Då hamnade man här igen efter lite matlagning, disk och träning...

Tyvärr så vill inte mina tankar ge sig....

Känns bara så himla hopplöst inför allting just nu, har inte något att se fram emot.

Även om jag skulle ha det, så känns allt bara jobbigt.

Som jag skrev om tidigare idag så mår jag skit dåligt och har varit med om del saker genom livets gång.

Vilket inte verkar ta slut heller, hur mycket jag än kämpar för att saker och ting ska bli bättre.

Imorgon åker min sambo på jobbresa igen och är borta några dagar.

Vilket jag tycker är ganska tufft, eftersom min äldsta tjej inte lyssnar till mig så bra, utan mest på honom.

Är mest rädd för att det kommer gå åt skogen helt mellan oss dessa dagar.

Själv kommer jag försöka vara en bra mamma under dessa dagar, men frågan är bara hur hon kommer vara mot mig?

Sen har jag ju även den lilla tjejen hemma också som man ska roa till det bästa.

Och jag som inte klarar av att göra så himla mycket själv, men jag hoppas ändå att det kan sluta bra.

Kanske är det bara jag som känner så här just nu och allting kommer sluta lugnt.

Var bara tvungen att få ur mig hur jag känner inför detta.

Samtidigt som jag förstår att han måste göra dessa resor ibland, för jobbets skull och kundernas.

Synd bara att det kommer bli lite oftare nu än tidigare.

Men det är bara att bita ihop och stå ut just nu, å det är ju en vana från min sida nu för tiden.

Jag skulle också vilja göra något annorlunda, som jag skulle klara av och framför allt orka med.

Men idagens läge så kommer det inte bli så.

Och snart är det vinter och mörka tider - å det kommer inte bli bättre för den sakens skulle heller.

Fast jag hoppas väldigt mycket på att jag inte kommer behöva gå på kryckor en vinter till, för det är ännu jobbigare än vad det är nu.

Med att ha dessa dubbar på då och att hålla koll på var man kan gå och inte gå....

Kom att tänka på att på lördag som kommer, är det precis ett år sedan jag hämtade ut kryckorna.

Så det är  ju inte så konstigt att man blir sämre överrallt i kroppen då det har gått ett år på detta sätt.

Men värken har funnits där mycket längre..

I mina tankar så har jag ingen positiv framtid med saker och ting.

För även om jag någon gång kommer bli bättre i foten och kroppen, så har jag låång väg tillbaka ändå.

Med att hitta ett jobb eller om jag ska ta en ny utbildning...

Mycket som står på spel - som jag inte kan få till nu.

För jag vet ju inte hur detta slutar och i vilket skick jag kommer att vara heller, vad jag kan komma klara av eller inte.

Sen vet jag inte ens om jag vill fortsätta jobba inom vården efter allt som har hänt eller det som man har fått höra.

Jag kommer inte klara av att gå igenom det som jag har gjort tidigare på ställen, för jag vill att det ska fungera bra.

Inte att det ska vara sådant missnöje från anhöriga.

Skulle vilja skola om mig totalt också, men vet inte till vad.

Eller om jag vill ha mera skulder på mig..

Dessutom blir man ju inte yngre heller, så man ska nog tänka lite så också.

För sätter man sig i skolbänken igen så försvinner det ännu mera år i arbetslivet för mig.

Fast man skulle ju också kunna jobba och plugga på sidan av..

Först och främst måste jag få till mitt liv nu...

Så jag kan fungera normalt och må bra.

Klara av vardagen och familjen.

På ett bättre sätt än vad jag gör idag.

Så kanske man kan bli omtyckt igen..

Nu är det dags att slita sig igen, för nu är tårarna nära igen.

Och här hemma är det fullt hus - så jag kan inte släppa ut det nu heller.....

Jaha då var semestern slut för min sambo och snart börjar även skolan för båda tjejerna..

Då kommer man få vara hemma själv om dagarna, eftersom jag fortfarande är sjukskriven ett tag till...

Och fortfarande så vet jag inte vad som ska hända med mig i framtiden  

Utom att jag ska träffa en fotspecialist i början av september..

Jag hoppas verkligen på att få veta vad man kan göra med min fot och framför allt att det kommer hända något efter det mötet..

För jag är så jävla less på att ha det som jag har det  nu...

 Med tanke på att ryggen, axlar och armar är sämre..

Känner även av mitt andra ben, men det är ju inte så konstigt då man stödjer sig på det hela tiden..

Sist när jag träffade min läkare, fick jag en rullstol utskriven.

Som jag ska använda för att bevara min rygg lite grann.

