Varför ska livet vara så jävla jobbigt?
När ska saker & ting bli bättre?
Hur man än gör så hamnar man på botten lika fort igen....
Är det då man ska ge upp totalt eller ska man kämpa vidare??
Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag ska göra längre....
Hur jag än försöker och kämpar så slutar det illa ändå..
Allt började bra detta år, men nu känns det inte så längre.
Allt går bara åt fanders.
Vet inte hur detta kommer sluta längre eller hur länge jag orkar med!

Ja då har det gått ännu en vecka.

Sitter här i soffan och tänker på vad som har hänt under den senaste tiden.

Vissa saker har gått så himla fort fram, å vissa saker sådär.

Men jag är glad över att det äntligen börjar hända lite saker i mitt liv och att vissa saker verkar gå till det bättre.

Jag har ju varit på sjukhuset igen och gjort ett CT, vilket slutade bra.

Läkaren knäppte lite kort och gav mig goda råd inför framtiden.

Och sedan fick jag lägga ifrån mig kryckorna, äntligen säger jag bara.

Började att jag fick ta bort rullstolen och lämna tillbaka den.

Känns liksom som att saker går som det ska går just nu, vilket jag håller tummen på att det kommer fortsätta åt det hållet - att det inte kommer bli något bakslag inom kort.

Jag tränar fortfarande och är sjukskriven på grund av att det inte är 100% bra än.

Men att kunna gå utan hjälpmedel känns underbart men ändå konstigt.

Går inte som vanligt än, utan haltar en hel del fortfarande.

Tar en dag i taget och tränar lugnt, så att inget ska gå snett.

Och sedan är det för att jag är lite rädd för det också, eftersom det var ju ett tag sedan som jag kunde använda min fot fullt ut..

Känner även av att muskelaturen inte är som det ska ännu.

Känns bra ändå, för jag kan sköta mig mera själv nu och bära saker igen....

Finns mycket tankar om vad jag skulle vilja göra ensam samt med min familj.

Så jag håller mina tummar hårt och tänker på att det ska sluta bra med allt detta.

Jag har även tagit tag i mitt CV under tiden jag har gått hemma och skickat iväg några ansökningar, vilket slutade bra där med.

Ska på två anställningsintervjuver nästa vecka redan och det är jag skit nervös över...

Vad ska man ha på sig, hur ska man vara, vad ska jag säga....

Om de frågar mig om vad jag har gjort under de senaste åren, hur kommer de ta att jag har gått hemma.

Och om de ser att jag haltar fortfarande hur kommer de ta det?

Är rädd över att detta ska förstöra lite för mig.

Men man får ta det som det går, mer kan jag inte göra.

Får hoppas på att jag inte kommer vara allt för nervös bara så det blir förstört.

Samtidigt som jag längtar till dessa två möten, så är jag skit nervös och rädd inför det...

Finns även andra saker som gör mig rädd och nervös inför framtiden.

Som hur jag kommer vara, vad kommer jag klara av att göra och inte göra..

Kommer jag bli för ivrig så det går åt fanders i slutändan...

Eller kommer jag vara för rädd och osäker så jag förstör det å det hållet...

Vet inte hur jag ska säga eller göra inför detta, och vet inte om jag vill ta upp det med någon annan heller..

Orkar inte berätta hur jag mår innerst inne eller visa det heller för någon annan.

Vill inte höra det andra säger till mig, räcker med det som jag hör de säga om mig när jag inte är med.

En dag kanske det kommer bli ok.

Eller så blir det inte så...

Framtiden får utvisa det.

Har så mycket tankar som far runt i skallen om dagarna som jag inte vet hur jag ska göra med.

Mycket hänger på min träning, hur och när ska jag våga ta i mera än vad jag gör.

Fast jag får rätt bra med beröm när man är där och det känns ändå skönt och man växer lite som person.

Sen det här med att börja om med det mesta igen, som det här med jobbet, umgänget, hobbies.. m.m

Jag har ju liksom blivit lite hemmatam under denna period, så det känns tufft att ta sig ur den..

Men som sagt man får ta en dag i taget och hoppas på det bästa..

Förutom mig själv så har jag tänkt mycket på mina tjejer som går igenom en tuff period just nu, på olika sätt..

