I mina tankar så vill jag göra väldigt mycket med min familj, själv och vännerna.

Men orken och lusten säger ifrån när jag väl är där.

Kan liksom bestämma saker, men när dagen kommer avböjer jag det ändå.

Ibland kommer ångesten och ibland inte...

Vet inte hur jag ska göra längre för att hitta tillbaka till mitt liv.

Jag har varit med om mycket under alla mina år här på jorden, men denna gång ser jag inte någon ljusglimt inom den.

Eftersom det inte verkar komma framåt för mig, utan bara är...

Man har lite tider som är inbokade och lite som man väntar på fortfarande.. suck...

Tänk om man kunde veta att detta skulle ta sådan lång tid som det har gjort, fast jag har i och för sig inte kunnat göra så mycket mera än vad jag har gjort...

Idagens läge är jag lite rädd över att det kommer ta lika mycket tid innan allt är klart.

För jag menar det har tagit över ett år för att få den tid som jag har nu i september, å vad ska de göra eller vad kan de göra?

Om de ska göra nåt, hur länge ska man behöva vänta på det?

Vad kommer hända om det inte finns något att göra?

Känner bara en så stor oro inför framtiden just nu.

Och framför allt är jag rädd för vad som ska hända med allting runt omkring mig.

För jag kan säga som så, att det är inte alls många som vet om hur jag egentiligen mår innerst inne.

Det har jag hållit för mig sjä lv och trott att det har varit bäst.

Fast jag börjar fundera lite på om jag gör fel, för mina nära vänner finns ju där och jag vet att de skulle stötta mig.

En dag kanske jag kan komma över detta själv och öppna mig mera inför andra.

Vem vet det kanske skulle behövas och man kanske skulle må bättre av det också..

Fast det får tiden utvisa vad jag väljer för väg när det gäller detta..

Sen vet jag inte om de läser denna blogg eller inte, för då skulle de veta lite mera.

                    

Visst jag har min värk som jag måste ha dagligen i foten, vilket har blivit sämre under detta år.

Och jag kan inte stödja mig på den, vilket är tråkigt.

Sen har även ryggen min blivit sämre i muskelinflammationen och misstänker själv att mitt diskbråck även blivit sämre.

Mina axlar och handleder har också börjat säga ifrån mera.

Jag kan förstå denna värk efter mitt år på kryckor..

Men jag kan inte komma underfund med varför jag är så trött jämt nu för tiden.

Även om jag känner mig trött och slut så kan jag inte sova.

Å när jag kan sova, blir det inte långa stunder.

Har tagit upp det med min läkare och fått järntabletter, för det värdet var nere i botten.

Men det var ett tag sedan och jag har inte kommit upp till den nivån som det ska vara, så jag har börjat fundera lite på om det är något annat också.

Fast jag vet inte vad det skulle kunna vara heller.

Så det är väl bara att försöka stå ut och hoppas på att detta kan vända till det bättre snart.

Sen är det ju min depression som jag kämpar en del med.

Väntar på en tid för att få prata med någon, men det verkar också tyvärr ta en tid.

Har varit i kontakt med dem och hoppas att det kan hjälpa med att få en tid lite snabbare.

Alltså det är mycket i mitt liv just nu.

För utöver allt detta så finns det så mycket mera som jag bearbetar och försöker få till..

Som att vara en bra mamma, vilket jag inte tycker att jag är just nu.

Vill även vara en bra sambo och vän - vilket känns långt borta just nu.

Många tycker jag är tråkig som alltid säger nej till saker och ting, å en tråkig tjej.

Men det är så jag känner är bäst i slutändan.

För då slipper jag förklara mig eller säga nåt om mig själv.

Är man själv hemma kan det inte bli mera bekymmer, å jag vill verkligen inte ha mera sådana.

Även om det kan komma dagar som jag träffar en del personer.

Men idag så lever jag för att må bra själv och för att orka med att göra nåt med min familj i första hand.

Efter det kommer allt annat, därav så blir det inte så mycket mera.

Med tanke på att jag klarar av så himla mycket längre....

Det är bara så himla jobbigt och tragist hela situationen..

Jag kan tycka att det känns som att jag har mist mina barn väldigt mycket under denna tid - även om jag har dem vid min sida varje dag så finns de inte där.

