratades om att jag skulle genomgå en operation för det med, men de ville inte göra det i nu läget, för att jag har bekymmer så det räcker.

Och det skulle inte läka rätt i slutändan då.

Mycket frågor och funderingar som vanligt, men inga svar!!

 

Vill bara få tillbaka mitt vanliga liv, kunna gå, få må bra..

Slippa allt detta skit...

Kunna göra saker igen, framför allt med mina tjejer.

Känns väldigt långt bort..

Har mer eller mindre tappat lusten för allt i livet för tillfället.

Eftersom jag ändå inget kan göra, så kan lika bra sitta där jag är.

Liksom ruttna bort..

Det finns en sak till jag skulle behöva göra idag, men som jag skjuter upp.. igen..

Har fått svar från FSK angående min överklagan, för en tids sen.

Och de avslog mitt ärende igen.

Själv vill jag bara skita i det - känns inte som jag har någon chans mot dem..

Men andra säger åt mig att jag ska kämpa vidare, för annars få de ju rätt..

Och att jag ska formulera mig på ett annat sätt, men hur?

Kommer de verkligen ge mig rätt i slutändan??

Visst det är ju en hel del pengar som man skulle kunna får tillbaka, så det kanske är bäst att ta sig i kragen och sätta sig ner och skriva ner något till dem... suck..

Skulle vilja ha hjälp med detta - vet bara inte vem jag ska fråga eller vem som skulle vilja hjälpa mig!!

Tänk att man inte kan få vara sjukskriven och få rätt för det - utan man måste bråka om det hela tiden.

De sitter bara vid sina datorer och läser igenom pappret och ser inte till personen i helhet, utan man är bara ett ärendenummer som de stämplar och skickar vidare.

De har ju liksom inte träffat mig eller sett hur jag har det, men de har haft kontakt med min läkare angående detta.

Fast bara via telefonkontakt, för jag och min läkare vill ha ett möte med dem - men inte lycksts få det....

Varför vet jag inte, för min läkare har försökt i flera månader med detta.

Sen vet jag också att de jobbar efter sina normer hit och dit..

Men vad ska jag kunna göra åt det, då sjukvården inte sköter sig mot mig?

Eftersom de har skickat mig hit och dit, å har deras väntetider för saker och ting, det kan ju inte jag rå för...

Men det är jag som får lidan för det och säkert många andra som är i denna situation...

Jag ska försöka ändra inställning till sjukvården det nya året och hoppas på få mera hjälp..

Annars har jag en annan utväg...

Och det kommer jag inte misslyckats med i alla fall.... det vet jag...

Utöver allt detta med FSK och Sjukvården, så har man ju även andra bekymmer som ska fixas också..

Som min depression, vilket jag inte heller har kommit igång med ordentligt.

För de tider som jag fått har inte passat mig eller så har man varit sjuk, eller så har de avbokat tiden själva.

Nu väntar jag på att de ska höra av sig till mig om en ny tid, vilket jag hoppas kunna få snart..

Och sedan hoppas jag på att det kommer vara en kvinnlig psykolog som jag ska få träffa och framför allt att jag finner att jag kan öppna mig för denne person...

Fast jag kan inte lova att jag får ur mig allt heller, eftersom jag själv inte får ur mig det när jag skriver i min ensamhet..

Det är saker som jag nog aldrig kommer kunna få ur mig tyvärr.. känns det som i alla fall...

Vissa saker skulle  jag nog behöva säga till vissa personer, men jag klarar inte av det..

För jag vet inte vad som kan hända efterråt eller vad jag kan få höra tillbaka...

Och just nu känns det som jag inte alls orkar med den biten..

Vill liksom inte ta på mig mera skit än vad jag har, måste försöka få bort annat först..

Sen kanske mina  tankar kan fungera igen.

Och andra tankar försvinner för gott, kan jag hoppas på...

I några dagar tillbaka har jag känt att jag skulle vilja gråta och skrika ur mig!

Men jag biter ihop och mår sämre..

Trodde det skulle komma på Julafton då jag var och tände ljus, men inte...

Jag vet med mig själv att jag skulle må lite bättre om jag släppte ut lite grann, men det är någon slags spärr som gör att det inte kommer ut något..

Sen kan det nog vara, för jag inte vet när de övriga i familjen kommer hem, vill inte att de ska se mig på det viset.

I alla fall inte mina tjejer - även om de säkert känner av mitt humör ibland.

Syns nog mera än vad jag tror att det gör..