Minsta tjejen har lite bekymmer i skolan som gör så att jag inte mår bra, vill finnas vid hennes sida mera än vad jag redan gör.

Vill få ett slut på detta nu, vilket är lite upp och ner just nu.

De i skolan har påbörjat sina saker och  jag försöker finnas och stötta på hemmaplan.

Vet inte om det hjälper bara, det både syns och känns att det inte är samma tjej längre sedan detta började.

Vill verkligen inte förlora henne,  gör allt just nu för att det ska vända till det bättre.

Bara så jobbigt att stå bredvid när det gäller barn och framför allt sina egna..

Finns mycket frågor och tankar kring detta, som jag inte verkar kunna få några svar på - hur jag än frågar och fixar saker och ting....

Förstår inte varför det ska vara så här i skolan jämt, tråkigt att det har gått ner i åldrarna med det bara.

Sen när det gäller den äldre tjejen så finns det lite saker som händer där med, men där får man inte veta mycket..

Är ju bara en mamma och behvöer inte veta allt säger hon.

Vilket inte alls är kul att höra.

Man vill ju liksom finnas där ändå, som ett stöd eller bara lyssna och trösta.

Vet inte alls hur jag ska komma henne nära igen..

Hoppas bara på att jag inte kommer förlora henne - vill att hon ska förstå att jag finns där för alltid.

Kan ha lite aningar om vad det kan vara, men tänk om jag har fel..

Är det så här det ska vara när man har tonårsbarn??

Hur är de då när de kommer till trotsen`??

Man får nog ta det som det är, annars kan jag tänka mig att det bara kommer bli värre i slutändan.

Kan bara hoppas på att hon har någon annan i sin närhet att prata med..

Utan att bli sviken en gång till.

Nu ska jag slita mig så inte mina tårar kommer fram.

Orkar inte förklara varför de kommer..

Många talar om ärlighet och att man ska stå på sig..
Så nu ska jag släppa bomben - mest för mig själv..
Tror jag i alla fall..

Det har pågått en längre tid nu, så jag själv är rädd för framtiden och mest för mig själv!!
Jag har börjat med en sak som jag har svårt att sluta med, å blir mest förbannad om någon påpekar det för mig..
Vet inte vem jag ska vända mig till eller hur jag ska göra för att jag själv ska må bra å slippa dra in andra i eländet!!
Vill ha hjälp men ändå inte - vill försöka själv först!
Och hoppas på att jag klarar det i slut ändan!
Första steget tar jag här och nu..
Att erkänna att jag hat problem...
Vilket är jobbigt - för jag vill inte att folk ska prata om mig eller håna mig mer än vanligt.
Är rädd över vad som kommer hända efter detta inlägg...
Men verkar som att jag har fastnat i detta och inte kommet från det heller!
Men jag ska tänka om från imorgon - för idag går det inte!!

Sitter i soffan och unnar mig lite vin efter en lång dag och vecka.
Medans min sambo tittar på något tråkigt på teven, vilket gjorde att jag hamnade här istället.
Lilltjejen sover sen ett tag tillbaka och äldsta tjejen sover över hos en vän.

Idag har jag pysslat en hel del med minsta tjejen, inför hennes kalas.
Och sambon har fixat golv i vårt blivande sovrum.
Sen avslutade vi kvällen hos ett par trevliga vänner.
Har haft en bra dag och som jag hoppas håller i sig ett tag nu, orkar inte med mig själv när de tuffa dagarna kommer lite då och då.
Jag menar det var inte länge sedan jag hade en sådan dag.
Vissa dagar är tuffare än andra, tyvärr....

Under veckan som varit har det varit väldigt jobbigt av olika anledningar.
Min lilla dotter har haft det tufft i skolan en längre tid, men denna vecka har varit totalt kaos!
Ledsen, rädd och vill inte närvara där - utan skulle vilja byta skola helt för att komma bort från allting.
Vilket har jag gjort mig ledsen och arg.
Har varit i kontakt med skolan om detta - men det gick sådär....
Tills min sambo tog tag i det, å då gick det bättre och de lyssnade mera.
Nu får man bara hålla tummen för att det kommer gå åt rätt håll...
Fattar inte varför det ska vara så här i en skola?
Vissa barn verkar få göra vad de vill för det mesta.
När ska detta ta slut?
Jag menar mobbning har ju alltid funnits, men det går ner i åldrandet nu och att det är värre saker som dyker upp...
Jag hoppas på att min dotter får det bättre inom sinom tid och att jag ska orka hjälpa henne fullt ut - å framför allt finnas där för henne när det behövs...
När det gäller äldsta dottern verkar det ha blivit lugnare efter att hon fick byta klass efter sommaren.
Och jag hoppas det kommer hålla i sig så också...