Vilket jag bara kommer att använda då det är längre sträckor som man ska gå, för det är just sådana gånger jag får det väldigt tufft.

Annars kommer den få stå, för jag vill inte hamna i den på heltid.

På grund av detta så har ju mitt mående blivit ännu sämre.

Och jag väntar även på att få en ny tid till psykologen, då jag var tvungen att avboka den sist.

Får jag inte nåt idag så ska jag ringa dit imorgon och kolla vad som händer och om de kan se nåt om någon ny tid.

För jag måste komma igång med detta inom snar framtid.

Känner det själv och märker det framför allt på mitt sätt å bemötande mot andra i min närhet.

Fast allt handlar inte bara om mig heller, för jag tänker mycket på min minsta tjej.

För hon har problem med sina öron igen, å har genomgått tre pencillin kurer under de senaste veckorna.

Har även varit på kontroller och vi ska även på en till i slutet på denna vecka.

Som jag hoppas på kommer gå bra och att man får ett bra resultat denna gång.

Så att hon inte ska behöva få mera pencillin på ett tag nu.

Ska även ta upp att det skulle nog vara dags för rör igen, för då brukar det vara lite lugnare för henne ett tag.

Håller verkligen tummen på att hon  kommer få det lugnt framöver nu..

När det handlar om min andra dotter så är det sådär.

Hon har kommit in i någon tonårstrots redan nu, å det är tufft för oss alla.

Kan tänka mig att det är tufft för henne med..

Att hon inte menar allt som sägs eller görs..

Sen när jag mår som jag göra, så krockar vi ännu mera varandra..

Det känns som mitt liv är på väg bort från verkligheten.

Att jag inte kommer få tillbaka det heller, så som jag hade det tidigare.

Verkar som jag kommer få leva på detta sätt med mina kryckor och rullstol i all framtid.

För jag har ju fått reda på lite hur det står till med foten, vilket jag inte kan släppa.

Med tanke på att en viss del av foten är död och den andra är inte heller till det bästa.

Är väldigt nervös över att det inte kan hjälpa mig eller att jag kommer gå miste om foten helt.

Vad ska jag göra då?

Hur kommer jag kunna överleva detta och hur kommer jag kunna komma tillbaka till arbetslivet?

Kommer jag må bättre?

Jag trivs med att vara hemma och bara vara.

Vilket inte är så uppskattat av andra vid min sida alla gånger.

Men vissa dagar får jag till det att göra saker och i den mån som jag själv orkar.

Å andra dagar är jag bara hemma för att ta igen mig.

Sen vet jag också att jag har stängt av mycket när det gäller att göra saker.

För jag klarar inte av att göra det, eller så vill jag inte vara ivägen för andra.

Därav så stannar jag hemma istället.

Vill inte bemöta andras blickar eller suckande, över att jag går sakta och över att jag stannar till och från.

Sen hänger det väldigt mycket på mitt humör - vill inte förstöra mera för mig själv.

Orkar inte stå emot längre, för jag har gjort det så länge nu.

Har tappat allt när det gäller att göra saker.

Jag har verkligen kämpat mig igenom dessa veckor som har varit för min familjs skull.

För de är väldigt viktigt för mig att de mår bra och har det trevligt.

Ser deras ledsna ögon för ofta över att jag inte gör saker med dem längre.

Och framför allt över saker som de vill göra och som jag inte kan göra.

Men nu är man åter till vardagen och dess rutiner igen, å då kan jag tänka mera på mig själv igen.

Samtidigt som jag vet att det kommer bli mer tuffare för mig.

Kommer ju liksom inte ha den hjälp jag har vant mig vid nu dessa veckor som gått, utan måste tänka om helt och hållet, för jag kan inte göra allt.

Inte ens dammsuga hemma, som man skulle behöva varje dag..

Känner mig som en jävligt usel mamma, sambo och vän.

Eftersom jag inte klarar av vardagssyslor ens...

För det mesta bär jag allt detta inom mig och berättar inte eller visar något för någon annan.

Inte heller frågar jag om hjälp de gånger jag skulle behöva det, utan struntar i att göra det istället.

Fy fan säger jag bara till mitt liv just nu!!

Man är inte ens fyrtio år fyllda och livet är i botten..

Frågan är vad mina nära och kära tycker om det hela?

Har inte ens frågat dem rakt ut, men jag kan ändå tänka mig vad deras tankar är.

Till en viss del så känner jag från vissa i min omkrets att de tror inte på att jag har denna smärta som jag har fullt ut eller att jag inte kan vissa saker fullt ut.

VIlket gör mig ännu mera ledsen och besviken!

