Hur man än kämpar och försöker med vissa saker här i livet så slutar det ändå med ett misslyckande..

Och då trycker man ner sig ännu längre ner i skorna och orkar inte mera försök.

Även om personer runt om en säger att det blev bra, men kan bli till det bättre nästa gång..

Men så känns det inte för en annan, eftersom det alltid slutar på detta sätt..

Så varför ska man kämpa och försöka - När man ändå vet hur det slutar ?

Därför avstår jag mera än att ta tag i saker nu för tiden.

Fast i förgår så gjorde jag ett försök, som känns som att det var det sista..

För det slutade i kaos som vanligt, så det är bara att ge upp.

Orkar inte mera misslyckanden i mitt liv just nu...

Vissa är bättre på annat och ser ner på dem som inte klarar av saker och ting.

Fråga mig, jag vet, har mött den blicken och tanken många gånger under mitt liv.

Därav känner jag mig som en misslyckande person och kommer alltid att göra det.

Verkar vara en sådan sak som man inte kommer komma ifrån.

Har ju alltid haft det så och kommer att följa mig till min sista dag också känns det som förtillfället.

Det enda jag hoppas på att - är att jag inte har överfört detta på mina döttrar, eller att de kommer få ett bättre liv och möta kärleken och harmoni i sina liv när de blir äldre..

Att de kommer få vara lyckliga och göra sådant som de vill göra i framtiden.

Det är säkert mycket av det som gör att jag inte visar eller pratar om det som tufft för mig, vill inte att de ska se sin mamma som en trasig person med massa problem.

Räcker med det som redan har varit och hänt i deras liv..

Sen har jag funderat på en annan sak som jag har märkt av en tid tillbaka nu.

Och det är mitt minne, det är inte alls som det ska vara.

Kommer inte ihåg saker och ting längre som jag gjorde förr.

Eller saker som har hänt under mitt liv är helt borta, vilket jag lider av till en viss del.

Känns mest när man är med någon som pratar om saker som vi har gjort, och jag har inte en aning om vad eller var det skulle vara utan bara håller god min.

Och även när det gäller mina döttrar, jag kommer inte ihåg så mycket av när de var små.

Det är jobbigt och jag vet inte hur jag ska göra med detta.

Har tagit upp det med min läkare för en tids sedan, men sedan hände det inte något mera.

Visst det har varit mycket med min fot och rygg just nu, men jag skulle vilja få klarhet i detta med.

Vet inte hur jag ska göra med det längre.

För om jag inte skriver upp saker på en gång så är det kört, då kan jag glömma viktiga saker eller glömma saker som är inplanerade.

Tuffast är att komma ihåg saker från tjejerna skola och innebandy, för jag vill inte att de ska behöva missa något bara för att jag är som jag är.

Det här är också en sak som jag inte har tagit upp med någon annan i min närhet.

Vet inte hur jag ska framföra det eller om de kommer förstå mig.

Tycker det bara är så himla jobbigt med allt detta.

Vill bara ha ett liv som ska fungera och få ett normalt liv - kunna dela det med min familj på ett perfekt sätt inte som det är nu...

Frågan är ju bara om det någonsin kommer bli så i framtiden från min sida?!

Det känns väldigt låångt borta.

Eftersom är det inte det ena som kommer upp så är det de andra som..

Om man tänker utöver mig själv och mitt mående för stunden.

Så har jag ett bra liv uttåt sett.

Har två underbara döttrar och en underbar sambo som jag älskar som fan.

Och har även två underbara bonusbarn som jag älskar.

Visst har man haft det som de allra flesta i en familj, att det har gått upp och ner då och då.

Men har även ordnat upp sig också till det bästa.

Jag var nära på att mista denna underbara familj en gång, men är väldigt glad över att jag tog mitt förnuft till fånga och tänkte om...