Nu orkar jag inte skriva mera - även om det skulle behövas..
Få se om jag får tillfälle imorgon igen....

Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet.
För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten..
För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång.
Men har man gått och stått ut så här länge så kan man ju försöka stå ut ett tag till & hoppas på det bästa i slutändan...
För en dag kanske jag kommer kunna gå på foten igen.
Hoppas kan man ju alltid..
Lite nervös över nästa läkarbesök, för tänk om det fortfarande inte är läkt då?
Eller säga att något är fel?
Eftersom jag fortfarande har ont ibland & blir missfärgad..
Kommer de tycka att jag ska göra den andra operationen som de pratade om i början?
Eller kommer det vara så här för mig?
När jag var hos min sjukgymnast så såg hon saker som jag inte sett eller märkt själv..
Att jag fortfarande är svullen i foten.
Och därav så skulle jag minska min träning och belastning mera.
Lite ledsen blir man ju, men måste lyssna på henne & läkaren så det inte blir mer fel i foten.
Undrar bara hur lång tid detta ska ta innan det är klart??
Vill komma igång med saker & ting igen.
Framför allt kunna göra saker med mina döttrar som jag inte har kunnat på länge nu..
Men väntar man på något gott - så väntar man ju aldrig för länge heter det ju...
Börjar kännas som det stämmer..

Mitt liv har verkligen gått upp & ner, sedan ett par år tillbaka.
Men känns som att det äntligen börjar vända åt rätt håll nu.
Och som jag verkligen ska försöka hålla oxå.
Vill inget hellre än att må bra och tycka om mitt liv igen.
Sen kommer det nog komma lite motgångar på vägen - som jag bara kan hoppas på att klara mig igenom.
Det största problemet är nog att jag inte pratar om det som tynger mig, utan håller allt inom mig istället.
Vill inte att andra ska tycka och säga saker - därför gör jag så.
Kanske kan det vara fel metod, men känns bäst för..
Ingen ska liksom kunna snacka bakom min rygg om saker å ting.
Orkar inte det!
Det som känns tråkigt är att jag verkar ha mist en del vänner på vägen.
Även om jag försöker hålla kontakten, så verkar inte vissa vilja ha den...
Men jag har några kvar vid min sida och det är jag glad över.
Mest är jag glad över att ha min familj vid min sida, som verkligen finns där i vått & torrt.

Under de senaste dagarna har jag lagt upp en liten planering för mig själv, som jag verkligen hoppas på att det kommer funka i längden.
Det är sådant som jag vill göra & som jag ska försöka genomföra.
Vissa saker måste jag tyvärr vänta med tills jag kan gå ordentligt igen.
Men det är de värt att vänta på.
Fast måste även få till det med arbete eller studier också - se den ekonomiska biten blir bättre oxå.
Annars går inte vissa saker att genomföra...
Håller en tumme för mig själv nu.

Finns så mycket mera jag skulle vilja skriva om - men det får bli en annan dag.
Då man ska ställa klockan imorgon för att mina döttrar återgår till skolan.
Och det var ju ett par veckor sedan man gjorde det.
Fast tror att det kommer gå bra.
En av dem är ju glad över att skolan börjar, medan den andra vill ha längre sommarlov...

Ha det bra tills nästa gång jag skriver.

