Det va ett tag sedan, men har haft annat att göra och mått uselt...

Jag har träffat en person från sjukhusets sjukgymnastik, vilket gjorde mig lite lättad.
Vi började att träna i en varm bassäng, där jag skulle försöka stödja mig på foten med stöd.
Det gick bättre än vad jag trodde det skulle göra, fast kunde inte stödja mig fullt ut.
Men känslan att gå utan kryckor kändes bra, men också konstigt...
För det är ju länge sedan jag har kunnat gjort det.
Höll ut i 20 minuter - men det kändes längre.
Sen var smärtan bara för mycket.
Skulle även ha varit där idag och tränat mera på detta.
Tyvärr ville inte min rygg det, så fick avboka det :(
Fick en ny tid på måndag, som jag hoppas på att må bättre så jag kan ta mig dit.
Håller en tumme, för har fått tillbaka lite hopp om detta.
Ska även träna lite med en liten massage boll - när jag inte har min skena på.
För att eventuellt få upp blodcirkulationen i foten, men det var inte ett dugg trevligt.
Gjorde bara ont som fan, men jag ska kämpa!
När det gäller ryggen och axlarna är de mera körda en tidigare..
Vet inte hur länge jag kommer klara av dem smärtan - för idagens läge är det outhärdligt!

Sen har jag varit på en begravning och tagit farväl av en som jag höll varmt om hjärtat på många sätt.
Och som jag kommer sakna mycket..
Vi träffades inte så himla mycket, men när vi väl gjorde det så var dessa stunder väldigt trevliga ;)
Han var en lugnt och skojfrisk person.
Kommer bevara våra pratstunder och annat i tankarna länge.
Och jag hoppas att kommer få det bra där han är nu.
Att han kommer finnas för sina nära & kära därifrån också.
Med all kärlek som han bar på till dem.
Tänker också väldigt mycket på dem och kommer finnas vid deras sida, i dem mån jag klarar av det själv.
Skulle vilja göra så mycket - men vet inte vad.
Jag har alltid älskat denna familj, som om de vore min familj.
För det har funnits för mig i vått och torrt.
Så när han valde att lämna denna plats, lämnar han en otrolig tomhet.
Finns ingen annan som han, för i mina ögon var han en unik person.
En som alltid fanns där för allt och alla.
Lugn och harmonisk.
Ärlig och rak.
Glad och framåt.
Förstår verkligen att han var omtyckt och omtalad av många.


I veckan som varit hände en tragisk bil olycka....
Det var en mamma med tre barn som var ute och åkte.
Tyvärr så överlevde inte mamman detta, vilket är väldigt sorgligt för nära och kära...
Jag tänker mycket på denna familj och lider med dem.
På dessa barn.
Vet ju liksom själv hur tufft det är att mista sin mamma utan föraningar!
Och då var jag ändå vuxnen när det hände, så man kan ju bara tänka sig hur ett barn ska reagera :(
Mina tjejer pratar om detta en hel del här hemma och ställer mycket frågor kring det.
Som jag försöker bemöta och svara på bästa sätt.
Förutom en sak som hände idag - och som jag mår skit dåligt över!!
Vet inte hur jag ska göra åt det, så att det slutar bättre än vad det började med.
Just nu är jag helt vilsen och känner mig så dum!
Ångesten är väldigt stor över det som hände idag!
Och vet inte alls hur jag ska kunna gottgöra detta misstag som jag ställt till med!! :-(
Kan bara hoppas på att det slutar bättre...
Många tårar har jag fällt idag - för felet som uppstod!
FÖRLÅT!

Pallar inte att skriva mera nu........
Kram
Från en usel, vilsen, ledsen tjej

Ärlighet är en sak som är viktigt i ens liv.
Och som man vill bemötas av, likväl som man ska vara det själv mot sig själv & andra.
Alla gör vi misstag i livet, vissa saker vill man bara komma över och andra vill man gottgöra.
Vilket man klarar av ibland å ibland inte..

Jag har gått igenom mycket i mitt liv, både jobbiga & trevliga saker.
Mycket av det som jag burit med mig sedan barnsben, har kommit och gått i perioder under mitt liv.
Men som jag hoppas på att jag har kommit över nu efter allt ältande och skrivande under alla år.
Har liksom sagt till mig själv att jag kan inte få det ogjort eller få svar på mina frågor.
Så det enda jag kan göra är att gå vidare i livet och ta vara på det jag har nu.
Sluta blicka bakåt hela tiden.
Det finna ju liksom annat som jag måste försöka komma över istället - bearbeta sådant som gäller i nu läget.
Som jag hoppas på att klara av...
Har mycket stöd lite här och där, men som jag inte tar till mig av alls.
Vill försöka klara detta själv, på mitt egna sätt.
Vet att det kanske inte är det bästa i slutändan, men jag är envis å ska försöka kämpa mig igenom detta också.
Har jag klarar många tuffa saker så ska man väl klara av detta också.
Känns som jag går åt rätt håll i livet nu, så det är bara hålla tummen på det. =)
Vet att det kommer komma svackor - men dessa ska jag övervinna.
Om inte för mig själv, så för mina tjejer och min sambos skull.