Det är mycket tjafs mellan dem och jag försöker gå emellan och ordna upp det, i den mån jag kan.

Sen känner jag också att min äldsta tjej har tagit steget från mig väldigt mycket, vi har inte alls samma förhållande som vi har haft tidigare.

Ser att hon är bekymmrad över något, men vill inte prata om det alls.

Har försökt, men hon tycker inte att jag har med det att göra.

Jag vill verkligen var där för henne när hon behöver det och kunna göra mera saker tillsammans med henne.

När det gäller minsta tjejen så går det också upp och ner, beror mycket på vad hon vill och inte vill..

För hon är väldigt envis av sig och säger vad hon tycker å tänker.

Visst hon och jag gör mera saker tillsammans, på grund av att hon är hemma lite mera.

Men när jag väl ska göra saker med älsdsta tjejen sätter sig lilla på tvären och blir arg på mig..

Vilket är jobbigt, men som jag måste försöka stå emot mera - för jag ska kunna göra saker med dem på tu man hand utan att den andre ska bli arg och avundsjuk.

Men eftersom jag mår skit själv och lider ändå, så har jag svårt att ta dessa situationer bra.

Blir mera ledsen och besviken på mig själv, att jag inte räcker till eller att jag inte gör saker rätt.

Utöver dem vill jag även vara en bra sambo och att vi ska kunna göra saker tillsammans.

Vilket inte heller blir så ofta...

Mycket hänger på att jag inte kan göra sådana saker som de vill göra - för mina förbannade kryckor...

Även om jag har fått min rullstol som hjälp också så är det inte alls samma sak som att kunna gå normalt.

Den har jag använt vid två tillfällen, vilket var en lättnad för mig att det gick att göra så.

För annars hade jag inte kunnat följa med de saker som vi gjorde då.

Men gillar inte tanken på att hamna i den, så det kommer jag ta till väldigt sällan.

Kanske fel av mig, men det är så som jag känner.

Är rädd för att det kan bli värre om jag skulle använda den för mycket.

Även om det var en skön avlastning för ryggen och armarna.

Känns som det är många i min närhet som inte förstår mig fullt ut.

Mycket kan nog hänga på att jag inte berättar fullt ut eller visar något..

Fast jag har ju även berättar vissa saker för dem, men vet liksom inte hur jag ska göra.

En dag kanske det kommer vända till det bättre för mig och dem.

Jag har så många drömmar och önskan inför en del saker.

Men som jag är osäker på att det kommer att ske.

Det jag önskar mest av allt är att kunna få gå igen utan kryckor.

Kunna göra saker igen.

Den andra är att kunna få må bra och le igen, göra saker utan smärta.

Och kunna gå tillbaka till arbetslivet igen.

Men just nu känns det för långt borta för mig med detta.

Så jag ser inte någon ljusning inför framtiden.

Det får bli som det blir

Då hamnade man här igen efter lite matlagning, disk och träning...

Tyvärr så vill inte mina tankar ge sig....

Känns bara så himla hopplöst inför allting just nu, har inte något att se fram emot.

Även om jag skulle ha det, så känns allt bara jobbigt.

Som jag skrev om tidigare idag så mår jag skit dåligt och har varit med om del saker genom livets gång.

Vilket inte verkar ta slut heller, hur mycket jag än kämpar för att saker och ting ska bli bättre.

Imorgon åker min sambo på jobbresa igen och är borta några dagar.

Vilket jag tycker är ganska tufft, eftersom min äldsta tjej inte lyssnar till mig så bra, utan mest på honom.

Är mest rädd för att det kommer gå åt skogen helt mellan oss dessa dagar.

Själv kommer jag försöka vara en bra mamma under dessa dagar, men frågan är bara hur hon kommer vara mot mig?

Sen har jag ju även den lilla tjejen hemma också som man ska roa till det bästa.

Och jag som inte klarar av att göra så himla mycket själv, men jag hoppas ändå att det kan sluta bra.

Kanske är det bara jag som känner så här just nu och allting kommer sluta lugnt.

Var bara tvungen att få ur mig hur jag känner inför detta.

Samtidigt som jag förstår att han måste göra dessa resor ibland, för jobbets skull och kundernas.

Synd bara att det kommer bli lite oftare nu än tidigare.

