Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet.
För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten..
För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång.
Men har man gått och stått ut så här länge så kan man ju försöka stå ut ett tag till & hoppas på det bästa i slutändan...
För en dag kanske jag kommer kunna gå på foten igen.
Hoppas kan man ju alltid..
Lite nervös över nästa läkarbesök, för tänk om det fortfarande inte är läkt då?
Eller säga att något är fel?
Eftersom jag fortfarande har ont ibland & blir missfärgad..
Kommer de tycka att jag ska göra den andra operationen som de pratade om i början?
Eller kommer det vara så här för mig?
När jag var hos min sjukgymnast så såg hon saker som jag inte sett eller märkt själv..
Att jag fortfarande är svullen i foten.
Och därav så skulle jag minska min träning och belastning mera.
Lite ledsen blir man ju, men måste lyssna på henne & läkaren så det inte blir mer fel i foten.
Undrar bara hur lång tid detta ska ta innan det är klart??
Vill komma igång med saker & ting igen.
Framför allt kunna göra saker med mina döttrar som jag inte har kunnat på länge nu..
Men väntar man på något gott - så väntar man ju aldrig för länge heter det ju...
Börjar kännas som det stämmer..

Mitt liv har verkligen gått upp & ner, sedan ett par år tillbaka.
Men känns som att det äntligen börjar vända åt rätt håll nu.
Och som jag verkligen ska försöka hålla oxå.
Vill inget hellre än att må bra och tycka om mitt liv igen.
Sen kommer det nog komma lite motgångar på vägen - som jag bara kan hoppas på att klara mig igenom.
Det största problemet är nog att jag inte pratar om det som tynger mig, utan håller allt inom mig istället.
Vill inte att andra ska tycka och säga saker - därför gör jag så.
Kanske kan det vara fel metod, men känns bäst för..
Ingen ska liksom kunna snacka bakom min rygg om saker å ting.
Orkar inte det!
Det som känns tråkigt är att jag verkar ha mist en del vänner på vägen.
Även om jag försöker hålla kontakten, så verkar inte vissa vilja ha den...
Men jag har några kvar vid min sida och det är jag glad över.
Mest är jag glad över att ha min familj vid min sida, som verkligen finns där i vått & torrt.

Under de senaste dagarna har jag lagt upp en liten planering för mig själv, som jag verkligen hoppas på att det kommer funka i längden.
Det är sådant som jag vill göra & som jag ska försöka genomföra.
Vissa saker måste jag tyvärr vänta med tills jag kan gå ordentligt igen.
Men det är de värt att vänta på.
Fast måste även få till det med arbete eller studier också - se den ekonomiska biten blir bättre oxå.
Annars går inte vissa saker att genomföra...
Håller en tumme för mig själv nu.

Finns så mycket mera jag skulle vilja skriva om - men det får bli en annan dag.
Då man ska ställa klockan imorgon för att mina döttrar återgår till skolan.
Och det var ju ett par veckor sedan man gjorde det.
Fast tror att det kommer gå bra.
En av dem är ju glad över att skolan börjar, medan den andra vill ha längre sommarlov...

Ha det bra tills nästa gång jag skriver.

Sitter och kollar på nyheterna angående Sala..
Samtidigt som man tar sig lite vin efter en trevlig dag samt kväll.
Tur att det finns sådana här dagar, så man får annat att tänka på för stunden.........
För igår var jag till sjukhuset för återbesök av min fot.. igen...
Tyvärr så blev det tråkiga nyheter igen..
Vet inte hur länge jag kommer orka med detta - har ju väntat och kämpat en hel del redan nu!
Nästa besök blir om sex veckor - men tankarna går på - tänk om jag får samma svar då som nu?!?
Orkar inte mycket mera nu...
Känns som att det är bara att ge upp!
Inget går som man vill ändå så!
Dessutom får jag inte ens träna som jag har gjort ett tag nu!!
Känns som att jag aldrig kommer bli bra i foten eller få en framtid utan kryckor & rullstol!!
Skiter i det mesta nu!
Kommer bara finnas för min sambo & mina döttrar - resten kommer jag skita i totalt....
Ändå ingen ide att försöka!!!!