Sitter här hemma och tänker som vanligt på allting.

Har fixat med papper, så långt jag kan förtillfället.

Lyssnar på musik och dricker kaffe.

Tänker en hel del på hur det ska gå för mig med min fot, om det kommer sluta bra..

Jag har ju genomfört min operation, men får inte gå på den än.

Bara markergings gå/stå som de säger, men när jag gör det så gör det bara ont.

Och foten blir missfärgad...

Kan säkert vara för att jag inte har använt den på så länge och för att den är relativt nyopererad.

Men när ska det släppa då?

Kommer få ta av mig gipset på måndag och få en mindre gipsskena istället som jag ska ha på heltid ett tag framåt, kommer inte ihåg hur länge det var.

Men även då ska jag inte kunna stödja fullt ut på foten...

Fast jag ska få börja med sjukgymnastiken igen - å fick tillbaka den jag hade innan och det gör mig glad..

För henne litade jag på och hon hjälpte mig mycket innan, så hoppet att hon kommer hjälpa mig nu är rätt ok.

Det handlar nog mest om mig också, för jag är nervös över att det inte kommer sluta bra.

Tänk om något är fel eller bli fel den dagen jag väl kan stödja mig fullt ut på foten?

Allt det här innan operationen gör ju sitt, för även om de har försökt med skruvar, skena och förlängt mina senor på två ställen så har jag ju inte funktionen fullt ut ändå då..

Musklerna finns ju inte där som en vanlig person, så det måste jag jobba mycket med också.

Kommer jag klara det?

Även om jag är vuxen så är jag livrädd för hur detta ska sluta..

Vet ju vad min läkare sa när jag blev utskriven - och det ekar i skallen på mig.

Och gör att jag blir ännu mera osäker på det hela.

Framför allt när jag tänker på hur vägen har varit innan jag fick min operation, tänk om det kommer bli så även nu?

Att man kommer bli skickat hit och dit, utan att någon vet egentiligen hur jag ska göra med allt...

Hur kommer det bli med FSK?

Har ju liksom redan haft tjafs med dem så det räcker tycker jag..

Känns lite som att det kommer börja om nu, innan man kommer få rätsida på det  hela.

För jag vill ju inte att det ska bli mera bakslag på detta nu, när jag väl har kommit upp mig lite grann.

Samtidigt som jag är livrädd för den dagen när jag väl ska kunna gå eller bara klara mig utan rullstolen..

Är rädd för att ramla eller stöta i foten så det förvärrar det hela igen..

Hur fan ska jag klara av detta?

Sen tänker jag även mycket på min familj och mina barn, vad de har fått utstått med under denna period.

Allt som jag måste be om  hela tiden eller saker som de måste göra åt mig.

Det gjorde dem långt innan operationen ocskå, men ser på dem att det har ledsnat på detta.

Kan även höra deras komentarer - när de tror att jag inte hör..

Det gör ont i mig att se och höra detta, men som jag inte kan göra så mycket åt just nu och vet inte heller hur jag ska kunna gottgöra dem senare heller.

Är rädd att detta förstör mera än hjälper för oss alla i slutändan, tyvärr.

Eftersom allas humör svingar rejällt när det gäller mycket.

Sen ser jag och hör även andra runt omkring mig vad de tycker och det sårar mig också.

Även om jag inte visar eller säger något om det, utan bara tar emot.

Orkar inget annat just  nu.

Vet inte om jag någonsin kommer klara av det.

Men en sak vet jag i alla fall, vilka som verkligen finns vid min sida fullt ut.

Och dem vill jag aldrig mista vid min sida......

Utöver detta så finns det mycket annat som händer och sker också, tyvärr sådant som jag måste ta tag i på rätt sätt,  vet bara inte hur.

För hur jag än försöker så slutar det inte bra alls.

Och sedan är det tuffare att försöka fixa till det.

Vill ju finnas där och stötta/lyssna och hjälpa men lyckats inte något bra med det.

Känns som vi kommer mer och mer ifrån varandra än närmar oss, vilket gör mig väldigt ledsen och besviken.

Vet inte hur jag ska göra?!

Är bara så himla rädd över att förlora mera än vad jag redan gjort här, vill inte att det ska bli värre..

Orkar inte bara se på och se tårarna - vill göra något - vill finnas där...

Men vad ska man göra när det inte går?

Känner mig så himla hjälplös!!

Vet att det blir mycket ledsamma och negativa känslor när jag väl  hamnar här.

Men det är så jag känner och  lever för stunden.

Och det är skönt att få ur sig det med.

Även om jag inte får ut mig allt här så känns det skönt att lite kommer ur  mig i alla fall.

Verkar liksom som att mitt liv ska vara så här, för det har ju pågått en längre tid nu.

Tur att man har lite hjälpmedel för detta, annars vet jag inte hur detta hade kunnat sluta.

Många säger att tabletter inte hjälper, men det kanske är på dem.

För själv tycker jag de hjälper mycket och skulle inte vilja vara utan dem förtillfället.

Vissa dagar är bättre än andra, så är det nog för alla egentligen.

Sen har nog vissa det jobbigare än andra och hanterar det  på olika sätt.

Man hittar liksom sitt eget spår man går och hoppas på det bästa i slutändan.

Medan andra är ute i solen och njuter så är jag inne och trivs.

Har alltid tyckt att det är jobbigt att vara ute på sommrarna när det är varmt och det kommer jag nog aldrig komma ifrån heller känns det som.

Allt det här med att sola och bada tycker jag bara är jobbigt än roligt och mysigt, men biter ihop ibland för att mina tjejer ska få komma ut till sådant då inte deras far kan.