Men det är bara att bita ihop och stå ut just nu, å det är ju en vana från min sida nu för tiden.

Jag skulle också vilja göra något annorlunda, som jag skulle klara av och framför allt orka med.

Men idagens läge så kommer det inte bli så.

Och snart är det vinter och mörka tider - å det kommer inte bli bättre för den sakens skulle heller.

Fast jag hoppas väldigt mycket på att jag inte kommer behöva gå på kryckor en vinter till, för det är ännu jobbigare än vad det är nu.

Med att ha dessa dubbar på då och att hålla koll på var man kan gå och inte gå....

Kom att tänka på att på lördag som kommer, är det precis ett år sedan jag hämtade ut kryckorna.

Så det är  ju inte så konstigt att man blir sämre överrallt i kroppen då det har gått ett år på detta sätt.

Men värken har funnits där mycket längre..

I mina tankar så har jag ingen positiv framtid med saker och ting.

För även om jag någon gång kommer bli bättre i foten och kroppen, så har jag låång väg tillbaka ändå.

Med att hitta ett jobb eller om jag ska ta en ny utbildning...

Mycket som står på spel - som jag inte kan få till nu.

För jag vet ju inte hur detta slutar och i vilket skick jag kommer att vara heller, vad jag kan komma klara av eller inte.

Sen vet jag inte ens om jag vill fortsätta jobba inom vården efter allt som har hänt eller det som man har fått höra.

Jag kommer inte klara av att gå igenom det som jag har gjort tidigare på ställen, för jag vill att det ska fungera bra.

Inte att det ska vara sådant missnöje från anhöriga.

Skulle vilja skola om mig totalt också, men vet inte till vad.

Eller om jag vill ha mera skulder på mig..

Dessutom blir man ju inte yngre heller, så man ska nog tänka lite så också.

För sätter man sig i skolbänken igen så försvinner det ännu mera år i arbetslivet för mig.

Fast man skulle ju också kunna jobba och plugga på sidan av..

Först och främst måste jag få till mitt liv nu...

Så jag kan fungera normalt och må bra.

Klara av vardagen och familjen.

På ett bättre sätt än vad jag gör idag.

Så kanske man kan bli omtyckt igen..

Nu är det dags att slita sig igen, för nu är tårarna nära igen.

Och här hemma är det fullt hus - så jag kan inte släppa ut det nu heller.....

Jaha då var semestern slut för min sambo och snart börjar även skolan för båda tjejerna..

Då kommer man få vara hemma själv om dagarna, eftersom jag fortfarande är sjukskriven ett tag till...

Och fortfarande så vet jag inte vad som ska hända med mig i framtiden  

Utom att jag ska träffa en fotspecialist i början av september..

Jag hoppas verkligen på att få veta vad man kan göra med min fot och framför allt att det kommer hända något efter det mötet..

För jag är så jävla less på att ha det som jag har det  nu...

 Med tanke på att ryggen, axlar och armar är sämre..

Känner även av mitt andra ben, men det är ju inte så konstigt då man stödjer sig på det hela tiden..

Sist när jag träffade min läkare, fick jag en rullstol utskriven.

Som jag ska använda för att bevara min rygg lite grann.

Vilket jag bara kommer att använda då det är längre sträckor som man ska gå, för det är just sådana gånger jag får det väldigt tufft.

Annars kommer den få stå, för jag vill inte hamna i den på heltid.

På grund av detta så har ju mitt mående blivit ännu sämre.

Och jag väntar även på att få en ny tid till psykologen, då jag var tvungen att avboka den sist.

Får jag inte nåt idag så ska jag ringa dit imorgon och kolla vad som händer och om de kan se nåt om någon ny tid.

För jag måste komma igång med detta inom snar framtid.

Känner det själv och märker det framför allt på mitt sätt å bemötande mot andra i min närhet.

Fast allt handlar inte bara om mig heller, för jag tänker mycket på min minsta tjej.

För hon har problem med sina öron igen, å har genomgått tre pencillin kurer under de senaste veckorna.

Har även varit på kontroller och vi ska även på en till i slutet på denna vecka.

Som jag hoppas på kommer gå bra och att man får ett bra resultat denna gång.

Så att hon inte ska behöva få mera pencillin på ett tag nu.