Ibland skulle jag vilja ha en famn att krypa upp i och bara släppa ut allting - utan ord - bara vara i famnen..

Fast det känns inte som det är läge för det just nu med denne person...

Sen finns det även en annan person som jag skulle vilja umgås mera med och prata ut med, men det kommer så mycket annat i vägen hela tiden - så det kommer nog inte inträffa :(

Det finns en sak till som gör mig lite nervös, det är mitt minne..

För det sviker mig som fan - kan inte komma ihåg saker ordentligt längre..

Sen saker och händelser från förr är helt borta, det skrämmer mig som fan.

Och det är tufft, för när man sitter och pratar med andra om olika upplevelser, så kan jag inte vara med fullt ut, för jag kommer inte ihåg något av det..

Det sårar mig också, för mycket av det som jag inte kommer ihåg längre vill jag komma ihåg.

Om det var så att det handlade om många år bakåt kunde jag förstå mera än vad jag gör nu, för det är saker som kan ha hänt för ett till två år sedan...

Allt känns bara så tomt..

Kan det vara mina tabletter som gör det tro??

Eller kan det vara så att jag har förträngt vissa saker så mycket så att andra saker också försvinner??

Frågan är om jag kommer få tillbaka mina minnen någon gång....

Till en viss del vill jag ha dem tillbaka..

Som de saker man gjort med familjen och med vännerna..

En dag kanske jag kommer få slippa trycka i mig dessa tabletter och då kanske man kan få må lite bättre..

För i dagens läge har jag en hel del på en dag, för att klara av min värk, trötthet, depressionen och orken...

Men kan också tänka mig att vissa tabletter kommer jag  nog aldrig få sluta med.. tyvärr..

Snart vet jag inte vad jag ska ta mig till om saker och ting inte blir bättre inom snar framtid....

En sak som jag skulle vilja sluta med är - mina tankar om mig själv.

Jag mår skit dåligt över att jag har gått upp en hel del i vikt under denna period med kryckor, för att man inte kan röra sig på samma sätt..

Och mycket hänger nog på mina tabletter också, sen mitt tröstätande jag har börjat med nu..

Stoppar i mig lite väl mycket ibland - bara för att jag ska få spy upp det och tömma magen.

Eller så låter jag mig spy ändå om jag stoppat i mig något onyttigt den dagen..

Ibland spyr jag utan att jag vill och inte vet varför, men vissa gånger gör jag det bara för att..

Vet att det inte är det bästa att göra så här, men gör det ändå..

Känns bra för stunden..

Sen får jag för mig att tappa lite i vikt -  så jag kan få bli smal igen..

Så som jag var för en tid sen, då trivdes jag mera med mig själv än vad jag gör idag.

Fast jag tror inte jag kan komma tillbaka dit igen...

För jag när jag väl fick chansen till denna operation så var jag så glad och tacksam över att det fanns hjälp för mig efter alla år..

Med tanke på att jag har kämpat under alla mina år med vikten, å inte fått något bra resultat..

Men fick det av denna hjälp, vilket blivit förstört pga av min fot...

Vilket gör mig ledsen och frustrerad...

Kommer nog alltid lida av detta  och se ut som jag gör nu, klarade jag inte av det på egen hand förut så kommer jag inte klara det denna gång heller...

<p style="text-align%

Jaha då var denna dag snart slut.

Och en ny vecka börjar snart.

Vilket jag hoppas kommer bli bättre än vad denna vecka har varit.

 

Idag har man inte fått mycket gjort på grund av mitt mående.

Fanns lite inbokade saker, som jag var tvungen att avboka..

Vilket inte alls känns bra.

För det ena var att jag och minsta tjejen skulle ta oss till ett kalas - vilket hon verkligen hade sett fram emot.

Men som jag var tvungen att tacka nej till och även göra min lilla tjej ledsen.

Kunde heller inte närvara på min äldsta dotters innebandy match, vilket hon också tog åt sig av.

Inget som hon visade men som jag såg..

Fy fan säger jag bara till min situation!!

Orkar inte se deras ledsna ögon eller besvikelser länge till.

Har ju liksom nog med mig själv för stunden, men saken blir bara värre när jag ser dem.

Och jag ser även på min sambo att det finns en viss besvikelse där med, då jag oftast säger nej till saker som han vill göra..

Men han gör ju vissa saker ändå med eller utan våra tjejer, vilket känns rätt ok.

Det som jag inte visar dem är hur jag mår innerst inne, för jag vill inte att de ska må sämre än vad de gör.

De ska inte behöva se mina tårar..