Så jag önskar det bara kunde få vara vinter, vår och höst, för de årstiderna tycker jag mera om.

Nej nu ska jag köra lite träning 

Ingen bra dag idag heller, mår skit och tårarna rinner till och från hela tiden.

Orkar inte mycket mera nu.

När ska saker och ting vända eller bli bättre?

Ja det är en fråga som man aldrig kommer få svar på tror jag...

Finns så mycket som jag skulle vilja få ur mig, så kanske saker och ting kan bli bättre.

Men jag vet inte till vem eller hur jag ska öppna mig heller.

Allt känns bara så tufft och jobbigt - och jag vet inte ens om jag vill få ur mig vissa saker heller.

För det kanske blir värre runt omkring mig då än vad det redan är.

Samtidigt som det skulle kännas lättare för mig..

Tiden får utvisa hur jag ska hantera detta på bästa sätt.

Sen skulle jag vilja finnas för en i min närhet, men vet bara inte hur.

Denne person släpper inte in mig fast jag vill det, klarar inte av att se denne på detta sätt.

Vill veta vad det är som har hänt eller sagts - för det har pågått ett tag nu.

Fast jag vet inte heller hur jag ska klara av att finnas för denne och peppa denna person till livet när jag själv inte mår så himla bra.

Ser ju själv livet bara i svart just nu och är så jävla less på allting.

Finns så mycket som jag saknar och saker som jag skulle vilja göra, men som jag inte kan göra.

Jag ångar verkligen vissa val i mitt liv, för hade jag vetat detta så hade jag nog valt en annan väg.

Även om jag inte vet om det hade fungerat bättre men jag skulle nog må bättre då i alla fall.

För då kunde jag göra saker själv utan att förlita mig på andra hela tiden.

Hur jag än kämpar och försöker så kommer det alltid ett bakslag....

Förra helgen tog jag en tur till stan med båda mina tjejer, vilket var trevligt - men slutade inte så bra.

Vi tog bussen eftersom jag inte kan köra bil för stunden.

Vilket var uppskattat av min lilla dotter, som inte har gjort det så mycket.

När vi väl vara klara och skulle bege oss hemåt igen, gick det åt fanders när vi skulle kliva av bussen.

Min äldsta dotter hjälpte mig så gott hon kunde, men busschaffören gjorde fel när han skulle fälla ner rampen, för den var för hög..

Jag fastnade först och sedan gick det bara utför - vilket slutade med att jag tog emot mig med fötterna...

Och fick jävligt ont i foten som jag har opererat nyligen..

Mina döttrar blev naturligtvis rädda över att se mig göra illa mig och gråta...

Men det var inte alls deras fel, utan chafförens...

Sen är det väldigt uppretande att inte någon på bussen kunde resa sig upp och hjälpa till - när de ser vad som händer.

Blev så jävla arg över hela situationen och väldigt rädd, vet inte om jag kommer åka buss någon gång mera under denna period med rullstolen.

Sen dessutom tänker jag på alla andra som använder rullstol och hoppas verkligen att de slipper vara med om detta.

När vi väl var hemma så fick jag lägga mig i högläge och vila - för värken var olidlig...

Mer värktabletter för att kunna klara av kvällen med tjejerna.....

Tog kontakt med min läkare som tyckte jag skulle avvakta några dagar och se hur det går och hur mycket värk jag kommer ha.

Vilket bara är att lyda, även om man själv tycker något annat...

Inte nog med det, två dagar efter detta så halkar jag rejällt i duschen...

Och slår i foten som fan då med.

Är så jävla less på detta gips och att man inte kan göra saker ordentiligt längre!

Värken blev ännu värre på ett annat ställe i foten, så jag tog kontak med läkaren igen.

Som även nu tyckte att jag skulle avvakta ett par dagar till - men vet inte om jag kommer klara det.

För det gör så jävla ont och känns som att något är fel..

Och mitt humör sviker som fan när jag har så här ont.

Det läkaren sa vid sista kontakten var: att jag skulle vara lugn och ligga i högläge, bara använda rullstolen, inte krykorna alls just nu.

Skulle göra så som jag blev tillsagd att göra efter operationen.

Därav tycker jag att det bara blir bakslag i mitt liv.

Orkar inte ens kämpa eller försöka längre.

Känns som jag aldrig kommer att bli bra i foten...

Mitt liv är slut och jag har inte någon livsglädje kvar längre.

Förutom för mina döttrar och sambo.

Men hur länge kommer de orka med mig?

Mycket tankar och funderingar har man som vanligt..

Varför allt ska hända samtidigt jämt...

Så himla less på precis allting just nu så det finns inte.

Har ju genom gått min operation av foten, vilket jag har längtat länge efter.

Men nu vet jag inte vad jag ska säga om det.

Har haft ondare än vad jag hade tidigare..

Vilket man säkert ska ha efterråt, men så här länge??

Jag menar - gjorde liksom operationen den 14/4..

Har även hunnit med att tagit bort stygnen - vilket var en hel del..

Och har även bytit gips - till ett lite lättare och tynre.

Men vad gör det när det gör ont hela tiden...

Sen dessutom blir man ju så himla klumpig med detta, när man inte ens får stödja sig på foten eller hänga neråt.

Då det gör ondare och blir missfärgat på en gång..

Har försökt ta mig fram på mina kryckor, men slutar med rullstolen ändå.

Eftersom det dunkar mindre i foten då, även om det känns det med.

Ligger jag i högläge i soffan känns det rätt okej, men det klarar jag inte heller av så länge..

Just nu hatar jag mitt liv som fan.. less....

I helgen som var gjorde jag även illa mig - två gånger dessutom....

Har varit i kontakt med läkaren om det, å skulle avvakta till imorgon....