När det gäller mitt mående, så går det upp och ner precis hela tiden.
Allt detta med min fot tar på krafterna och framför allt mitt humör.
Att ständigt ha denna värk och att inte kunna gå är så jävla irriterande!!
All denna väntan på att något ska hända.
Som jag själv inte kan påverka mer än vad jag gjort.
*~*
Utöver den så är det min rygg som bara blir sämre och sämre..
Klarar inte av så mycket längre, utan att bli liggande.
Även om det är lättare saker som man gör.
Så jag har mina aningar att min inflammation har blivit sämre och även att mitt diskbråck.
Vilket gör mig väldigt nervös inför framtiden, eftersom så länge jag har mina kryckor så försämras det ju hela tiden.
Och dem verkar det som jag kommer få ha ett tag till..
Har ju även en rullstol som jag fick för att avlasta min rygg och mina axlar.
Men det tar jag bara vid vissa tillfällen, för det känns fel att sitta i den.
Mycket är nog för att man inte är van med det.
Vem vet man kanske ändrar sig i dessa tankar, när smärtan är för stor!
Vet att jag ska få genomgå en operation i foten & då kanske rullstolen kommer användas mera..
Men har inte en aning om när den blir *~*
Samtidigt som jag hoppas på att den blir snart, så är jag skit rädd för det.
För läkarna berättade att det är stor operation och de skulle fixa en hel del med foten *-*
Vet ju liksom vad de har sagt tidigare om detta :(

När det gäller mitt mående - utöver detta, så är det långt nere i botten för det mesta!
Har viljan att göra saker, men backar oftast för att jag inte vill få ont efteråt.
Och för att orken tryter.
Sen hänger det mycket på att jag mår skit dåligt över hur jag ser ut i dagens läge.
För jag har gått upp i vikt för mycket under detta år, då man inte har rört på sig så mycket.
Vilket gör att jag ledsnar totalt!
För 5 år sedan gick jag igenom en magoperation - Gadtric By Pass.
På grund av mycket övervikt och lite annat.
Vill inte hamna där igen!
Jag håller igen med mycket och tänker på vad jag stoppar i mig om dagarna.
Men vissa dagar när jag mår skit dåligt, så äter jag sämre.
Och sedan mår jag ännu sämre av det, så jag går och spyr upp det igen.
Då känns det som att jag fått det goda - men ändå får ur mig det också.
Vilket jag vet om att det inte är bra i slutändan!
Är en ond cirkel vissa dagar, å andra dagar går det bättre.
Än så länge kan jag styra detta själv och hoppas på det i fortsättningen också.
Men jag frågar mig ofta om jag kommer klara av att få bort dessa kilon som jag tagit på mig eller inte?!
Jag trivdes med mig själv för ca ett år sedan, mitt utseende och min kropp.
Vilket jag inte gör idag :-(
Mycket på grund av detta gör också att jag avböjer mycket.
Vill inte visa mig bland folk längre, skäms för mycket över mig själv..
Frågan är om jag någonsin kommer över denna tanke?!
:-(

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag somnar mitt i skrivandet.
Men ska försöka lätta mitt hjärta imorgon igen.

Ligger i sängen & lyssnar på tunga andetag från familjen, som sover djupt.
Medan jag grubblar på allt möjligt om livets gång :-/
Och har en fruktansvärd värk, som gör det svårt att slappna av helt och hållet.