Eller när jag bryter ihop, än så länge har jag kunnat styra det så jag går undan eller biter ihop tills jag är själv.

Men vem vet hur länge det kommer hålla i sig innan det brakar totalt!

 

En annan sak som jag har panik inför är Julen..

Det finns en del saker som ska göras men som jag inte kan göra själv.

Och det gör mig både arg och ledsen.

Hur jag ska lösa detta vet jag inte än, vill ju liksom inte förstöra den för familjen..

Om man bara kunde klara av att handla själv, så hade jag kunnat göra det på dagarna när tjejerna är i skolan och karln på sitt jobb..

Men det går ju inte, för jag kan inte bära de saker som jag har tänkt mig handla.

Sen vill man ju inte be dem om hjälp, för då ser de ju vad jag ska köpa.

Det är ju inte bara julklappar som ska inhandlas, de är ju maten och lite annat också..

Hur ska detta sluta??

Kommer detta gå bra eller kommer jag bryta ihop totalt?

Hoppas bara på att jag kan stå emot en sak som jag har i tankarna ofta nu för tiden..

Fast det får framtiden visa hur det blir med den saken.

Om jag kommer få en bra framtid...

Frågan är om jag ska gå hela nästa år också med detta?

Som jag känner det nu så verkar det så, eftersom jag inte har fått så himla bra hjälp hittills.

 

Jag kämpar med min sjukgymnastik hemma och på sjukhuset, vilket går lite framåt.

Men inte så bra som de hade hoppats på..

När det gäller bassäng träningen så har det blivit lite sådär här på slutet, för jag har haft för ont och haft lite andra förhinder..

Samtidigt som jag ska försöka ta det lugnare, säger min sjukgymnast för att min rygg har blivit sämre och sen har jag även fått en muskelinflammation i andra foten..

Men hon förstår mig att jag inte kan det fullt ut, eftersom man ska lämna och hämta barn..

Fast snart är det jullov och då får jag ta igen mig lite.. försöka i alla fall.

Hon vill även att jag ska använda min rullstol mera än vad jag gör, det försöker jag göra när de verkligen behövs.

Både hon och jag är lite fundersamma att mina armar och axlar har tagit detta så bra...

Peppar peppar ta i trä...

Visst har jag kännt av axlar och nacke lite grann - men inte som det är i ryggen eller andra foten..

Det är väl bara att härda ut och hålla tummen på att det slutar bra, någon gång..

Har även börjat tänka på hur det ska bli efterråt..

Eftersom det är en stor operation som de ska göra på min fot och jag ska ligga kvar ett tag för att få hjälp med lite träning.

Sen ska man ju ha detta gips på i ca 6-8 veckor. phu säger jag bara..

Så det kommer ju bli ett tag till med kryckor och rullstolen..

Smärtan kommer nog också finnas kvar ett tag efterråt..

Men när jag väl kommer få ta bort gipset, undrar jag hur det kommer att gå..

För jag har ju inte använt min fot på över ett  år och mina muskler har ju förtvinat en hel del..

Kommer jag klara av att gå även om de fixar till mina senor?

Det skrämmer mig en hel del när jag tänker på detta.

Även om det känns väldigt långt bort, å jag vet att de finns rehablitering efter operationen.

Är bara så himla rädd för att det ska vara så förstört så att det inte går att fixa till i slutändan.

Många tankar och funderingar - å inga ordentliga svar...

Sen finns det en sak till som jag tycker är jobbig, eller rättare sagt två saker..

Det ena är jag har gått upp i vikt och är rädd för att det ska sluta som jag såg ut tidigare.

Och det vill jag verkligen inte, för då kommer jag må ännu sämre än vad jag redan gör.

Håller igen med mycket, men det verkar inte fungera.

Jag vet också att det har att göra med att jag inte kan röra mig så bra för stunden, men försöker träna lite hemma i övrigt än bara foten.

Vilket inte verkar hjälpa ett dugg i slutändan...

Sen har jag även börjat spytt en hel del igen, vilket gör mig lite nervös.

För jag vill inte genomgå en gastroskopi igen, ingen trevlig upplevelse..

Skulle bara vilja veta varför det blir så här, för de jag känner som också har gjort denna operation spyr inte alls som jag gör och har aldrig gjort det heller..

Men det är ju jag, så varför ska det gå bra för mig...

Ibland är jag tvungen att trycka fingrarna i halsen för att ta hjälp - för jag känner att det vill komma upp men kommer inget..

Vilket inte heller här trevligt, för vissa gånger har det hänt när man är borta...

