Hela dagen har jag velat släppa ut lite tårar, men inget kommer ur mig :-(
Vet inte varför jag håller emot det - men en dag kanske de kommer fram...
Eller så är det bara för att jag inte orkar längre - för jag har tappat lusten för det mesta för tillfället!!
Orken och lusten är borta!
Tron på att saker ska ordna sig är borta!

Efter mötet med läkaren tidigare i veckan gjorde att jag bara vill ge upp & skita i allting!
Känns inte som att jag kommer få hjälpen de pratar om - utan bara fortsätter skicka mig hit & dit!!
Har redan börja tänka att det är så här mitt liv kommer vara - bara att ändra på lite tankar inför framtiden!
Och framför allt ställa om mina tankar inför jobb eller utbildning, som kan passa min situation!!
Tråkigt men sant!
Eftersom inget har hänt hittills - å inget verkar vilja ta tag i mig heller!!!
Har en tanke som far omkring i mitt huvud - men som jag inte vet hur jag ska göra med.
Samtidigt som det verkar vara det bästa just nu!
Vet bara inte när eller hur det ska gå till!!
I mina tankar vet jag precis hur jag ska göra, men vet inte när det skulle finnas ett bra tillfälle för det.
Eller om jag någonsin kommer över denna tanke - kämpar fortfarande...
:-(

Finns en som jag skulle vilka öppna mig för men som inte tillfälle ges för det.
Sedan vet jag inte hur denne skulle tolka saken eller om personen i fråga vill lyssna.
Det är ju inte så att man frågar sådant rent ut heller..
Fy fan säger jag bara till allt just nu i mitt liv!!
Finns inget som kan vända på detta!
Jo förresten - min familj..
Dem älskar jag som fan & vill aldrig mista..
Tänk om de ändå kunde förstå mera än vad det gör - eller om vi alla kunde hjälpas åt mera än vad vi för idag..

Mycket hänger på mig - det vet jag redan!!
För jag kryper hellre undan för mig själv än att visa för någon annan i min närhet.
Sätter på mig en mask när jag träffar andra - för jag vill inte att någon ska se eller prata med mig om det.
Känns så fel att någon ska hjälpa mig, när jag är vuxen själv & försöker fixa till saker å ting!
Vill hellre finnas för andra när det behövs och när jag kan.
För då slipper jag tänka eller bry mig om mitt elände för stunden!!
Innerst inne vet jag inte hur länge jag kommer klara av att stå emot detta!!
Fan vad jag skulle vilja få min tid nu - men även den verkar ta en jävla lång tid att få!
Precis som allt annat!!
Men som sagt det är ju mig det handlar om - så jag är ju inte allt för chockad över detta!!
När??? Hur??? Kommer det hända???

Just nu i denna stund skulle jag vilja sätta mig i bilen & bara ut å åka, ha hög musik och bara vara!!
Ställa mig på någon avsides plats och bara skrika ut allting & gråta!!
Men det kommer inte hända, för jag kommer ligga i soffan och försöka förskingra mina tankar på annat..
Om det kommer fungera vet jag inte än, tror inte på det!!

Sen ligger jag och tänker på hur min lilla tjej har det - hon sov borta inatt & även natten som kommer.
Saknar henne väldigt mycket, men vet att hon börjar bli stor nu så det är bara att börja vänja sig..
Vilket jag tror att man aldrig kommer göra som en förälder.
För som förälder vill man att ens barn alltid ska vara små.

Tänk om ???!!??
Ska man våga hoppas??
Eller inte??!!??
Är det bäst att bara ge upp eller inte??!!??
Om man bara kunde få svar någon gång!!!