Ska även ta upp att det skulle nog vara dags för rör igen, för då brukar det vara lite lugnare för henne ett tag.

Håller verkligen tummen på att hon  kommer få det lugnt framöver nu..

När det handlar om min andra dotter så är det sådär.

Hon har kommit in i någon tonårstrots redan nu, å det är tufft för oss alla.

Kan tänka mig att det är tufft för henne med..

Att hon inte menar allt som sägs eller görs..

Sen när jag mår som jag göra, så krockar vi ännu mera varandra..

Det känns som mitt liv är på väg bort från verkligheten.

Att jag inte kommer få tillbaka det heller, så som jag hade det tidigare.

Verkar som jag kommer få leva på detta sätt med mina kryckor och rullstol i all framtid.

För jag har ju fått reda på lite hur det står till med foten, vilket jag inte kan släppa.

Med tanke på att en viss del av foten är död och den andra är inte heller till det bästa.

Är väldigt nervös över att det inte kan hjälpa mig eller att jag kommer gå miste om foten helt.

Vad ska jag göra då?

Hur kommer jag kunna överleva detta och hur kommer jag kunna komma tillbaka till arbetslivet?

Kommer jag må bättre?

Jag trivs med att vara hemma och bara vara.

Vilket inte är så uppskattat av andra vid min sida alla gånger.

Men vissa dagar får jag till det att göra saker och i den mån som jag själv orkar.

Å andra dagar är jag bara hemma för att ta igen mig.

Sen vet jag också att jag har stängt av mycket när det gäller att göra saker.

För jag klarar inte av att göra det, eller så vill jag inte vara ivägen för andra.

Därav så stannar jag hemma istället.

Vill inte bemöta andras blickar eller suckande, över att jag går sakta och över att jag stannar till och från.

Sen hänger det väldigt mycket på mitt humör - vill inte förstöra mera för mig själv.

Orkar inte stå emot längre, för jag har gjort det så länge nu.

Har tappat allt när det gäller att göra saker.

Jag har verkligen kämpat mig igenom dessa veckor som har varit för min familjs skull.

För de är väldigt viktigt för mig att de mår bra och har det trevligt.

Ser deras ledsna ögon för ofta över att jag inte gör saker med dem längre.

Och framför allt över saker som de vill göra och som jag inte kan göra.

Men nu är man åter till vardagen och dess rutiner igen, å då kan jag tänka mera på mig själv igen.

Samtidigt som jag vet att det kommer bli mer tuffare för mig.

Kommer ju liksom inte ha den hjälp jag har vant mig vid nu dessa veckor som gått, utan måste tänka om helt och hållet, för jag kan inte göra allt.

Inte ens dammsuga hemma, som man skulle behöva varje dag..

Känner mig som en jävligt usel mamma, sambo och vän.

Eftersom jag inte klarar av vardagssyslor ens...

För det mesta bär jag allt detta inom mig och berättar inte eller visar något för någon annan.

Inte heller frågar jag om hjälp de gånger jag skulle behöva det, utan struntar i att göra det istället.

Fy fan säger jag bara till mitt liv just nu!!

Man är inte ens fyrtio år fyllda och livet är i botten..

Frågan är vad mina nära och kära tycker om det hela?

Har inte ens frågat dem rakt ut, men jag kan ändå tänka mig vad deras tankar är.

Till en viss del så känner jag från vissa i min omkrets att de tror inte på att jag har denna smärta som jag har fullt ut eller att jag inte kan vissa saker fullt ut.

VIlket gör mig ännu mera ledsen och besviken!

För jag vill inget hellre än att kunna gå utan mina kryckor och komma tillbaka till arbetslivet eller skolan.

Känna att livet har en mening om dagarna.

Inte ha denna värk eller rörelsehindret hela tiden.

Få kunna bistå något själv utan att bara gå och vara orolig över vad som ska sägas eller göras om dagarna från olika instanser hela tiden.

Kunna leva ett normalt liv igen.

Den dagen jag kommer kunna gå normalt igen och fått mitt humör på topp igen, vet jag precis vad jag ska göra den dagen.

Något som jag har drömt och tänkt på länge ett tag nu..

Om jag inte hinner ge upp totalt innan dess..

Mycket hänger på mötet med fotspecialisten!!