Även om jag gjorde ett val då som jag ångrar djupt och inte kan förklara för någon varför jag gjorde, så är jag glad och tacksam över att min familj och mina vänner är vid min sida nu.

Och tar mig som den person som jag är nu och inte då.

För jag verkligen älskar min familj och mina vänner - Vill alltid ha dem vid min sida.

Har tre familjer som jag verkligen ser upp till ordentligt och är lite avund på dem.

Att de får ihop saker och ting jämt å alltid har det bra.

De verkar inte ha några bekymmer alls, allt bara rullar på som en dans för dem.

Allt de gör slutar bra, har nog aldrig ens hört att någon av dessa ska ha gjort något misstag eller misslyckande i sina liv någonsin.

Skulle vilja säga så mycket till dem och visa dem hur mycket de betyder för mig, men det kommer aldrig fram.

Är rädd för att de ska tycka att man är löjlig över att visa sin uppskattning eller över de man skulle vilja säga till dem på sitt sätt...

Framtiden får visa hur man göra med detta, vill bara fortsätta ha dem i min närhet.

Och sedan hoppas jag på att de kommer få ett underbart liv och att de förstår hur mycket jag älskar dem som vänner....

Jag tror att många i min närhet vet att jag inte tycker om mig själv på många sätt.

Har liksom svårt att se mig som en fin person som kan klara av saker.

Så det här med att handla något till mig själv och unna mig det, har jag skit svårt med.

I en början kan jag kolla lite grann, men sedan slutar det ändå på herr eller barnavdelningen.

Lättare att kolla till dem än till en själv.

Sen tycker jag inte att jag passar i sådana kläder som andra går i, att jag har mig egen stil med myskläder.

Nu när jag fyllde år fick jag pressentkort på kläder, som jag ska försöka få till.

Vet inte varför jag tänker på detta sätt, eller varför jag inte kan unna mig själv saker.

Fast denna gång ska jag försöka hitta kläder som jag vill ha, även om det kommer bli en tuff dag.

För jag menar - jag är inte den personen som gillar att shoppa, som andra gör.

Dels är det för mina kryckor och rullstolen just nu, för det är bara bökigt när man ska försöka.

Visst är det mycket som är handikappsanpassat i affärer, men inte deras omklädesrum är det.

Vilket är både tråkigt och synd kan jag tycka.

Även om jag inte själv kommer använda dessa hjälpmedel livet ut, så tänker jag på andra som lever med det.

Under denna period jag har fått leva på detta sätt så har jag tänkt mycket på dessa människor som alltid har det på detta sätt.

Hur de blir bemötta av andra, å detta med att komma fram överallt, saker man inte kan göra...

De är verkligen starka personer tycker jag, för kan säga att mitt psyke för detta inte är det bästa alls!

Jag har backat för mycket under denna period, för att det känns bara för jobbigt eller för att jag kommer inte klara av det ändå.

Frågan är om man tänker rätt då eller inte..

Men för min del är det lättare att säga nej än att bli besviken..

Det är mitt sätt att klara av situationen även om det kanske inte är den bästa i slutändan.

Men en dag kanske jag kommer få leva utan mina hjälpmedel..

 Sägs ju så, men jag vågar inte hoppas allt för mycket på det för stunden.

Tiden får utvisa hur det kommer bli för mig med allt detta och allt annat som händer och sker.

Men jag gör vissa saker ändå ibland, vare sig jag vill eller inte.

Sen har man ju lite måste också, vissa saker som jag kan själv och andra saker som jag behöver hjälp med.

Jag kan säga att det som är tuffast och har varit under en tid nu är, att jag inte kan göra enkla saker eller sådana saker som mina tjejer vill göra med mig.

Vilket de oftast gör med sin far istället då, men det sårar mig som fan att inte själv kunna göra det alla gånger.

Känns som jag har förlorat mycket under denna period och som kommer vara tuff att få tillbaka.

För även om jag kanske kan göra vissa saker sen, så är det inte säkert att de vill de då.