Har tagit upp detta bekymmer med olika läkare, men de svarar samma sak.

Att det kan bli så för vissa och jag kommer få leva med det.

Fast ska tänka på vad jag äter och ska dricka mycket.

Hade jag vetat detta innan operationen hade jag nog övervägt det på ett annat sätt, för även om jag var tjock tidigare så mådde jag lite bättre än vad jag gör idag.

För jag mådde dåligt på ett annat sätt än vad jag gör idag.

När jag väl blir bra i övrigt ska jag försöka ta tag i detta bekymmer också eller i alla fall försöka med det.

Första är i alla fall att jag vill gå ner de kilorna som jag har gått upp under det sista året..

Och sedan kanske försöka tänka på ett annat sätt när det gäller mig själv och livet - försöka tycka om mig själv.

Vilket jag inte gör för stunden.

Jag skulle kunna sitta här hela natten och skriva av mig om allt som jag tänker på.

Men samtidigt måste jag försöka få lite sömn, så jag klarar av morgondagen.

Vill ju inte att lilla tjejen ska missa mera i skolan på grund av mig och så här inför jullovet, eftersom det brukar hända en hel del saker då.

Igår hade jag en värdelös dag, pallade ingenting!
Så pass att min lilla tjej fick vara hemma från skolan!
Vilket gjorde mig mera frustrerad, eftersom hon gick miste om luciafirande på skolan!
Jag verkligen hatar mig själv och mitt liv för stunden!!
Hur länge ska det vara så här??
Vad jag än gör & hur mycket jag än kämpar så rasar det ändå!!!
Orkar inget mera!!
Vill bara göra en sak - men även det tar emot!!
Viljan finns - men något sätter stopp ändå!

Idag fick jag en dag i stan med båda mina tjejer.
Vi var lite här och där.
Vilket var trevligt - men tufft!
Inget som jag visade dem, ville att de skulle få det bra.
Men tårarna kom när vi kom hem och jag kunde gå undan!
För vissa saker som de ville, kunde jag inte göra!
På grund av min rullstol!!!
Och för min ork!!
Vill finnas där för dem och kunna göra saker, men det går aldrig fullt ut som jag vill!!
Trodde saker skulle bli mera lättare om jag använder min rullstol mera än kryckorna!
Men det går bara till en viss gräns!!
Ingen ide att jag ens försöker känns det som just nu!
Kom även att tänka på en annan sak idag, som också gjorde mig både arg och ledsen som fan!
Och det är: att jag inte ens kan köpa julklappar på egen hand till dem!!
Eftersom jag inte kan bära!
Vill inte ha det så här!!
Jag verkligen HATAR mitt LIV!!
Finns inget som kan få mig på andra tankar just nu...
Vill bara skita i allting!!
Även om jag älskar min familj oerhört mycket, så ser jag inget positivt i mitt liv just nu!
Orkar inte försöka längre nu!!
Blir bara fel i slutändan ändå!!
Verkar inte finnas någon hjälp för mig heller - eftersom jag bara blir skickad hit å dit hela tiden!
Ingen verkar vilja hjälpa mig!
Orkar inte ligga på dem heller längre!
Känns som att det är totalt kört för min del!!
??????????????

God Morgon till en solig dag och trevlig Lucia..

 

Idag blir det nog en hemma dag, tyvärr.

Har min lilla tjej hemma idag, då jag inte kom upp ordentligt och mår skit idag..

Medan äldsta tjejen gick med sin vän till skolan i alla fall.

Jag blir så himla arg över att detta händer ibland, men inte så ofta som tur är ändå.

Även om lilla tjejen verkar tycka det är mysigt att få vara hemma med mamma ibland, även om hon inte förstår fullt ut varför det blir så..

Vilket kan krocka ibland då hon vill göra mera än vad jag orkar och kan de dagarna, men de får jag ta..

Huvudsaken är att hon mår bra i slut ändan.

Hon förstår säger hon och ser på mig när jag har mina dåliga dagar..

Ska det vara så?

Känner mig som en jävligt usel mamma, som inte kan göra som mina tjejer vill ibland.

Och hur jag än försöker vissa gånger så är det ändå bara jag som faller i slutändan..

Idag känns det ännu mera, eftersom det är lucia och de skulle säkert ha gjort en hel del kul saker i skolan..

Känns som jag har förstört hennes dag... fast det inte syns ett dugg på henne, för hon verkar vara nöjd att bara vara för stunden..