Sitter och kollar på nyheterna angående Sala..
Samtidigt som man tar sig lite vin efter en trevlig dag samt kväll.
Tur att det finns sådana här dagar, så man får annat att tänka på för stunden.........
För igår var jag till sjukhuset för återbesök av min fot.. igen...
Tyvärr så blev det tråkiga nyheter igen..
Vet inte hur länge jag kommer orka med detta - har ju väntat och kämpat en hel del redan nu!
Nästa besök blir om sex veckor - men tankarna går på - tänk om jag får samma svar då som nu?!?
Orkar inte mycket mera nu...
Känns som att det är bara att ge upp!
Inget går som man vill ändå så!
Dessutom får jag inte ens träna som jag har gjort ett tag nu!!
Känns som att jag aldrig kommer bli bra i foten eller få en framtid utan kryckor & rullstol!!
Skiter i det mesta nu!
Kommer bara finnas för min sambo & mina döttrar - resten kommer jag skita i totalt....
Ändå ingen ide att försöka!!!!

Sitter på altan med ett glas vin och röker - medan jag tänker på livet.
Idag har jag haft en trevlig dag med min sambo och kollat på bilar samt båtar.
Medan våra tjejer var med sina vänner å hade kul på sina håll.
Träffade mycket trevligt folk.
En person fick mig och tänka annorlunda idag, han berättade mycket och gav mig peppning.
Vilket har fått mig på andra tankar kring mycket i mitt liv.
Hoppas på att jag kommer klara av det i slutändan.
Sen talade han även om att en annan i min närhet var orolig för mig - vilket jag inte visste om eller har märkt själv när jag har träffat denne person.
Men jag tog till mig det och kom på andra tankar helt å hållet.
Även om man tycker att ens liv är tufft så ska man ändå kämpa och försöka gå vidare.
Jag menar mitt liv har ju verkligen gått upp och ner under många år nu - men det är bara jag själv som kan göra det bättre ingen kan göra det åt mig!
Fast det känns ändå som det kommer bli en lång väg tills jag når det jag vill,
Imorgon börjar mitt nya liv och mitt nya tänk inför min framtid.
Sen kan jag bara hålla tummen på att jag kommer klara det i slutändan och inte få allt för många hinder som jag har haft hittills i livet.
Jag ska verkligen visa de andra att jag kan - för jag vet att det finns en del som inte tror på mig!!
Men de ska inte få rätt!
För jag ska försöka stå på mig denna gång!!!!
Framför allt för min familjs skull ska jag komma tillbaka till ett normalt liv.
Ser även på dem utan att de säger något - vilket jag kan tycka är synd.
Men det är som det är med den saken.
Kan även säga att det finns saker som jag saknar i livet - men det har gått för långt för att jag ska ta tag i vissa saker igen.
Så det kommer nog aldrig mera tillbaka i mitt liv.
Synd men sant!!
Har även märkt andra situationer under detta år som har gått, vad/vilka saker som inte finns längre bara för att jag hat det som jag har det...
Vilket känns tufft vissa gånger men det är bara att hålla god min och fortsätta livet ändå.
Vet inte om jag ens vill försöka fortsätta med detta, eftersom jag vet hur det är nu...
Det får tiden utvisa hur det blir.
Hänger säkert mest på mig själv - men det är svårt att ta det steget!
Skit samma - det viktigaste just nu är att komma tillbaka och leva för min familj.
Och att få slippa min rullstol och kryckorna i framtiden!
Att kunna få göra saker med mina tjejer igen - sånt som de vill och sånt som jag klarar av.
Dem lider jag mest för, eftersom jag ser i deras ögon hur besvikna det blir över mycket då jag inte kan göra de saker som de ger som förslag.
Eller bara kunna umgås med vänner på ett trevligt sätt, än att alltid säga nej till saker och ting.
Jag mår skit över att jag inte närvara vid en väns födelsedag.
Det tog mig hårt som fan och jag ångrar det djupt.
Med tanke på att det var en barndomskompis - men tillfället från min sida blev totalt fel.
Jag kan bara hoppas på att denne person förstår mig och inte är allt för besviken på mig i slutändan.....
Ibland känns det som jag gör många besvikna i min omkrets pga att jag har mått skit & stängt in mig istället för att ta mig an saker & ting.
Kan inte förstå hur min familj har stått ut med mig egentligen!?!?!
Tänkt om jag kunde ha fått höra dessa ord tidigare som jag fick höra idag.
Hade jag kunnat vakna till då med eller hade jag bara nonchalera det med?
Inget jag kan svara på i dagens läge.
Att jag mår skit till och från hänger inte bara på mig, utan andra i min närhet som mår dåligt.
Vill ju även finnas för dem, inte säga ifrån..
En son jag har försökt stötta så gått det går, verkar ha kommit på andra tankar - vilket gör mig gladare.
Kan bara hålla tummen för att det kommer vara så ett tag och att denne kommer till mig igen om det behövs.
För jag kommer alltid att finnas för denna tjej - för all framtid.
Sen hoppas jag också på att mitt förhållande kommer att hålla hela livet ut, för det finns ingen annan som jag älskar så mycket som min underbara sambo och mina döttrar naturligtvis.
Han och jag har gått igenom mycket under våra år tillsammans - både tuffa och glada saker.
Jag vill aldrig mista honom - utan leva hela livet ut..
En dag skulle jag även vilja gifta mig - även om jag vet att han inte vill göra det igen.
Men hoppas kan man i alltid göra.
En dag kanske han ändrar sig.
Annars är jag i och för sig nöjd med det vi har nu.
Han är mitt allt och även min allra bästa vän i livet.
Har även nån till i min närhet som jag kan vända mig till.
Även om dessa personer har minskat med tiden.
Men jag vet vilka jag kan lita på och vilka som jag bara kan umgås med.
Men det är väl så i livet, man blir sviken på vägen.
När det gäller vissa hänger det nog mest på mig själv, över vilken väg jag har valt och vad jag tycker.
Men det kommer jag också stå för när den dagen kommer.
Man är ju vuxen ibland och ibland är man som ett barn.
Vissa kan inte ta det, men så är det ibland och det kan vara skönt att få vara barnslig ibland.
Finns en annan sak som jag har tänkt på när det gäller livet - som jag inte talat om för någon annan heller.
Vet liksom inte hur jag ska göra det eller vem jag ska ta upp det med..
Det handlar lite om vad jag skulle vilja göra ibland, men det tar emot att göra det - pga vissa saker.
Tanken finns där ofta, men viljan är bara ibland.
Det är en sak som jag har gjort när jag var yngre å för ett par år sedan.
Som jag tyckte var kul & trevligt ibland - men som tar emot just nu.
Varför vet jag egentligen inte.
Kanske har det att göra med vissa val i livet eller så är det nåt annat.
Samtidigt som det skulle vara kul att göra någon gång till.
Mest för att kolla mig själv över va jag skulle tycka om den saken nu jämfört med vad jag tyckte då.
Framtiden får utvisa vad som händer med den saken...
En sak i taget gäller nu och det är framför allt att jag ska kunna gå igen utan hjälpmedel.