Att det kommer vara försent..

Sen detta med semestern i år, vet jag inte heller hur den kommer vara.

För även om min operation är tänkt Mars, så är det en lång väg tillbaka.

Och sedan har jag inte sett att det blir av just då heller när det är sagt, för än så länge har jag inte fått dessa papper hemskickat.

Eller att denna operation kommer sluta bra.

Finns ju liksom komplikationer som med allt här i livet.

Därav kommer min rädsla och osäkerhet inför framtiden.

Många i min närhet säger att det kommer gå bra och att jag ska sluta tänka på detta sätt.

Men det är svårt att slå bort efter allt som har hänt under denna period.

Och sedan vet jag andra som har fått gjort om sina operationer och andra som inte är nöjda med det heller.

Sen dessa ord som min läkare pratade om när vi sågs, att det finns lite bekymmer..

Som mitt gamla ärr över foten som inte är snyggt gjort eller ser så bra ut enligt henne, å sedan mitt sår uppe på foten som inte vill läka någon gång.

För såret under foten verkar ha gett med sig, för där lossnade det torr hud idag.

Vilket jag hoppas på är bra i slutändan, för det vet jag inte om det är egentiligen.

Så det är en sak till som jag måste hålla ordentlig koll på..

Fast med min vanliga tur så kommer det säkert gå åt fanders med detta så jag inte kan genomföra min operation på uttalad tid..

Och då kommer jag få ännu mera problem med försäkringskassan än vad jag redan har..

Ska snart på ett möte med dem, och en ny handläggare igen..

VIlket jag inte ser fram emot ett dugg, för att börja om igen är bara så tufft.

Och sedan få höra deras negativiter inför detta...

För inget av detta skulle behövt hända om saker och ting hade gått rätt till från början!

Väntan hade inte behövt vara så här lång och då hade jag haft mindre bekymmer i mitt liv..

Hade till och med fått mått bättre kanske...

Oj idag kom det ur mig en hel del...

Men nu ska jag försöka göra något annat än sitta här vid datorn.

Fast vem vet, kanske tittar in senare idag.

För det känns skönt att släppa ut saker och ting...

Även om det blir en väldig blandning av det.

Sitter här i soffan och tankarna bara far runt i skallen om allting..

Vet inte hur jag ska göra för att få till vissa saker i mitt liv..

Hur jag ska göra för att saker och ting ska bli till det bättre eller så att det blir rätt i slutändan.

För vad jag än gör eller säger i dagens läge slutar i katastrof..

Villket gör att man är nära att ge upp, för ingenting hjälper..

Har liksom redan provat det mesta när det gäller det här och mina ideer är slut för stunden..

Även om jag innerst inne bara vill att det ska vara bra..

Men jag kan inte bara ge efter hela tiden heller, för det blir ju inte heller rätt i slutändan!

Varför ska det vara så jävla jobbigt med vissa saker?

När ska saker och ting vända?

Jag menar, har ju liksom känt mig så här låg länge nu och inget verkar hjälpa för att bli bättre.

Min psykolog försöker ge mig goda råd, men jag tycker inte det hjälper..

Så jag funderar på att säga ifrån den hjälpen helt och hållet  i stället.

Känns bara så onödigt att ta sig dit när det ändå inte hjälper mig ett dugg..

För när jag väl är där eller har min telefonkontakt så får jag inte ur mig så mycket av det som jag skulle vilja prata om..

Det blir bara lite ytliga saker istället.

Men vet inte vad denne kommer att tycka om det.

Fast det är ju mitt val i slutändan vad jag vill göra.

Måste nog fundera lite mera på detta innan jag tar ett beslut om det..

När det gäller en annan sak som jag tycker är jobbigt har jag försökt hitta råd på nätet om det, men tycker inte att jag har fått rätt stöd inom det.

Men jag försöker i alla fall, sen har jag även prata om det lite grann med en vän, men vet ändå inte hur jag ska göra med detta i slutändan.

