Ingen bra dag idag heller, mår skit och tårarna rinner till och från hela tiden.

Orkar inte mycket mera nu.

När ska saker och ting vända eller bli bättre?

Ja det är en fråga som man aldrig kommer få svar på tror jag...

Finns så mycket som jag skulle vilja få ur mig, så kanske saker och ting kan bli bättre.

Men jag vet inte till vem eller hur jag ska öppna mig heller.

Allt känns bara så tufft och jobbigt - och jag vet inte ens om jag vill få ur mig vissa saker heller.

För det kanske blir värre runt omkring mig då än vad det redan är.

Samtidigt som det skulle kännas lättare för mig..

Tiden får utvisa hur jag ska hantera detta på bästa sätt.

Sen skulle jag vilja finnas för en i min närhet, men vet bara inte hur.

Denne person släpper inte in mig fast jag vill det, klarar inte av att se denne på detta sätt.

Vill veta vad det är som har hänt eller sagts - för det har pågått ett tag nu.

Fast jag vet inte heller hur jag ska klara av att finnas för denne och peppa denna person till livet när jag själv inte mår så himla bra.

Ser ju själv livet bara i svart just nu och är så jävla less på allting.

Finns så mycket som jag saknar och saker som jag skulle vilja göra, men som jag inte kan göra.

Jag ångar verkligen vissa val i mitt liv, för hade jag vetat detta så hade jag nog valt en annan väg.

Även om jag inte vet om det hade fungerat bättre men jag skulle nog må bättre då i alla fall.

För då kunde jag göra saker själv utan att förlita mig på andra hela tiden.

Hur jag än kämpar och försöker så kommer det alltid ett bakslag....

Förra helgen tog jag en tur till stan med båda mina tjejer, vilket var trevligt - men slutade inte så bra.

Vi tog bussen eftersom jag inte kan köra bil för stunden.

Vilket var uppskattat av min lilla dotter, som inte har gjort det så mycket.

När vi väl vara klara och skulle bege oss hemåt igen, gick det åt fanders när vi skulle kliva av bussen.

Min äldsta dotter hjälpte mig så gott hon kunde, men busschaffören gjorde fel när han skulle fälla ner rampen, för den var för hög..

Jag fastnade först och sedan gick det bara utför - vilket slutade med att jag tog emot mig med fötterna...

Och fick jävligt ont i foten som jag har opererat nyligen..

Mina döttrar blev naturligtvis rädda över att se mig göra illa mig och gråta...

Men det var inte alls deras fel, utan chafförens...

Sen är det väldigt uppretande att inte någon på bussen kunde resa sig upp och hjälpa till - när de ser vad som händer.

Blev så jävla arg över hela situationen och väldigt rädd, vet inte om jag kommer åka buss någon gång mera under denna period med rullstolen.

Sen dessutom tänker jag på alla andra som använder rullstol och hoppas verkligen att de slipper vara med om detta.

När vi väl var hemma så fick jag lägga mig i högläge och vila - för värken var olidlig...

Mer värktabletter för att kunna klara av kvällen med tjejerna.....

Tog kontakt med min läkare som tyckte jag skulle avvakta några dagar och se hur det går och hur mycket värk jag kommer ha.

Vilket bara är att lyda, även om man själv tycker något annat...

Inte nog med det, två dagar efter detta så halkar jag rejällt i duschen...

Och slår i foten som fan då med.

Är så jävla less på detta gips och att man inte kan göra saker ordentiligt längre!

Värken blev ännu värre på ett annat ställe i foten, så jag tog kontak med läkaren igen.

Som även nu tyckte att jag skulle avvakta ett par dagar till - men vet inte om jag kommer klara det.

För det gör så jävla ont och känns som att något är fel..

Och mitt humör sviker som fan när jag har så här ont.

Det läkaren sa vid sista kontakten var: att jag skulle vara lugn och ligga i högläge, bara använda rullstolen, inte krykorna alls just nu.

Skulle göra så som jag blev tillsagd att göra efter operationen.

Därav tycker jag att det bara blir bakslag i mitt liv.

Orkar inte ens kämpa eller försöka längre.

Känns som jag aldrig kommer att bli bra i foten...

Mitt liv är slut och jag har inte någon livsglädje kvar längre.

Förutom för mina döttrar och sambo.

Men hur länge kommer de orka med mig?