I mina tankar så vill jag göra väldigt mycket med min familj, själv och vännerna.

Men orken och lusten säger ifrån när jag väl är där.

Kan liksom bestämma saker, men när dagen kommer avböjer jag det ändå.

Ibland kommer ångesten och ibland inte...

Vet inte hur jag ska göra längre för att hitta tillbaka till mitt liv.

Jag har varit med om mycket under alla mina år här på jorden, men denna gång ser jag inte någon ljusglimt inom den.

Eftersom det inte verkar komma framåt för mig, utan bara är...

Man har lite tider som är inbokade och lite som man väntar på fortfarande.. suck...

Tänk om man kunde veta att detta skulle ta sådan lång tid som det har gjort, fast jag har i och för sig inte kunnat göra så mycket mera än vad jag har gjort...

Idagens läge är jag lite rädd över att det kommer ta lika mycket tid innan allt är klart.

För jag menar det har tagit över ett år för att få den tid som jag har nu i september, å vad ska de göra eller vad kan de göra?

Om de ska göra nåt, hur länge ska man behöva vänta på det?

Vad kommer hända om det inte finns något att göra?

Känner bara en så stor oro inför framtiden just nu.

Och framför allt är jag rädd för vad som ska hända med allting runt omkring mig.

För jag kan säga som så, att det är inte alls många som vet om hur jag egentiligen mår innerst inne.

Det har jag hållit för mig sjä lv och trott att det har varit bäst.

Fast jag börjar fundera lite på om jag gör fel, för mina nära vänner finns ju där och jag vet att de skulle stötta mig.

En dag kanske jag kan komma över detta själv och öppna mig mera inför andra.

Vem vet det kanske skulle behövas och man kanske skulle må bättre av det också..

Fast det får tiden utvisa vad jag väljer för väg när det gäller detta..

Sen vet jag inte om de läser denna blogg eller inte, för då skulle de veta lite mera.

Visst jag har min värk som jag måste ha dagligen i foten, vilket har blivit sämre under detta år.

Och jag kan inte stödja mig på den, vilket är tråkigt.

Sen har även ryggen min blivit sämre i muskelinflammationen och misstänker själv att mitt diskbråck även blivit sämre.

Mina axlar och handleder har också börjat säga ifrån mera.

Jag kan förstå denna värk efter mitt år på kryckor..

Men jag kan inte komma underfund med varför jag är så trött jämt nu för tiden.

Även om jag känner mig trött och slut så kan jag inte sova.

Å när jag kan sova, blir det inte långa stunder.

Har tagit upp det med min läkare och fått järntabletter, för det värdet var nere i botten.

Men det var ett tag sedan och jag har inte kommit upp till den nivån som det ska vara, så jag har börjat fundera lite på om det är något annat också.

Fast jag vet inte vad det skulle kunna vara heller.

Så det är väl bara att försöka stå ut och hoppas på att detta kan vända till det bättre snart.

Sen är det ju min depression som jag kämpar en del med.

Väntar på en tid för att få prata med någon, men det verkar också tyvärr ta en tid.

Har varit i kontakt med dem och hoppas att det kan hjälpa med att få en tid lite snabbare.

Alltså det är mycket i mitt liv just nu.

För utöver allt detta så finns det så mycket mera som jag bearbetar och försöker få till..

Som att vara en bra mamma, vilket jag inte tycker att jag är just nu.

Vill även vara en bra sambo och vän - vilket känns långt borta just nu.

Många tycker jag är tråkig som alltid säger nej till saker och ting, å en tråkig tjej.

Men det är så jag känner är bäst i slutändan.

För då slipper jag förklara mig eller säga nåt om mig själv.

Är man själv hemma kan det inte bli mera bekymmer, å jag vill verkligen inte ha mera sådana.

Även om det kan komma dagar som jag träffar en del personer.

Men idag så lever jag för att må bra själv och för att orka med att göra nåt med min familj i första hand.

Efter det kommer allt annat, därav så blir det inte så mycket mera.

Med tanke på att jag klarar av så himla mycket längre....

Det är bara så himla jobbigt och tragist hela situationen..

Jag kan tycka att det känns som att jag har mist mina barn väldigt mycket under denna tid - även om jag har dem vid min sida varje dag så finns de inte där.

Det är mycket tjafs mellan dem och jag försöker gå emellan och ordna upp det, i den mån jag kan.

Sen känner jag också att min äldsta tjej har tagit steget från mig väldigt mycket, vi har inte alls samma förhållande som vi har haft tidigare.

Ser att hon är bekymmrad över något, men vill inte prata om det alls.

Har försökt, men hon tycker inte att jag har med det att göra.

Jag vill verkligen var där för henne när hon behöver det och kunna göra mera saker tillsammans med henne.

När det gäller minsta tjejen så går det också upp och ner, beror mycket på vad hon vill och inte vill..

För hon är väldigt envis av sig och säger vad hon tycker å tänker.

Visst hon och jag gör mera saker tillsammans, på grund av att hon är hemma lite mera.

Men när jag väl ska göra saker med älsdsta tjejen sätter sig lilla på tvären och blir arg på mig..

Vilket är jobbigt, men som jag måste försöka stå emot mera - för jag ska kunna göra saker med dem på tu man hand utan att den andre ska bli arg och avundsjuk.

Men eftersom jag mår skit själv och lider ändå, så har jag svårt att ta dessa situationer bra.

Blir mera ledsen och besviken på mig själv, att jag inte räcker till eller att jag inte gör saker rätt.

Utöver dem vill jag även vara en bra sambo och att vi ska kunna göra saker tillsammans.

Vilket inte heller blir så ofta...

Mycket hänger på att jag inte kan göra sådana saker som de vill göra - för mina förbannade kryckor...

Även om jag har fått min rullstol som hjälp också så är det inte alls samma sak som att kunna gå normalt.

Den har jag använt vid två tillfällen, vilket var en lättnad för mig att det gick att göra så.

För annars hade jag inte kunnat följa med de saker som vi gjorde då.

Men gillar inte tanken på att hamna i den, så det kommer jag ta till väldigt sällan.

Kanske fel av mig, men det är så som jag känner.

Är rädd för att det kan bli värre om jag skulle använda den för mycket.

Även om det var en skön avlastning för ryggen och armarna.

Känns som det är många i min närhet som inte förstår mig fullt ut.

Mycket kan nog hänga på att jag inte berättar fullt ut eller visar något..

Fast jag har ju även berättar vissa saker för dem, men vet liksom inte hur jag ska göra.

En dag kanske det kommer vända till det bättre för mig och dem.

Jag har så många drömmar och önskan inför en del saker.

Men som jag är osäker på att det kommer att ske.

Det jag önskar mest av allt är att kunna få gå igen utan kryckor.

Kunna göra saker igen.

Den andra är att kunna få må bra och le igen, göra saker utan smärta.

Och kunna gå tillbaka till arbetslivet igen.

Men just nu känns det för långt borta för mig med detta.

Så jag ser inte någon ljusning inför framtiden.

Det får bli som det blir