För jag vet inte om det är bara jag som tar åt mig för mycket eller för att det är för att jag mår som jag gör att det blir så här ofta med denne person.

Kan i alla fall säga att det är tufft och det sårar mig som fan när de dagarna uppdagas.

Vilket jag även har talat om för den personen men som inte verkar förstå det ändå, tyvärr..

För en tids sedan så fyllde jag jämt och hade en liten tillställning hemma för några vänner och släkten.

Vilket var trevligt och skönt att få vara på hemmaplan.

Eftersom jag fortfarande går på mina kryckor..

Det var trevligt för vissa av dem träffar man inte så ofta längre, men uppskattar de tillfällen man gör det.

Fick även fina presenter av dem alla, är verkligen nöjd.

Fast det var tre personer som jag saknade vid min sida denna dag.

Två av dem var med på sitt sätt från himmlen, det kände jag av..

Men en av dem valde att göra annat - vilket jag kan förstå för det är dennes intresse.

Fast samtidigt som jag saknade denne väldigt mycket här hemma.

För vi träffas alldeles för sällan vi med.

En dag kanske det blir ändring på det i framtiden, kan man hoppas på.

Och det hänger inte bara på denne person, utan även mig.

För jag är inte heller den bästa på att höra av mig eller ta mig dit.

Vilket är väldigt synd i slutändan.

Finns även flera som jag är dålig på att höra av mig till ibland.

Men samtidigt som jag vill så blir det inte av ändå.

Mycket hänger på hur min dag är när man vaknar och hur ont jag har för dagen.

Sen är det också mycket för att jag mår skit dåligt och då känns det skönare att stänga in sig än att vara bland folk.

Eller vara med sådana personer som inte ser eller frågar så mycket om saker och ting.

Skönt att slippa svara på frågor eller få höra lite annat...

Sen vissa dagar går det bättre och då försöker jag i alla fall med saker och ting.

Måste även få tala om en sak som jag gjorde här i veckan med mina lilla dotter.

Hon var rastlös och det var sol ute, kändes lite som vår.

Så då överrasskade jag henne med att ta fram  rullstolen och hon skulle få cykla - hon blev jätte glad.

Det blev en tur till hennes skola och kolla lite, å de var på utflykt så vi stannade där och lekte lite grann.

Jag såg verkligen hur hon uppskattade denna dag, även om jag inte kunde leka som hon ville.

Vi hade även med oss hennes kusin om moster så det blev ändå lite lek.

Att få se hennes lycka i ögonen kändes härligt, men ändå så tog jag åt mig av att jag inte gör så mycket sådant med henne oftare.

Mycket hänger ju på vädret, för när det är snö ute är det bara tuffare för mig att göra saker..

Fast jag är glad över att jag hann göra denna dag för henne då vi inte hade så mycket snö, för när man tittar ut idag så har vi fått tillbaka vintern igen - fullt med snö överrallt igen..

Vilket är fint men jobbigt, för det blir ännu tuffare för mig att ta mig ut att göra saker..

Men det är bara att bita ihop!!

Samtidigt som jag längtar till min planerande operation så är jag också livrädd för den.

Rädd för vad som kommer hända efterråt, för tänk om jag blir sämre eller att det blir misslyckat?

Har ju två andra i min närhet som har genomgått operationer nyligen och inte fått något bra resultat, en av dem ska göra som sin och den andra med kanske...

Visst de har inte gjort det jag ska genomgå, men deras är ju liksom vanligare och enklare att genomföra, så därav blir jag nervös, då min är ovanlig och stor...

Men om det slutar bra, blir jag bara glad och lättat, för då kanske jag kommer kunna gå en dag i framtiden.

Vilket skulle göra min tillvaro mycket enklare och trivsammare för min familj.

Att få slippa dessa kryckor och rullstolen skulle vara skönt som fan...

