Tårar har många olika begrepp..
De kan släppas ut vid glädje, sorg, romantiska stunder och negativa stunder.
Finns säker mycket flera tillfällen än de jag har tagit upp nu.
Sen visar man detta på olika sätt och olika tillfällen i livet.
Antingen så gör man det i sin ensamhet eller med nära & kära.
Vilket beror mycket på personen i sig själv, om man är stark nog att visa eller inte.
Sen kan det även ha att göra med vilken situation det handlar om också, om man kan visa eller inte.
Jag själv är en sådan person som inte vill visa någon annan, utan gör det i min ensamhet.
Mest för att jag inte orkar svara på frågor om varför - då jag själv inte kan svara på det alla gånger..
Vill inte att någon annan ska tycka synd om mig eller tycka att jag är en barnslig person som gråter...
Samtidigt som jag saknar en famn att krypa upp till när jag väl släpper ut mina tårar..
Det är inte lätt att visa känslor för andra. *~*

Nu ska jag försöka sova lite, då jag inte blev själv längre!

Som många vet är jag sjukskriven, sedan Augusti 2012.
Och det tär på både kroppen och själen.
Började med smärta i foten, som sedan blev värre med tiden som gick - i början kunde jag stödja mig delvis på den - vilket gick över efter ett tag!
Har inte kunnat stödja mig på foten sedan ett bra tag tillbaka nu, vilket gör att andra saker blir värre!!
Som min rygg och mina axlar - värker som fan!
Vissa dagar är värre än andra!
Vilket stoppar mycket i mitt liv!
När jag väl har rätt bra dagar och gör saker - så får jag lida som fan dagarna efter!
Vilket gör mig arg, ledsen och frustrerad över allt!
Jag orkar inte med detta längre!
Det som hände igår gjorde verkligen att jag fick mera att tänka på!
Att jag är en riktigt dålig person mot alla i min närhet!
Jag kämpar och försöker, men rasar lika fort..
Hur ska jag göra?
Vet inte själv, för hur jag än vänder på saker slutar det bara fel eller i kaos!!
Att inte kunna finnas för mina tjejer när de behöver det - gör mig ledsen som fan!
Vill kunna vara en bra mamma för dem, å finnas där och göra saker med dem!!
Inte behöva tänka mig för hela tiden eller välja vad jag ska klara av att göra!
Är det så här min framtid kommer se ut?
Eftersom jag inte verkar få någon hjälp utifrån...
De säger en sak - men sedan är det inte så i slutändan har jag lärt mig under detta långa år!
Ingen vill ta sig an mig känns det som, jag bara skickas hit och dit hela tiden!
Egentligen vet nog inte många hur jag mår innerst inne, för jag visar inte den sidan eller säger något.
Lägger upp en mask och försöker ha det trevligt under den perioden jag träffar dem.
Mest för att jag inte vet hur jag ska förklara mitt mående för dem eller svara på en massa frågor från andra.
Inte gråta framför andra....
Vilket jag inte ens gör inför min familj längre!
Bara i min ensamhet.
Tråkigt men sant.
Fast känner också en saknad av att kunna krypa upp i en famn å bara släppa ut allting!
Bli omkramad och kunna släppa allt jävla skit!
Den dagen kommer aldrig att komma, för kommer inte tillåta det!!
Om jag bara visste varför jag har satt denna spärr på mig själv, har kunnat gjort det förr!!

Nä nu måste jag rycka upp mig för denna gång.
För snart kommer äldsta tjejen hem och jag ska försöka pallra mig iväg och hämta minsta tjejen.

Mår verkligen skit dåligt......

Igår fyllde min lilla tjej år och hon hade haft en bra dag i skolan.

Men sedan förstörde jag det för henne på eftermiddagen..

För jag hade en tuff dag så jag somnade tidigt, vilket gjorde mig både ledsen och arg.

Ville ju verkligen få gratta min dotter på hennes dag..

Är så less på att ha det så här och missa och förstöra för andra vid jämna mellanrum.

Och sedan se hennes besvikna blick som hon gav mig idag på morgonen...

Jag verkligen hatar det mesta i mitt liv nu och framför allt mig själv!

Vet inte hur jag ska gottgöra det för henne heller nu när dagen är över!

Just nu rinner tårarna nerför min kind över detta!!

Utöver det här så mår jag ju redan skit över så mycket annat, orkar inte mera nu.

När ska saker och ting vända för mig?

Kommer det verkligen göra det?

Känns inte som det just nu i alla fall!

