Då hamnade man här igen..

Men även om jag skulle vilja få ur mig lite mera så vet jag inte om det kommer släppa, för min minsta tjej sitter bredvid mig och kollar på teve medans jag sitter här.

Vill ju liksom inte visa henne mina tårar i onödan, blir bara jobbigt att försöka förklara varför man gråter.. eftersom jag själv inte kan svara fullt ut på det...

Men ska ändå göra ett försök till att få ur mig lite...

Tidigare idag fick jag ur mig en hel del om hur jag mår och endel om mina tankar.

Fast det var inte allt finns så mycket som jag bär på.

Som detta :

Att jag jämför mig med så många andra som finns i min närhet.

Hur de är som person och har det i sina familjeförhållande jämfört med mig själv.

Försöker hitta varför jag inte har det på det sättet eller om jag kan ta råd från deras sätt att vara, men vet inte om det går så bra eller om det hjälper.

Sen detta prat om vad de har gjort på arbetet gör min avundsjuk, för det var länge sedan som jag ens fick yttra mig själv om och vet inte ens när jag kommer få göra det nästa gång.

Även detta prat om att de gör saker själva eller med familjen tar jag också åt mig av, för mycket av sådant har kommit bort för mig pga min situation..

Eftersom detta med kryckorna förstör jävligt mycket för mig och min familj, sen dessutom allt som har med min sjukskrivning har ju sitt också.

För att gå hemma så får man inte så himla bra ekonomiskt, så man får tänka på vad man gör och vad man har råd med i slutändan.

Framför allt så svider det i ens själ när man vill göra så mycket eller behöver inhandla saker som inte går att göra då mina pengar går till räkningar, läkarbesök och apotek kostnader..

Fattar inte hur jag ska komma tillbaka till mitt liv igen efter detta, eller rättare sagt om det kommer bli så..

Allt känns så lånt bort med allting just nu..

Jag menar det är ju inte bara det här med min sjukskrivningen av min fot som är gör att allt så himla jobbigt.

Finns liksom flera saker som att bara gå hemma och inte kunna göra saker som tidigare.

Jag menar det suger riktigt att inte ens kunna handla eller gå och ta en fika själv som jag kunde göra förr..

Att jag alltid måste ha någon med mig när jag ska göra saker hela tiden.

Sen när jag väl kommer mig för att göra lite saker, så blir jag liggande en dag..

Orkar inte mycket mera nu...

Sen har jag mycket tankar om vad som ska hända till julen.

Jag kommer ju liksom ha mina eländiga kryckor då också känns det som..

Och vet inte hur jag ska få till det med saker som ska göras.

Framför allt hur jag ska få till det med julklappar till mina tjejer och andra i min närhet.

Hur kul är det om man måste låna pengar för att få till detta.... inte ett dugg tycker jag..

Fy fan säger jag bara...

Nej nu ska jag ge mig för denna gång för att inte bryta ihop totalt inför min dotter..

Nu var det ett tag sedan jag skrev här eller någon annanstans och det känns....

Men har varit på väg många gånger, fast det har alltid kommit något eller någon emellan.

Skit samma jag är ju här nu och ska försöka lätta mitt hjärta lite grann....

Jag går och bär på mycket inom just nu, mer än vad jag egentiligen klarar av.

Men som jag inte klarar av att delge till någon annan heller..

En dag kanske det försvinner för alltid även om det inte känns som det just nu..

Sen finns det annat som jag bär på som jag själv försöker få till och försöker även göra något åt det.

Det som jag funderar på mest och oftast är hur usel mamma jag är till mina tjejer..

För allt som jag gör eller säger till dem förtillfället blir bara fel och slutar inte bra de flesta gångerna.

Försöker även bara vara vilket inte heller är bra, för då undrar de vad det är.

Även om det inte behöver vara det.

Jag vet att de vill att jag ska kunna göra mera saker med dem, vilket jag inte klarar av för stunden!

Vilket gör mig ännu argare över hela situationen.

Samtidigt som jag inte orkar göra något åt det längre.

För det verkar inte hjälpa eller hända något ändå.

Därav pallar jag inte så mycket mera jobbiga saker i mitt liv längre.

Allt detta med läkare hit och dit gör liksom att man bara skiter i det till slut.

För som en patient så kan man inte göra speciellt mycket åt saken, utan att bara vänta.

Jag vet, för det har jag gjort länge nu.

Fast för en tid sedan fick jag upp lite förtroende för en läkare som jag träffade i september,  då hon insåg mitt problem på ett sätt som jag inte har sett någon annan göra - förutom min nuvarande sjukgymnast.

Läkaren skulle höra av sig till i början av oktober, vilket jag så fram emot som fan..

För det skulle verkligen börja hända saker tänkte jag och få hjälp..

Vilket inte slutade så, min vanliga tur...

För i mitten på oktober blev min sjukgymnast bekymmrad över att jag inte hade hört något och skulle kolla upp det åt mig.

Vilket hon gjorde och då fick jag reda på att min läkare är tjänstledig till februari-mars nästa år!

Och ingen har hört av sig till mig om detta,- vilket gör mig skit less på detta...