Mitt liv håller på att rasa - mer och mer för var dag som går.

Vet inte själv om jag kommer klara av detta länge till...

Orken finns inte kvar - inte heller viljan för vissa saker...

Helst av allt skulle jag bara vilja sova och vara ensam - stänga mig inne för allt annat..

Kan ju ändå inte göra någonting.

Vet att jag kanske gnäller mycket på mitt liv, men jag orkar liksom inte mera nu.

Hur man än kämpar och bråkar hit och dit med andra instanser så funkar det ju inte.

Det är bara att vänta och se vad som händer och sker.

 

Hur jag mår innerst inne är det nog inte så många som vet om.

För jag visar inte det ett dugg..

Inte om det innersta känslorna och tankarna, försöker bara vara när jag umgås med andra.

Men vet inte hur länge denna fasad håller i sig..

Vill inte att andra ska tycka synd om mig - vill klara detta på mitt sätt..

Om jag kan det vill säga.

Har fått tid till affektivamottagningen på sjukan - men tyvärr har inte tiderna passat mig.

Så jag håller en tumme på att nästa tid kommer passa så jag kan ta mig dit.

Sen får man hålla tummen på att jag kommer klara av att öppna mig för denne person..

Annars vet jag inte hur jag ska göra.

För vissa tankar är jobbiga att avvärja, men jag har klarat det tidigare och ska klara det denna gång med.

Än så länge har jag klarat av att inte göra det som tankarna vill - gör lite andra saker istället för att göra illa mig.

Men en dag kanske jag inte kommer klara av det...

Under denna sjukskrivningsperioden så har jag tappat mycket i mitt liv..

Orken till det mesta och lusten för saker och ting är helt borta..

Jag backar hellre och stänger in mig än att ens försöka göra saker som jag inte klarar av eller för att andra vill det.

Det enda som jag kan tycka känns för jävligt är att jag inte klarar av saker som mina tjejer vill göra, utan måste säga ifrån och de inte heller kan göra vissa saker då.

Men deras pappa försöker visserligen att göra saker med dem, i den mån han orkar och hinner.

För han får ju också ta ett stort lass, som jobba och fixa väldigt mycket här hemma.

Och det mår jag också skit över och gråter varje dag för detta. När ingen ser.

Hur länge kommer min familj klara av denna situation ??

Då jag själv inte orkar mycket längre...

Vill bara en sak i mina tankar men ändå inte..

:(

 

Trodde jag skulle få ur mig lite mera idag - men tyvärr så tar det emot.

Dels för att min dotter sitter bredvid och jag vill inte börja gråta..

Gör ett nytt försök nästa vecka då jag är ensam hemma..

Men lovar inget.

Kram

 

Jag har så mycket tankar om allting för tillfället...

Framför allt på hur min framtid ska bli..

När ska jag få hjälp?

Kommer jag få det?

Blir bara skickad hit och dit hela tiden...

Ingen verkar vilja ta ansvar för mig...

Har verkligen kämpat och försökt göra saker så det ska gå fortare, men tyvärr har jag inte kommit så långt.

För som en patient är man bara ett namn på ett papper...suck...

Är så himla less just nu..

Änner mera blev jag då min gamla chef hörde av sig i början på vecka och ville att jag skulle komma tillbaka och jobba en period med en viss förlängning.

Det sved som fan, att jag var tvungen att tacka nej..

Vem vet om det kommer flera sådana inbjudningar.

Fan Fan Fan...

Just nu ser jag mitt liv svart och tråkigt när det gäller mycket..

Men ser med rött när det gäller min familj.

För de finns verkligen vid min sida, i den mån de kan och orkar..

Idag gjorde jag mina lilla tjej nervös på morgonen.

Vi hade precis kommit upp och jag höll på att fixa lite, då jag började må skit konstigt.

Det slutade med att jag tuppade av, men hann ropa på henne att hämta pappa.

Vet inte hur länge jag var borta..

Ska detta också börja igen, då vet jag inte vad jag ska göra.

Orkar verkligen inte mera i livet nu, allt är ju bara så himla negativt hela tiden..

I mina tankar finns det bara en utväg för detta, som jag innerst inne inte vill ska hända - även om jag kan gå och tänka på det ofta..

På hur allt skulle bli lugnt och skönt, men det är ju bara för mig själv..

Inte för någon annan, det skulle liksom förstöra mera...

Hoppas att detta kommer stanna i mina tankar.

På måndag ska jag iväg på ett möte som jag hoppas på kommer hjälpa...

Fast det får tiden utvisa...