Just nu skulle jag vilja släppa fram tårarna och känna att det lättar lite inom mig.

Men måste bita ihop även denna gång då lilla tjejen leker här hemma med en kompis.

Kan ju liksom inte förklara för dem varför jag är ledsen och då kan det bli missförstånd, vilket jag klarar mig utan just nu.

Får nog bita ihop fram till nästa vecka då jag får lite mera ensamma stunder.

Och då känns det bara skönt att släppa ut saker och ting utan att någon annan ser.

Om det nu kommer fungera, för ibland väntar jag för länge och då kommer inget alls.

Därav kan jag tänka mig detta humör som jag får till och från.

Även om jag äter mina tabletter för detta och skriver mycket så verkar det inte hjälpa för stunden.

Mycket av tankarna som jag går och bär på skulle jag bara vilja skita i och andra skulle jag vilja berätta för någon - men kommer inte fram..

För jag vet inte vad jag skulle mötas av om jag anförtror mig uttåt.

Så det känns ändå bäst att hålla det inom mig ett tag till för att slippa ta emot mera skit eller att det skulle bli missförstånd.

För då finns det inget som man kan ångra sig av i framtiden.

Även om det kan vara väldigt tufft vissa dagar...

När man sitter här och skriver medans tankarna flödar i skallen så kommer jag att tänka på att mitt liv har nog alltid varit struligt och jobbigt.

Vilket känns som att det alltid  kommer att vara så inför framtiden med.

Så det kanske är dags för min egen del att verkligen ta tag i vissa saker ordentligt istället för att bara skjuta det framför mig hela tiden.

Med tanke på att det verkar ändå följa mig hela tiden.

Och då menar jag saker som hände när jag var yngre som följer mig fortfarande.

Vet bara inte hur jag ska göra med det eller hur jag ska bearbeta sådana saker som är gammalt.

Sen tycker jag inte om att ha måsten i mitt liv längre, utan ta en dag som den kommer istället.

Så får det bli som det blir i slutändan.

En annan sak som jag mår skit över i dagens lägen är hur jag ser ut.

För ett par år sedan gjorde jag en magoperation för att jag var för fet och hjärtat inte orka pulsera så bra, å mina knän sade ifrån min vikt.

Har alltid varit överviktig och kämpat för att gå ner.

Men inte lyckats, därav så sa min läkare åt mig på skarpen denna gång.

Jag var väldigt nervös och kluven inför detta val som jag fick då, men valde att genomföra den.

Framför allt för att jag skulle orka mera i livet och göra saker med mina barn.

Visst jag ser inte ut som då, men har ändå lagt på mig en del de senaste året.

Vilket jag är ledsen över, å rädd för att det ska sluta lika illa denna gång.

Jag håller igen med det jag kan och sedan har jag vissa dagar jag frossar i saker.

Men jag kan inte röra mig i den mån man ska för att hålla igång konditionen.

Kör mina övningar för fot och ryggen, men det hjälper ju inte mot det andra.

För på ett år har jag gått upp ganska mycket, märker det på mina kläder som jag handlade på mig då.

Och på lite andra saker också.

Sen att jag har mitt överflöd efter operationen som har blivit värre när jag gått upp i vikt.

Jag hade en tid inbokad för den operationen - att ta bort det överflödiga.

Men det fick jag avstå på grund av foten och ryggen, de ville inte utföra den på mig nu när min situation är som den är....

Så nu vet jag inte om jag kommer bli beviljad den en gång till, för det vara andra gången jag avböjde den!

Har även pratat med min nuvarande läkare om en annan operation när allt det andra är över, vilket hon skulle kolla upp åt mig under denna tid.

Det är en sak som jag håller tummen för.

Men med min vanliga tur så går det nog inte att få igenom detta önskemål...

Nu ska jag ägna mina tankar på något annat så jag inte bryter ihop totalt just nu!

Även om jag har hart det trevligt dessa dagar i Finland, så har jag en stor hemlängtan nu - som jag haft i några dagar.

Min kropp är slutkörd och värken är enorm...
:-(. *~*

Skit samma just nu med allting, finns mycket jag vill skriva om, men är trött som fan.
Ska försöka få lite sömn inatt, för att orka ta mig igenom morgondagen...
Kanske hamnar jag här imorgon eller när vi är hemma i Sverige igen..