Ja då har det gått ännu en vecka.

Sitter här i soffan och tänker på vad som har hänt under den senaste tiden.

Vissa saker har gått så himla fort fram, å vissa saker sådär.

Men jag är glad över att det äntligen börjar hända lite saker i mitt liv och att vissa saker verkar gå till det bättre.

Jag har ju varit på sjukhuset igen och gjort ett CT, vilket slutade bra.

Läkaren knäppte lite kort och gav mig goda råd inför framtiden.

Och sedan fick jag lägga ifrån mig kryckorna, äntligen säger jag bara.

Började att jag fick ta bort rullstolen och lämna tillbaka den.

Känns liksom som att saker går som det ska går just nu, vilket jag håller tummen på att det kommer fortsätta åt det hållet - att det inte kommer bli något bakslag inom kort.

Jag tränar fortfarande och är sjukskriven på grund av att det inte är 100% bra än.

Men att kunna gå utan hjälpmedel känns underbart men ändå konstigt.

Går inte som vanligt än, utan haltar en hel del fortfarande.

Tar en dag i taget och tränar lugnt, så att inget ska gå snett.

Och sedan är det för att jag är lite rädd för det också, eftersom det var ju ett tag sedan som jag kunde använda min fot fullt ut..

Känner även av att muskelaturen inte är som det ska ännu.

Känns bra ändå, för jag kan sköta mig mera själv nu och bära saker igen....

Finns mycket tankar om vad jag skulle vilja göra ensam samt med min familj.

Så jag håller mina tummar hårt och tänker på att det ska sluta bra med allt detta.

Jag har även tagit tag i mitt CV under tiden jag har gått hemma och skickat iväg några ansökningar, vilket slutade bra där med.

Ska på två anställningsintervjuver nästa vecka redan och det är jag skit nervös över...

Vad ska man ha på sig, hur ska man vara, vad ska jag säga....

Om de frågar mig om vad jag har gjort under de senaste åren, hur kommer de ta att jag har gått hemma.

Och om de ser att jag haltar fortfarande hur kommer de ta det?

Är rädd över att detta ska förstöra lite för mig.

Men man får ta det som det går, mer kan jag inte göra.

Får hoppas på att jag inte kommer vara allt för nervös bara så det blir förstört.

Samtidigt som jag längtar till dessa två möten, så är jag skit nervös och rädd inför det...

Finns även andra saker som gör mig rädd och nervös inför framtiden.

Som hur jag kommer vara, vad kommer jag klara av att göra och inte göra..

Kommer jag bli för ivrig så det går åt fanders i slutändan...

Eller kommer jag vara för rädd och osäker så jag förstör det å det hållet...

Vet inte hur jag ska säga eller göra inför detta, och vet inte om jag vill ta upp det med någon annan heller..

Orkar inte berätta hur jag mår innerst inne eller visa det heller för någon annan.

Vill inte höra det andra säger till mig, räcker med det som jag hör de säga om mig när jag inte är med.

En dag kanske det kommer bli ok.

Eller så blir det inte så...

Framtiden får utvisa det.

Har så mycket tankar som far runt i skallen om dagarna som jag inte vet hur jag ska göra med.

Mycket hänger på min träning, hur och när ska jag våga ta i mera än vad jag gör.

Fast jag får rätt bra med beröm när man är där och det känns ändå skönt och man växer lite som person.

Sen det här med att börja om med det mesta igen, som det här med jobbet, umgänget, hobbies.. m.m

Jag har ju liksom blivit lite hemmatam under denna period, så det känns tufft att ta sig ur den..

Men som sagt man får ta en dag i taget och hoppas på det bästa..

Förutom mig själv så har jag tänkt mycket på mina tjejer som går igenom en tuff period just nu, på olika sätt..

Minsta tjejen har lite bekymmer i skolan som gör så att jag inte mår bra, vill finnas vid hennes sida mera än vad jag redan gör.

Vill få ett slut på detta nu, vilket är lite upp och ner just nu.

De i skolan har påbörjat sina saker och  jag försöker finnas och stötta på hemmaplan.

Vet inte om det hjälper bara, det både syns och känns att det inte är samma tjej längre sedan detta började.

Vill verkligen inte förlora henne,  gör allt just nu för att det ska vända till det bättre.

Bara så jobbigt att stå bredvid när det gäller barn och framför allt sina egna..

Finns mycket frågor och tankar kring detta, som jag inte verkar kunna få några svar på - hur jag än frågar och fixar saker och ting....

Förstår inte varför det ska vara så här i skolan jämt, tråkigt att det har gått ner i åldrarna med det bara.

Sen när det gäller den äldre tjejen så finns det lite saker som händer där med, men där får man inte veta mycket..

Är ju bara en mamma och behvöer inte veta allt säger hon.

Vilket inte alls är kul att höra.

Man vill ju liksom finnas där ändå, som ett stöd eller bara lyssna och trösta.

Vet inte alls hur jag ska komma henne nära igen..

Hoppas bara på att jag inte kommer förlora henne - vill att hon ska förstå att jag finns där för alltid.

Kan ha lite aningar om vad det kan vara, men tänk om jag har fel..

Är det så här det ska vara när man har tonårsbarn??

Hur är de då när de kommer till trotsen`??

Man får nog ta det som det är, annars kan jag tänka mig att det bara kommer bli värre i slutändan.

Kan bara hoppas på att hon har någon annan i sin närhet att prata med..

Utan att bli sviken en gång till.

Nu ska jag slita mig så inte mina tårar kommer fram.

Orkar inte förklara varför de kommer..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varför ska livet vara så jävla jobbigt? När ska saker & ting bli bättre? Hur man än gör så hamnar man på botten lika fort igen.... Är det då man ska ge upp totalt eller ska man kämpa vidare?? Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag ska gör...

Många talar om ärlighet och att man ska stå på sig.. Så nu ska jag släppa bomben - mest för mig själv.. Tror jag i alla fall.. Det har pågått en längre tid nu, så jag själv är rädd för framtiden och mest för mig själv!! Jag har börjat med en...

Sitter i soffan och unnar mig lite vin efter en lång dag och vecka. Medans min sambo tittar på något tråkigt på teven, vilket gjorde att jag hamnade här istället. Lilltjejen sover sen ett tag tillbaka och äldsta tjejen sover över hos en vän. Ida...

Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet. För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten.. För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång. Men har man gått...

Sitter och kollar på nyheterna angående Sala.. Samtidigt som man tar sig lite vin efter en trevlig dag samt kväll. Tur att det finns sådana här dagar, så man får annat att tänka på för stunden......... För igår var jag till sjukhuset för återbesök...