Få komma ut i arbetslivet igen och kunna göra saker igen utan att få ont...

Men allt detta känns väldigt borta för mig just nu.

För även om jag har ett datum för denna operation så vågar jag ändå inte lita på det fullt ut, inte förns jag är där.

Med tanke på allt som har hänt under dessa år.

Har ju liksom blivit lovad tidigare och inget hände då..

Samtidigt så har jag bara fått veta detta muntligt än så länge, inte fått någon kallelse om det heller.

Med min vanliga tur så kanske det kommer sluta i kaos igen..

Nu ska jag slita mig härifrån innan mina tårar kommer, känner att de är på väg.

Men vill inte visa min familj detta å inte heller för min äldsta dotters vän som är här...

Orkar och kan inte förklara varför det kommer ur mig.

Även om det skulle vara skönt att få släppa ut det också, för det brukar ju kunna kännas lite lättare i själen då.

Synd att det är snöoväder ute, annars hade man ju kunnat tagit bilen och bara åkt en sväng för att släppa ut dessa tårar, men det tar emot att gå ut i detta väder.

Så det får bli som det blir idag..

Eftersom jag inte kan sova så hamnade jag här istället.
Har för mycket tankar om allting som händer just nu & inför sådana saker som ska hända.
Vet inte riktigt var man ska börja eller sluta när det gäller allting för tillfället.
Vill att det ska vara slutet på Mars nu - så jag kommer ett steg närmare förbättring.
Hoppas jag på i alla fall.

Trött som fan - men kan inte slappna av ordentligt..
Har för mycket funderingar om saker & ting.
Vet bara inte hur jag ska kunna ordna vissa saker.
Varför ska det alltid vara något som man ska grubbla på?
När ska saker och ting bara vara bra?!

Igår måndags träffade jag min läkare och prata om min fot & operation.
Det gick bra tycker jag, många av mina frågor blev besvarade och sedan fick jag ett datum för när hon ska operera mig.
Äntligen säger jag bara.
Och kommer hålla tummen på att inget kommer hända under denna tid.
Vill verkligen få detta gjort nu - även om st inte låter allt för trevligt hur läkaren ska göra detta.
Men jag hoppas det slutar bra eller i alla fall bättre än hur det är nu....
För skulle detta gå åt fel håll i slutändan - då vet jag exakt vad jag ska göra.

Sen finns det även andra saker som jag funderar på & har gjort under en längre period!
Som jag inte vet hit jag ska lösa på bästa sätt...
Det går inte att ta en sak i taget - allt blir bara skit ändå!

Nu ska jag försöka sova lite, så man orkar gå upp med tjejerna.

God Natt

Då hamnade man här igen då, medan de andra i familjen gör sina saker.

Två av dem är i inne i stan och shoppar lite och den lilla leker med en klasskompis.

Skulle själv vilja komma mig för att göra något, men bara i tankarna blir det så.

För jag har för ont idag, för att ta mig ut någonstans.

Och känner att jag måste vila upp mig för veckans händelser som är inplanerat.

Imorgon ska jag träffa min ortoped läkare och se vad hon kommer att säga om allting.

Om hon tycker som jag att mitt sår har blivit värre så jag inte kan operaras just nu..

Då vet jag inte vad jag kommer göra eller säga, rädd för att jag kommer bryta ihop totalt.

För jag orkar inte vänta så mycket längre på detta nu, skulle vilja ha min operation redan imorgon.

Så att man kan komma tillbaka till sitt vanliga liv snart...

Och få göra saker igen med familjen och sådant som jag tycker om - som jag inte klarar av nu..

Komma tillbaka att jobba igen, om man skulle hitta något jobb vill säga.

Men innan man målar fan på väggen ska man nog vänta och se vad hon säger imorgon, såret kanske inte är något hinder - håller jag tummen för i alla fall..

Å förra månaden talade hon om att hon hade inte långa väntetider på saker, men det kommer jag tro på när jag väl har min kallelser i brevlådan.