Ha det bra nu - ni som läser min blogg
Och hej då för denna gång
Kramar

Sitter här hemma och tänker som vanligt på allting.

Har fixat med papper, så långt jag kan förtillfället.

Lyssnar på musik och dricker kaffe.

Tänker en hel del på hur det ska gå för mig med min fot, om det kommer sluta bra..

Jag har ju genomfört min operation, men får inte gå på den än.

Bara markergings gå/stå som de säger, men när jag gör det så gör det bara ont.

Och foten blir missfärgad...

Kan säkert vara för att jag inte har använt den på så länge och för att den är relativt nyopererad.

Men när ska det släppa då?

Kommer få ta av mig gipset på måndag och få en mindre gipsskena istället som jag ska ha på heltid ett tag framåt, kommer inte ihåg hur länge det var.

Men även då ska jag inte kunna stödja fullt ut på foten...

Fast jag ska få börja med sjukgymnastiken igen - å fick tillbaka den jag hade innan och det gör mig glad..

För henne litade jag på och hon hjälpte mig mycket innan, så hoppet att hon kommer hjälpa mig nu är rätt ok.

Det handlar nog mest om mig också, för jag är nervös över att det inte kommer sluta bra.

Tänk om något är fel eller bli fel den dagen jag väl kan stödja mig fullt ut på foten?

Allt det här innan operationen gör ju sitt, för även om de har försökt med skruvar, skena och förlängt mina senor på två ställen så har jag ju inte funktionen fullt ut ändå då..

Musklerna finns ju inte där som en vanlig person, så det måste jag jobba mycket med också.

Kommer jag klara det?

Även om jag är vuxen så är jag livrädd för hur detta ska sluta..

