Nu var det ett tag sedan man skrev här, har haft fullt upp och sen inte kommit mig för att skriva.
Även om jag har velat det, så är det något som har tagit stopp just då.

Det har hänt en hel del under kort tid...
Fattar inte varför allt ska komma på samma gång!!
Visst är det tufft när vissa saker händer, men det skulle ändå vara skönt att ha det lite uppdelat.
Så man hinner med sig själv oxå..
Vilket man förtränger mera när det blir tufft runt omkring en.

Mina tankar går till en vän - som mist en anhörig nyligen.
Vilket jag också tog åt mig av, då vi känt varandra sen vi var små och har setts till och från vid olika tillfällen under alla dessa år.
Sen vet jag om hur man mår och känner saknaden å tomheten efter denne person.
Har ju själv gått igenom det för sju år sedan - och det känns fortfarande :(
Vill finnas för denna vän, men håller mig på avstånd.
Då jag vet hur många andra finns där och dennes familj.
Man orkar inte med så många utifrån - vill bara vara och försöka få till sitt liv.
Fast jag hoppas på att denne vet och känner av att jag finns ändå..
Tänker även på övriga personer i denna familj, för de har ju också tufft för tillfället.
Många säger att det kommer bli bättre, men det håller jag inte med om alls.
Eftersom tomheten och saknaden finns alltid där.
Frågan är om det någonsin kommer släppa?.

Sen finns det en annan vän som har haft en tuff period - men det börjar gå åt rätt håll igen.
Det som denna familj har gått igenom kan jag inte föreställa mig hur det har varit.
Vill finnas för dessa personer också, visa stöd och försöka förstå deras oro.
Samtidigt som jag kan tänka mig hur detta känns, å att man värdesätter nog livet på ett helt annat sätt efter detta.
Huvudsaken är att saker och ting slutade bra & jag hoppas på att det förblir så också.

Ja vad ska man säga, det var lite av vad som har hänt den senaste tiden.
Och jag som tyckte att jag hade nog med mig själ.
Men man får ta en dag i taget och hoppas på det bästa i slutändan.
För en dag kanske saker och ting vänder.

När det gäller min familj, så har min lilla tjej fått det lite tufft i skolan...
Vilket jag tog tag i på en gång, men som inte har blivit bättre än tyvärr.
Hur man än försöker få till saker så slutar det inte alltid bra.
Kan bara hålla extra koll och vara med lyhörd - så man kan agera snabbare om det händer igen.
Varför kan inte barn bara få vara och leva sitt egna liv?
Varför måste det alltid vara något eller någon som ska lägga sig i?
Blir så trött på detta!!
När det gäller stora tjejen - tror jag det har vänt en hel del.
Men även där finns det lite kvar, tyvärr.
Försöker förstå och finnas där för dem båda.
Men är svårt då man inte når ända fram alla gånger!

Skit samma nu ska jag försöka tänka på något annat, man kanske kan få lite sömn inatt.
Och orka med morgondagen.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varför ska livet vara så jävla jobbigt? När ska saker & ting bli bättre? Hur man än gör så hamnar man på botten lika fort igen.... Är det då man ska ge upp totalt eller ska man kämpa vidare?? Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag ska gör...

Ja då har det gått ännu en vecka. Sitter här i soffan och tänker på vad som har hänt under den senaste tiden. Vissa saker har gått så himla fort fram, å vissa saker sådär. Men jag är glad över att det äntligen börjar hända lite saker i mitt liv...

Många talar om ärlighet och att man ska stå på sig.. Så nu ska jag släppa bomben - mest för mig själv.. Tror jag i alla fall.. Det har pågått en längre tid nu, så jag själv är rädd för framtiden och mest för mig själv!! Jag har börjat med en...

Sitter i soffan och unnar mig lite vin efter en lång dag och vecka. Medans min sambo tittar på något tråkigt på teven, vilket gjorde att jag hamnade här istället. Lilltjejen sover sen ett tag tillbaka och äldsta tjejen sover över hos en vän. Ida...

Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet. För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten.. För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång. Men har man gått...