Då hamnade man här igen då, medan de andra i familjen gör sina saker.

Två av dem är i inne i stan och shoppar lite och den lilla leker med en klasskompis.

Skulle själv vilja komma mig för att göra något, men bara i tankarna blir det så.

För jag har för ont idag, för att ta mig ut någonstans.

Och känner att jag måste vila upp mig för veckans händelser som är inplanerat.

Imorgon ska jag träffa min ortoped läkare och se vad hon kommer att säga om allting.

Om hon tycker som jag att mitt sår har blivit värre så jag inte kan operaras just nu..

Då vet jag inte vad jag kommer göra eller säga, rädd för att jag kommer bryta ihop totalt.

För jag orkar inte vänta så mycket längre på detta nu, skulle vilja ha min operation redan imorgon.

Så att man kan komma tillbaka till sitt vanliga liv snart...

Och få göra saker igen med familjen och sådant som jag tycker om - som jag inte klarar av nu..

Komma tillbaka att jobba igen, om man skulle hitta något jobb vill säga.

Men innan man målar fan på väggen ska man nog vänta och se vad hon säger imorgon, såret kanske inte är något hinder - håller jag tummen för i alla fall..

Å förra månaden talade hon om att hon hade inte långa väntetider på saker, men det kommer jag tro på när jag väl har min kallelser i brevlådan.

Har ju liksom hört detta förr och inte hänt något.

Jag menar, annars hade jag ju inte varit där jag är nu..

Egentiligen ska jag inte sitta här - utan fixa med saker här hemma istället.

För det är ju en hel del som ska fixas innan nästa helg.

Men jag har gjort lite av det, de andra vet jag inte om jag klarar av själv.

Vilket gör mig frustrerad som fan.

Eftersom det är ganska enkla saker, men jag kan inte bära!

Hatar verkligen detta med att man måste ha någon vid sin sida hela tiden för att klara av att göra saker hemma!

Utöver att jag mår skit över det mesta i mitt liv för stunden, så försöker jag även finnas för min äldsta dotter som inte heller mår bra...

Å hon vill inte prata med mig, vill ju finnas där för henne och kunna hjälpa eller trösta om det behövs..

Fast igår så fick jag henne att gråta av glädje, vilket kändes skönt för stunden.

Det var liksom väldigt länge sedan jag så henne le eller vara glad, å jag hoppas att detta kommer sitta i ett tag nu.

Och att andra kan låta henne vara - å sköta sitt istället!

Att gå i skolan är tufft på olika sätt, med prov och lärare - så har det nog alltid varit.

Men att det ska vara tufft att vara vänner i alla lägen - trodde jag inte skulle vara svårt.

Menar att man är en person med vissa vänner och en annan när andra dyker upp.

Varför kan man inte stå på sig och vara sig själv?

Varför ska man få skit över vem man umgås med eller inte?

Eller vad man äger eller inte äger?

Var håller världen på att ta ivägen?

Varför kan man inte få leva som man vill utan att får skit för det?

Jag hoppas verkligen att detta kommer sluta bra!!

Och jag kommer finnas vid hennes sida vad som än händer och sker.

När jag satte mig här, ville jag verkligen få ur mig mycket av det som jag tänker på..

Men som vanligt så kommer det i fram ändå när jag hamnar här..

Är rädd för att mina tårar kommer ut då, å vill inte visa det för någon.

Orkar och kan inte förklara för andra om det ändå, så då är det bättre att bita ihop som vanligt.

En dag kanske spärren kommer släppa eller att jag är själv - för då kan man ju släppa ut det..

Det är som det är och man får göra det bästa av situationen idag i alla fall...