Alltså denna väntan på att saker ska hända gör mig tokig!
Vill verkligen få det överstökat..
För värken är olidlig vissa dagar och dessutom är jag less på hela situationen!
Att skickas hit och dit - för att de ska kolla och undersöka.
För att sedan få upp lite hopp just för stunden, å sedan så slutar det likadant ändå...
Med att man inget hör och man väntar..
Längtar till posten kommer, kollar brevlådan - men nej inte idag heller...... *~*
Känner även av att mitt humör sviker många gånger, vid fel tillfällen ibland..
Vilket gör mig mera ledsen och tystlåten.
Vill ju inte förstöra mera..
Orkar inte mycket mera nu!!
Känner att jag kryper undan mer och mer.
Försöker vissa dagar men få lida för det i fler dagar!
Även om man inte ens gör något ansträngande saker!
Jag väntar även fortfarande på en till en psykolog - som jag har försökt att skynda på själv, men inte lyckats med :-(
Känns som allt rasar för mig just nu!
Kan säga helt ärligt att det som håller mig uppe just nu är mina tjejer och sambo.
De är verkligen underbara som står ut med mig!
För även de få ta mycket, å det sårar mig som fan!
Som min lilla tjej vill så mycket saker som jag inte klarar av och måste ofta säga nej.
Och se hennes besvikelse är inte alls något kul.. :-(
När det gäller äldsta tjejen så gör hon mycket på eget hand - men blir även hon besviken över mycket som inte går att få till i slutändan! :-(
Och min sambo får ta mycket han med, utöver hans jobb.
Eftersom jag inte kan handla själv, då jag ej kan bära saker!
Klarar inte heller av att fixa så mycket hemma, när det gäller städ eller hålla ordning!
Men jag försöker göra det lilla som jag klarar av - vilket är för lite tycker jag själv!
Skulle verkligen vilja kunna göra mera här hemma och framför allt klara av att vara en bra mamma & sambo!
Vilket jag inte är för tillfället!!
Inte en någon bra vän är jag!!
*~*
Försöker verkligen få till det så det ska bli bra för andra i min närhet men lyckas inte med det jämt!
Vissa dagar är bättre än andra..
Sen har jag mycket tankar på hur kommer det att gå när jag verkligen får hjälp?
Jag menar, har ju inte gått på ett år med min fot och längre kommer det bli.
Mina muskler är svaga säger min sjukgymnast, och blodcirkulationen är kass!
Visst låter det som att jag ska få en operation, men då får man ju ännu sämre styrsel - när man får gips ett antal veckor!
Kommer det försämra mina muskler mera?
Hur ska jag få tillbaka det så jag kan gå?
Kommer jag kunna gå normalt någonsin?
Går detta att operera?
Med tanke på denna väntan tänker jag på..
Och sedan blicken man fick av fotspecialisterna, å deras osäkerhet inför detta!
Det är så mycket som gnager inom mig nu, å som jag inte vet hur jag ska handskas med.
:-( *~*
Vet inte vem jag ska vända mig till heller - vem jag skulle kunna prata med...
Utöver detta med foten så har min rygg - diskbråck blivit mycket sämre. :-(
Vilket de inte kan göra något åt för stunden, så där har man också en väntan och en viss oro hur det kommer sluta.
Förstår mycket väl att det måste ta en sak i taget och att det är olika avdelningar.
Men jag pallar inget mera nu!!
Skit samma..
Spelar ingen roll hur jag tycker för det går ju inte fortare för det!!
FAN VAD JAG ÄR LESS PÅ DETTA!!

Men älskar min underbara familj för att de orkar med mig och mina nära vänner!
De som finns kvar.

Är så less på mitt liv!!!
Denna väntan på att något ska hända hela tiden..
Blir lovad saker vissa datum, men i slutändan är det inte så!
Hoppet sjunker för var dag som går just nu..
Orkar inte mera nu!!
:-( *~*

Utöver detta så har jag viljan att göra saker, men inte orken eller lusten finns vid min sida.
Inget som jag visar för någon utan biter ihop för det mesta och kämpar mig igenom sakerna i efterhand.
Men hur länge kommer man orka med det?
Har inte talat om för någon hur jag egentligen mår, har inte orkat det.
Vill ej höra saker från andra heller.
Vissa kanske har sett eller hör på mig, de ynka tillfällen som jag träffar andra.
För är jag inte själv, så umgås jag med min svärmor - vilket känns bra och jag blir lugn.
Men när det gäller mina vänner - så blir det inte alls ofta..
Det är mitt eget val för stunden, men har en stor ångest för det också.
Ju längre tiden går förbi, desto jobbigare blir det att ta igen vissa saker..
Har valt så för att orka med mig själv i första hand och sedan min familj.
Försöker verkligen finnas här för mina tjejer, men känns som att jag inte gör det fullt it ändå.
Mycket av det som de skulle vilja göra - är jag tvungen att backa på :-(
Känner mig som en usel mamma och sambo!!
Känns som det är lättare att ge upp allting, så de andra mår bättre och slipper se mig på detta sätt !!

Nu ska jag försöka få lite sömn - för att klara mig igenom morgon dagen....
God Natt
:-(