Vet ju vad min läkare sa när jag blev utskriven - och det ekar i skallen på mig.

Och gör att jag blir ännu mera osäker på det hela.

Framför allt när jag tänker på hur vägen har varit innan jag fick min operation, tänk om det kommer bli så även nu?

Att man kommer bli skickat hit och dit, utan att någon vet egentiligen hur jag ska göra med allt...

Hur kommer det bli med FSK?

Har ju liksom redan haft tjafs med dem så det räcker tycker jag..

Känns lite som att det kommer börja om nu, innan man kommer få rätsida på det  hela.

För jag vill ju inte att det ska bli mera bakslag på detta nu, när jag väl har kommit upp mig lite grann.

Samtidigt som jag är livrädd för den dagen när jag väl ska kunna gå eller bara klara mig utan rullstolen..

Är rädd för att ramla eller stöta i foten så det förvärrar det hela igen..

Hur fan ska jag klara av detta?

Sen tänker jag även mycket på min familj och mina barn, vad de har fått utstått med under denna period.

Allt som jag måste be om  hela tiden eller saker som de måste göra åt mig.

Det gjorde dem långt innan operationen ocskå, men ser på dem att det har ledsnat på detta.

Kan även höra deras komentarer - när de tror att jag inte hör..

Det gör ont i mig att se och höra detta, men som jag inte kan göra så mycket åt just nu och vet inte heller hur jag ska kunna gottgöra dem senare heller.

Är rädd att detta förstör mera än hjälper för oss alla i slutändan, tyvärr.

Eftersom allas humör svingar rejällt när det gäller mycket.

Sen ser jag och hör även andra runt omkring mig vad de tycker och det sårar mig också.

Även om jag inte visar eller säger något om det, utan bara tar emot.

Orkar inget annat just  nu.

Vet inte om jag någonsin kommer klara av det.

Men en sak vet jag i alla fall, vilka som verkligen finns vid min sida fullt ut.

Och dem vill jag aldrig mista vid min sida......

Utöver detta så finns det mycket annat som händer och sker också, tyvärr sådant som jag måste ta tag i på rätt sätt,  vet bara inte hur.

För hur jag än försöker så slutar det inte bra alls.

Och sedan är det tuffare att försöka fixa till det.

Vill ju finnas där och stötta/lyssna och hjälpa men lyckats inte något bra med det.

Känns som vi kommer mer och mer ifrån varandra än närmar oss, vilket gör mig väldigt ledsen och besviken.

Vet inte hur jag ska göra?!

Är bara så himla rädd över att förlora mera än vad jag redan gjort här, vill inte att det ska bli värre..

Orkar inte bara se på och se tårarna - vill göra något - vill finnas där...

Men vad ska man göra när det inte går?

Känner mig så himla hjälplös!!

Vet att det blir mycket ledsamma och negativa känslor när jag väl  hamnar här.

Men det är så jag känner och  lever för stunden.

Och det är skönt att få ur sig det med.

Även om jag inte får ut mig allt här så känns det skönt att lite kommer ur  mig i alla fall.

Verkar liksom som att mitt liv ska vara så här, för det har ju pågått en längre tid nu.

Tur att man har lite hjälpmedel för detta, annars vet jag inte hur detta hade kunnat sluta.

Många säger att tabletter inte hjälper, men det kanske är på dem.

För själv tycker jag de hjälper mycket och skulle inte vilja vara utan dem förtillfället.

Vissa dagar är bättre än andra, så är det nog för alla egentligen.

Sen har nog vissa det jobbigare än andra och hanterar det  på olika sätt.

Man hittar liksom sitt eget spår man går och hoppas på det bästa i slutändan.

Medan andra är ute i solen och njuter så är jag inne och trivs.

Har alltid tyckt att det är jobbigt att vara ute på sommrarna när det är varmt och det kommer jag nog aldrig komma ifrån heller känns det som.

Allt det här med att sola och bada tycker jag bara är jobbigt än roligt och mysigt, men biter ihop ibland för att mina tjejer ska få komma ut till sådant då inte deras far kan.

Så jag önskar det bara kunde få vara vinter, vår och höst, för de årstiderna tycker jag mera om.

Nej nu ska jag köra lite träning