Idag fick jag mitt brev som jag har gått och väntat på ett tag, men det blev ingen träff nu i Januari som de sagt..

Utan i början på Februari blev det istället.

Visst blir man besviken på att de inte gör som det är sagt från första början, men samtidigt så får man väl vara glad över att man får komma dit.

Och sedan kan man ju bara hålla en tumme på att det inte kommer ta allt för lång tid för nästa träff..

Vill verkligen få detta gjort nu, så man slipper ha det så här.

Även om jag vet att det är lång väg tillbaka med allt..

Och det är ju inte bara det här med att träna upp foten igen, utan även att komma tillbaka till livet igen.

Att kunna göra saker igen utan hjälpmedel..

Och röra sig som vanligt igen - hoppas jag på i alla fall. 

Kunna gå som vanligt och göra saker med mina nära och kära.

Men får hoppas att min rygg inte har tagti allt för mycket stryck av detta, ja menar att mitt diskbråck inte har blivit sämre..

Vilket jag kan känna av att det har och det är ju inte så konstigt efter allt detta hoppande så länge.

Vet att de ville försöka ordna till en operation för ett år sedan, men jag kunde inte genomgå den för att jag hoppade på kryckor..

Vilket gör mig lite nervös över det hela, nu när man börja tänka mer och mer på framtiden.

Vet inte hur detta kommer sluta..

Håller en tumme för det bästa av det hela..

Och att min depression kommer ge med sig när allt detta är över - å man kan komma tillbaka till sig själv.

Kanske till och med gilla sig själv och kanske komma sig för att göra saker igen.

För idagens läge finns inte den biten hos mig alls.

Allt känns bara så långt borta när det gäller att ha kul eller kunna slappna av..

Bara för att min fot slutade att fungera så försvann mycket från mitt liv.

Inte i början när man trodde på saker som sades, men efter en tid med en massa besvikelser på vägen så rasade mycket för och tyvärr så håller det i sig än.

Efter denna tid har jag så svårt att kunna tro på sjukvården och det de säger till en.

Eftersom det ändras hela tiden eller så bara glömmer de bort en..

Tur är väl att jag fick den sjukgymnast som jag har, för hon har verkligen funnits där och stöttat mig.

Gett mig goda råd och tips på vägen hur man ska gå till väga med saker och ting.

Hoppas att hon kommer vara den som ska hjälpa mig med träningen efter operationen.

Utöver att man mår skit över behandlingen inom sjukvården, så är det ju även andra saker som gör att man inte orkar med sitt liv fullt ut..

Som att man inte tycker om sig själv eller att man tycker att man inte duger till något.

För allt man gör blir bara fel hur man än kämpar och försöker.

Därav är det bäst att bara stänga av det mesta eller skjuta det fram - då kan det inte bli fel eller bli några missförstånd heller.

Även om det kan vara tufft efter en längre tid, då man känner sig ensam och tom istället.

Vet inte hur jag ska parera detta så att det slutar bra.........

Det som jag tycker är jobbigast är att när jag inte mår bra eller orkar med saker, så ser jag att det är andra som lider i min närhet.

Sen dessutom känner jag mig inte tillräcklig som mamma till mina döttrar.

Försöker verkligen finnas för dem och göra saker med dem, men det verkar inte hjälpa alla gånger.

Vilket gör mig ledsen, för jag får höra en massa jobbiga kommentarer varje dag från dem båda..

Det gör att jag mår ännu sämre och går undan istället och gråter i min ensamhet.

Vill verkligen finnas för dem nu och för alltid.

Visserligen kan jag även förstå dem i vissa situationer, men inte alla gånger..

Har en som inte mår bra här hemma just nu, å som jag inte alls kommer nära.

Utan blir utstött och det känns skit jobbigt.

Vill vara den mamman som kan finnas där - inte vara den mamman som blir ratad.

Jag har stått emot länge nu, men vet inte hur länge jag kommer klara av det.

Ser och hör saker som jag skulle vilja göra något åt, så kanske vissa saker kan bli till det bättre.

Men när man inte får komma i närheten är det svårt att få till det.

Har en lite ide på hur jag ska göra, men frågan är bara om jag själv kommer klara av det.

För att be någon annan om det kommer inte heller fungera.

Sen är jag väldigt rädd över att detta har uppdagads på grund av att jag mår skit och de ser mer än vad jag visar.

Skulle det vara så kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

Finns även fler saker som jag skulle behöva ta tag i..

Saker som man skulle vilja ta tag i men som man inte riktigt orkar göra..

Känns ju liksom bättre för stunden att skjuta upp det till en annan gång, men som slutar med att det inte händer någon gång.

Det är jag nog inte ensam att göra heller, för det är nog flera som gör så.

Fast en dag kanske man tänker annorlunda..

Lite tur har man för att man vissa av sina vänner och sin sambo vid sin sida.

Som vill ställa upp och trösta mer än vad jag tillåter.

Har svårt med den biten just nu.

Det är lättare att finnas för andra och stötta dem, än vad det är när det gäller en själv.

Vill inte vara den som ska vara i centrum eller som man ska tycka synd om.

Men ibland känns det även skönt att de vill visa att de bryr sig, i normal mängd.

Jag skulle inte vilja mista dem heller, för jag älskar dem alldelse för mycket för det.

Nu ska man fixa lite kaffe och bara vara resten av kvällen.

Å vänta på att tjejerna ska komma hem från deras innebandy träningar.

Ha det bra