Det har hänt lite saker sedan jag skrev sist.
Jag har träffat en fotspecialist och deras sjukgymnast.
Så nästa vecka ska jag träffa sjukgymnasten och försöka få till en träning i bassäng.
För att försöka få igång min blodcirkulation i foten & benet, även försöka belasta den lite grann.
De vill nämligen att jag ska försöka komma över en viss del av min smärta i foten innan operation.
Så att mina nerver å annat inte blir mer förstört.
Eftersom operationen i sig är stor och pysslig - som de beskrev det.
Vilket gjorde mig nervösare än vad jag redan var!!
Men huvudsaken är att detta kommer sluta bra.
Och samtidigt som jag är rädd för detta ingrepp, så har jag en viss längtan också.
För när det väl är över med det och den träning jag ska genomgå efteråt, så kommer jag kunna gå igen - utan kryckorna..
Fast jag kan ändå inte släppa tanken på allt som ska hända och göras :-(
Läkarna kommer förlänga min häl sena som blivit sämre under denna tid med kryckorna..
Och ska även förlänga min sena i stortån, som är alldeles för kort (vilket den har varit i många år, efter en annan händelse) & även stel operera tån.
Mycket tankar kring detta har jag, om när det ska bli, kommer det gå bra??!!
Har ju liksom fortfarande tankarna på de som sagts tidigare om min fot, att den kan bli något bättre men kan även bli i sämre skick..
Fast det har de inte sagt något om nu, men tanken finns ändå.
När jag var hos läkare, så tog denne med sig sin kollega för att få mera hjälp och råd om vad som ska göras.
De båda kom överens om att det ska bli en operation, men jag vet inte när den blir..
Är bara så less på denna väntan på saker & ting.
Har ju liksom väntat ett år redan - men håller en tumme på att det kommer bli i år i alla fall..
Innan jag åkte därifrån så fick jag en skena till foten, för att prova mig lite fram.
Den gör ont, men känns också bra korta stunder.
Så nu varvar jag den med min andra skena, å hoppas på att det kommer underlätta lite för dem.
Min träning går tyvärr inte lika bra som tidigare, men jag kämpar de dagar som jag inte har allt för ont.
Utöver detta med min fot, så har min rygg och nacke blivit ännu sämre :-(
Vilket jag kan förstå, efter dessa kryckor.
Har även använt rullstolen vid lite tillfällen för att underlätta.
Men tyvärr så känns det bara jobbigt och underligt att använda den. :-/
Varför jag har den känslan vet jag inte, har säkert med ovanan att göra mest.
För när jag väl har använt den, så har jag inte lika ont efteråt.
Sen tänker jag även framåt, när jag väl har genomgått operationen så kommer det säkert kännas bättre.
När det väl är över med foten, så är det bara att ta tag i det andra.... suck....
Och det kommer vara min rygg, för de kan inte göra så mycket nu då jag använder kryckor har de sagt..
Å vad jag längtar till en normal dag - utan kryckor, rullstol, värk/smärta & att få kunna gå normalt igen.
Orka göra saker med min familj och vänner..

I helgen som var, bet jag ihop ordentligt.
Så jag kunde åka och titta på min äldsta dotters innebandy cup.
Jag överraskade henne och det var så härligt att se henne så glad :-)
Sen dessutom gick de vidare i semin, så det blev en dag till att se hennes glädje i finalen.
De kom tvåa i B-finalen, vilket var väldigt bra :-)
Kändes lite tufft att lämna bort minsta tjejen för att kunna göra detta.
Men jag vet att hon hade det bra hos sin moster med familj.
Det var nog mera jag som tänkte på detta sätt, för hon hade nog inte tid med det själv.
Eftersom hon fick busa med sin kusin och sova borta.
Dessutom så var deras pappa på en jobbresa..
Så det var mycket därför som jag ville finnas för min äldsta tjej, då de andra i laget har sina nära och kära vid sin sida.
Jag är samtidigt nöjd med denna helg - även om jag fått tagit smällen dessa två dagar å mår skit!!
Det fick tyvärr lilla tjejen lida för i måndags, då jag inte kom upp ur sängen och fick ha en hemma dag från skolan.
Vilket hon inte var allt för nöjd med :-(
När detta händer så känner jag mig som en riktigt usel mamma och sambo.
Vill ju finnas för dem och göra saker, men tyvärr så straffar det sig på ett eller annat sätt efteråt!

Sen har det hänt lite andra saker också, som inte är allt för trevliga :-/
Saker som jag tar åt mig mycket av och vill kunna finnas till hands, men som inte går alla gånger :-(
Men inom mig finns dessa personer och jag tänker på dem ofta & håller tummen på att det slutar bättre.
Den andra händelsen är jobbig och ledsam, mycket tankar.
Minnen som hoppar upp och som jag alltid kommer bevara väl.
Även om man inte träffar en person så ofta, så känner man tomheten och saknaden ändå.
Kan bara hoppas på att denne har det bra nu & slipper våndas.
Tycker det är tråkigt att vissa går bort så tidigt, de missa så mycket på vägen.
Men de följer oss på sitt sätt och visar oss när de vill något.
Hur man än kämpar på här på jorden - så träffas man på ett annat ställe senare i livet.
Första perioden är alltid jobbigast, sen blir det lite lättare - men det kommer alltid finnas ett tomrum som inte kan fyllas.
Jag har detta tomrum efter några som jag saknar väldigt mycket och tänker på ofta.
???
När det gäller denna person - så kommer jag sakna de stunder vi hade vissa förmiddagar.
? Vila i Frid ?

Nu ska jag försöka få några timmars sömn, för att orka med dagen också..
Som jag hoppas kommer vara lugnare och bättre än vad dessa två dagar har varit..