Vad hade hänt om inte min sjukgymnast hjälp mig?

Jag menar även om jag hade försökt kontakta dem hade jag inte fått detta svar...

Men min sjukgymnast ordnade så att en annan läkare skulle ta kontakt med mig, vilket jag ska träffa nästa vecka.

VIlket jag är nöjd med, men kommer det börjar om från början nu eller kommer han ta vid det som är lite planerat för mig... det är jag väldigt fundersam över...

Och hoppas naturligtvis på att det inte kommer börjar om från början, utan att denna läkare vet vad som står i min journal och planering för mig..

Orkar inte börja om igen och framför allt inte gå igenom allt från början igen...

Så vi får se hur man mår efter det mötet nästa vecka.

När jag var till min husläkare sist frågade hon mig om min depression, om jag har fått komma till någon kurator eller psykolog..

Vilket jag inte heller har fått komma igång med, så hon skulle försöka kolla upp vad det som har hänt och varför jag inte fått någon tid efter denna väntan..

Och sedan var hon nyfiken över hur jag är i mitt självskadebeteende i nu läget, vilket jag kan säga att jag inte gör.

Visst tankarna finns fortfarande inom mig, men jag gör det inte.

Utan försöker göra annat istället..

Än så länge så går det bara bra.

Men sådana känslor och tankar är det inte så många som vet om.

Med tanke på att jag inte har visat det för någon eller pratar om det - mest för att jag inte klarar av att prata om det till andra.

Mycket är för att många inte skulle förstå mina tankar och mitt beteende.

Jag vet att det är en sjukdom och jag äter tabletter fortfarande för det.

Personer som har varit med om detta själva eller personer som förstår ändå, sådana finns det inte så många av.

Ibland skulle det kännas så skönt att få kunna visa hur man innerst inne mår för någon som skulle förstå mig, utan att se ner på mig eller ge komentarer till mig.

Det skulle även vara skönt om man hade en famn att krypa upp i de gånger man behöver - utan ord bara vara -släppa ut saker...

Även om jag själv inte är den lättast person att omfamna,för det är inget som jag själv är van vid eller är uppväxt med heller, därav så är saker och ting jobbigt med sådant också.

Viljan finns men osäkerheten tar över mera....

Just nu lyssnar jag på teven angående Biopolär sjukdom, vilket inte heller låter som en trevlig uppväxt.

Men som också känns lite lika som jag tänker vid vissa tillfällen.

Och jag vet att min husläkare har tagit upp det med mig, för det finns så olika stadier i denna sjukdom.

Men den tjejen som pratar på teven om detta, har verkligen mått skit och levt ett tufft liv - men idag så mår hon bättre pga av en medicin som hon hittat..

Och har även skrivit en bok om detta, som ska vara bra enligt henne själv och anhöriga.

Det var även intressant att få lyssna på hur anhöriga tänker om det hela.

Vilket jag själv inte vet hur mina anhöriga skulle säga till mig..

Hennes bok heter "Bipolärt hjärta", vilket jag själv ska försöka hitta och läsa - även om det kan vara en tuff läsning så kan det även vara en bra läsning.

Efter detta program fick jag mera funderingar kring mitt liv som har varit, när jag var yngre.

Då jag började tänka på detta och även började skada mig själv på olika sätt..

Redan då hade jag svårt att prata om det eller visa mina känslor för någon.

Eftersom man inte blir bemött på något bra sätt, vilket även gäller idagens läge.

Mest är det nog för att personer inte vet hur de ska göra eller säga, sen finns det andra som säger och visar mycket också - vilket gör att det kan såra ofta än att hela många gånger..

Som till exempel när någon säger att man ska växa upp och sluta vara så barnslig över att göra eller tänka som man gör i livet.

Det sårar som fan, för man vill ju att de ska förstå inte kränka..

För det drar ju bara ner en person mera...

Mycket av detta gör att man inte öppnar sig för någon utan bär på det själv istället och hoppas på att man klara av det i slutändan...

Mycket av att jag mår dåligt och inte vill prata eller visa för någon hur jag mår innerst inne har jag valt själv.

Vilket har resulterat att jag är själv ofta eller umgås med min svärmor en hel del.

Och det är fina dagar vi får tillsammans och vi gör bara trevliga saker tillsammans, även hjälper varandra.

Hon hjälper mig nog mera än vad hon själv vet om.

Vissa dagar vill jag bara vara själv medan tjejerna är i skolan och pyssla med lite annat på hemmaplan.

Även släppa ut alla mina tankar och tårar som behövs ibland för att man ska orka gå vidare i livet..

Någon enstaka dag så tar jag tag i mig själv och umgås med lite vänner.

Vilket inte alls blir så ofta.. tyvärr..

Sen finns det även vissa vänner som jag skulle vilja träffa mera, men vi får inte till någon bra tid då det ska passa för oss båda.. en dag kanske det blir så snart hoppas jag på i alla fall.

Det får framtiden visa hur det kommer sluta med den saken.

Finns så mycket mera som jag skulle vilja få ur mig men som tyvärr inte kommer fram idag.

Och sedan måte jag avsluta för denna gång, för att fixa med lite annat....