För jag vill inget hellre än att kunna gå utan mina kryckor och komma tillbaka till arbetslivet eller skolan.

Känna att livet har en mening om dagarna.

Inte ha denna värk eller rörelsehindret hela tiden.

Få kunna bistå något själv utan att bara gå och vara orolig över vad som ska sägas eller göras om dagarna från olika instanser hela tiden.

Kunna leva ett normalt liv igen.

Den dagen jag kommer kunna gå normalt igen och fått mitt humör på topp igen, vet jag precis vad jag ska göra den dagen.

Något som jag har drömt och tänkt på länge ett tag nu..

Om jag inte hinner ge upp totalt innan dess..

Mycket hänger på mötet med fotspecialisten!!

Just nu skulle jag vilja släppa fram tårarna och känna att det lättar lite inom mig.

Men måste bita ihop även denna gång då lilla tjejen leker här hemma med en kompis.

Kan ju liksom inte förklara för dem varför jag är ledsen och då kan det bli missförstånd, vilket jag klarar mig utan just nu.

Får nog bita ihop fram till nästa vecka då jag får lite mera ensamma stunder.

Och då känns det bara skönt att släppa ut saker och ting utan att någon annan ser.

Om det nu kommer fungera, för ibland väntar jag för länge och då kommer inget alls.

Därav kan jag tänka mig detta humör som jag får till och från.

Även om jag äter mina tabletter för detta och skriver mycket så verkar det inte hjälpa för stunden.

Mycket av tankarna som jag går och bär på skulle jag bara vilja skita i och andra skulle jag vilja berätta för någon - men kommer inte fram..

För jag vet inte vad jag skulle mötas av om jag anförtror mig uttåt.

Så det känns ändå bäst att hålla det inom mig ett tag till för att slippa ta emot mera skit eller att det skulle bli missförstånd.

För då finns det inget som man kan ångra sig av i framtiden.

Även om det kan vara väldigt tufft vissa dagar...

När man sitter här och skriver medans tankarna flödar i skallen så kommer jag att tänka på att mitt liv har nog alltid varit struligt och jobbigt.

Vilket känns som att det alltid  kommer att vara så inför framtiden med.

Så det kanske är dags för min egen del att verkligen ta tag i vissa saker ordentligt istället för att bara skjuta det framför mig hela tiden.

Med tanke på att det verkar ändå följa mig hela tiden.

Och då menar jag saker som hände när jag var yngre som följer mig fortfarande.

Vet bara inte hur jag ska göra med det eller hur jag ska bearbeta sådana saker som är gammalt.

Sen tycker jag inte om att ha måsten i mitt liv längre, utan ta en dag som den kommer istället.

Så får det bli som det blir i slutändan.

En annan sak som jag mår skit över i dagens lägen är hur jag ser ut.

För ett par år sedan gjorde jag en magoperation för att jag var för fet och hjärtat inte orka pulsera så bra, å mina knän sade ifrån min vikt.

Har alltid varit överviktig och kämpat för att gå ner.

Men inte lyckats, därav så sa min läkare åt mig på skarpen denna gång.

Jag var väldigt nervös och kluven inför detta val som jag fick då, men valde att genomföra den.

Framför allt för att jag skulle orka mera i livet och göra saker med mina barn.

Visst jag ser inte ut som då, men har ändå lagt på mig en del de senaste året.

Vilket jag är ledsen över, å rädd för att det ska sluta lika illa denna gång.

Jag håller igen med det jag kan och sedan har jag vissa dagar jag frossar i saker.

Men jag kan inte röra mig i den mån man ska för att hålla igång konditionen.

Kör mina övningar för fot och ryggen, men det hjälper ju inte mot det andra.

För på ett år har jag gått upp ganska mycket, märker det på mina kläder som jag handlade på mig då.

Och på lite andra saker också.

Sen att jag har mitt överflöd efter operationen som har blivit värre när jag gått upp i vikt.

Jag hade en tid inbokad för den operationen - att ta bort det överflödiga.

Men det fick jag avstå på grund av foten och ryggen, de ville inte utföra den på mig nu när min situation är som den är....

Så nu vet jag inte om jag kommer bli beviljad den en gång till, för det vara andra gången jag avböjde den!

Har även pratat med min nuvarande läkare om en annan operation när allt det andra är över, vilket hon skulle kolla upp åt mig under denna tid.

Det är en sak som jag håller tummen för.

Men med min vanliga tur så går det nog inte att få igenom detta önskemål...

Nu ska jag ägna mina tankar på något annat så jag inte bryter ihop totalt just nu!