Har ju liksom hört detta förr och inte hänt något.

Jag menar, annars hade jag ju inte varit där jag är nu..

 

Egentiligen ska jag inte sitta här - utan fixa med saker här hemma istället.

För det är ju en hel del som ska fixas innan nästa helg.

Men jag har gjort lite av det, de andra vet jag inte om jag klarar av själv.

Vilket gör mig frustrerad som fan.

Eftersom det är ganska enkla saker, men jag kan inte bära!

Hatar verkligen detta med att man måste ha någon vid sin sida hela tiden för att klara av att göra saker hemma!

 

Utöver att jag mår skit över det mesta i mitt liv för stunden, så försöker jag även finnas för min äldsta dotter som inte heller mår bra...

Å hon vill inte prata med mig, vill ju finnas där för henne och kunna hjälpa eller trösta om det behövs..

Fast igår så fick jag henne att gråta av glädje, vilket kändes skönt för stunden.

Det var liksom väldigt länge sedan jag så henne le eller vara glad, å jag hoppas att detta kommer sitta i ett tag nu.

Och att andra kan låta henne vara - å sköta sitt istället!

Att gå i skolan är tufft på olika sätt, med prov och lärare - så har det nog alltid varit.

Men att det ska vara tufft att vara vänner i alla lägen - trodde jag inte skulle vara svårt.

Menar att man är en person med vissa vänner och en annan när andra dyker upp.

Varför kan man inte stå på sig och vara sig själv?

Varför ska man få skit över vem man umgås med eller inte?

Eller vad man äger eller inte äger?

Var håller världen på att ta ivägen?

Varför kan man inte få leva som man vill utan att får skit för det?

Jag hoppas verkligen att detta kommer sluta bra!!

Och jag kommer finnas vid hennes sida vad som än händer och sker.

 

När jag satte mig här, ville jag verkligen få ur mig mycket av det som jag tänker på..

Men som vanligt så kommer det i fram ändå när jag hamnar här..

Är rädd för att mina tårar kommer ut då, å vill inte visa det för någon.

Orkar och kan inte förklara för andra om det ändå, så då är det bättre att bita ihop som vanligt.

En dag kanske spärren kommer släppa eller att jag är själv - för då kan man ju släppa ut det..

Det är som det är och man får göra det bästa av situationen idag i alla fall...

 

 

Ligger i sängen och är skit trött, men kan inte slappna av då jag har ont som fan i foten å ryggen idag!
Är så jävla less på denna situation så det finns inte!
Hoppas verkligen på att det kommer gå bra den tionde då jag ska träffa min läkare igen..
Att hon kommer sätta upp en tid för operation snarast, för jag orkar inte det här mycket längre!
Sen dessutom är jag utan skena, då den gjorde att jag har fått ett sår på undersidan av foten..
Och min läkare trodde det kunde vara en början till trycksår - så med min vanliga tur i detta så spricker det väl upp snart och då blir det ingen operation för den saken skull heller!!
Men jag håller koll och smörjer många gånger under dagen för att förhindra detta.
Men vet inte hur det ska se ut heller, för har inte jobbat så mycket med sådana saker..
Vill inte att det ska bli värre - för jag har sett och hört hur det kan sluta med sådana sår..
Om detta blir värre, vet jag inte vad jag ska ta mig till eller göra.
Tänker på försäkringskassan - de har man ju problem med ändå så det räcker!!
En person i min närhet sa här om dagen - För att vara sjuk så måste man vara så pass frisk så man klarar av att stå emot mycket från olika håll & bråka för att få rätt.
Och det kan jag bara hålla med om..
Suck säger jag bara till allt detta..
Under denna period som sjukskriven har jag tappat mycket av mig själv och mitt liv.
Orken & lusten till att göra saker är helt borta, för ingenting känns kul längre - bara tufft..
Jag känner inte igen mig själv många gånger, å vet att även andra har varit på mig om det.
Allt hänger inte bara på min fot å rygg, men mycket av det.
Finns även annat som tynger mig som fan stundvis.
Som min vikt är ett stort problem för mig..
Jag genomgick en magoperation för några år sedan - för att mitt hjärta och knän inte orkade bära min tyngd.
Men också för att jag inte tyckte om mig själv å klarade inte av att banta själv.
Visst var det en tuff grej att genomgå och som medförde lite andra komplikationer efteråt.
Men som jag valde att leva med för att tycka mera om mig själv.
Då trivdes jag med mig själv, jag var smal för en gångs skull.
Orkade göra saker på ett helt annat sätt och gjorde mera med mina barn som de gillade.
Jag verkligen trivdes med livet då.
Men tyvärr är den tiden förbi, då jag har gått upp en hel del igen..
Inte lika mycket som det var då, men tillräckligt för att jag mår sämre över det..
Och under denna period med min fot - så har jag ju fått ännu svårare att röra mig.
Vilket märks på många sätt, tyvärr.
Jag är så himla rädd över att hamna tillbaka dit jag var från början.
Vet inte hur jag ska göra, försöker verkligen låta bli att tänka på detta sätt men det är svårt.
För jag får inte i mig så himla mycket, bara små portioner.
Som jag vissa gånger får upp..
Antingen så gör jag det på mitt sätt eller så händer det bara.
Vill kunna må bra igen - tycka om mig själv som för några år sedan..
Vet bara inte hur jag ska göra!
För tillfället så gillar jag mig själv inte alls & då blir det ju svårare att komma sig för att göra saker.
Känns som min värld håller på att försvinna!!
Tur är det att jag har mina döttrar och sambo vid min sida, annars vet man inte var man hade varit idag.
Har även mina vänner .
Samtidigt så har jag inte berättat detta för någon i min närhet - för att jag inte har orkat.
Vill inte att någon ska tycka synd om mig eller försöka ge goda råd på vägen.
För jag vet att det fungerar inte.
Det har gått för långt.
Förut kunde jag prata om saker, men inte nu längre.
Även om jag försöker ibland så tar det bara stopp.
Det finns nog ingen som vet hur jag egentligen mår, eftersom jag biter ihop de gånger vi träffas.
Som inte heller blir allt för ofta, för jag stänger av mera än att visa & då blir det att jag kryper undan!
Och sedan har jag umgåtts med min svärmor en hel del, för då får man inga frågor - man kan bara vara.
Vilket känns skönt för stunden, även om jag nu börjar känna mig instängd i mig själv istället.
Som säkert beror på hur jag har försökt hantera detta!
En dag kanske det vänder och blir bra igen, men jag lovar ingenting.

Det finns mycket som jag saknar i mitt liv, men som jag inte kommer mig för att göra längre.
Som att träffa min bror mera än vad man gör eller åtminstone prata med varandra då & då.
Jag saknar honom väldigt mycket, även om jag inte visar det eller säger något om det till någon.
Det gäller även mina vänner, då jag avböjer det mesta istället för att umgås..
Vilket jag bara kan hoppas på att det förstår lite grann..
För jag är mig inte själv längre..

Har många tankar & drömmar om saker som jag skulle vilja göra.
Men vet inte om det kommer bli så.
Allt hänger på hur det kommer sluta med min fot!
För jag måste kunna gå igen då.
Så man kan göra saker igen och framför allt röra på sig normalt.
Det första är att jag vill ha ett jobb som jag ska trivas på och som ska fungera med familjen.
Sen skulle jag vilja ha ett fritidsintresse, vad vet jag inte riktigt än..
Åka utomlands med min familj skulle också vara en trevlig sak, även om jag är flygrädd som fan.
Ja lite finns det som far omkring i skallen på mig..

Men nu ska jag försöka få lite sömn, så man kan genomlida dagen imorgon oxå!