Jaha då var semestern slut för min sambo och snart börjar även skolan för båda tjejerna..

Då kommer man få vara hemma själv om dagarna, eftersom jag fortfarande är sjukskriven ett tag till...

Och fortfarande så vet jag inte vad som ska hända med mig i framtiden  

Utom att jag ska träffa en fotspecialist i början av september..

Jag hoppas verkligen på att få veta vad man kan göra med min fot och framför allt att det kommer hända något efter det mötet..

För jag är så jävla less på att ha det som jag har det  nu...

 Med tanke på att ryggen, axlar och armar är sämre..

Känner även av mitt andra ben, men det är ju inte så konstigt då man stödjer sig på det hela tiden..

Sist när jag träffade min läkare, fick jag en rullstol utskriven.

Som jag ska använda för att bevara min rygg lite grann.

Vilket jag bara kommer att använda då det är längre sträckor som man ska gå, för det är just sådana gånger jag får det väldigt tufft.

Annars kommer den få stå, för jag vill inte hamna i den på heltid.

På grund av detta så har ju mitt mående blivit ännu sämre.

Och jag väntar även på att få en ny tid till psykologen, då jag var tvungen att avboka den sist.

Får jag inte nåt idag så ska jag ringa dit imorgon och kolla vad som händer och om de kan se nåt om någon ny tid.

För jag måste komma igång med detta inom snar framtid.

Känner det själv och märker det framför allt på mitt sätt å bemötande mot andra i min närhet.

Fast allt handlar inte bara om mig heller, för jag tänker mycket på min minsta tjej.

För hon har problem med sina öron igen, å har genomgått tre pencillin kurer under de senaste veckorna.

Har även varit på kontroller och vi ska även på en till i slutet på denna vecka.

Som jag hoppas på kommer gå bra och att man får ett bra resultat denna gång.

Så att hon inte ska behöva få mera pencillin på ett tag nu.

Ska även ta upp att det skulle nog vara dags för rör igen, för då brukar det vara lite lugnare för henne ett tag.

Håller verkligen tummen på att hon  kommer få det lugnt framöver nu..

När det handlar om min andra dotter så är det sådär.

Hon har kommit in i någon tonårstrots redan nu, å det är tufft för oss alla.

Kan tänka mig att det är tufft för henne med..

Att hon inte menar allt som sägs eller görs..

Sen när jag mår som jag göra, så krockar vi ännu mera varandra..

Det känns som mitt liv är på väg bort från verkligheten.

Att jag inte kommer få tillbaka det heller, så som jag hade det tidigare.

Verkar som jag kommer få leva på detta sätt med mina kryckor och rullstol i all framtid.

För jag har ju fått reda på lite hur det står till med foten, vilket jag inte kan släppa.

Med tanke på att en viss del av foten är död och den andra är inte heller till det bästa.

Är väldigt nervös över att det inte kan hjälpa mig eller att jag kommer gå miste om foten helt.

Vad ska jag göra då?

Hur kommer jag kunna överleva detta och hur kommer jag kunna komma tillbaka till arbetslivet?

Kommer jag må bättre?

Jag trivs med att vara hemma och bara vara.

Vilket inte är så uppskattat av andra vid min sida alla gånger.

Men vissa dagar får jag till det att göra saker och i den mån som jag själv orkar.

Å andra dagar är jag bara hemma för att ta igen mig.

Sen vet jag också att jag har stängt av mycket när det gäller att göra saker.

För jag klarar inte av att göra det, eller så vill jag inte vara ivägen för andra.

Därav så stannar jag hemma istället.

Vill inte bemöta andras blickar eller suckande, över att jag går sakta och över att jag stannar till och från.

Sen hänger det väldigt mycket på mitt humör - vill inte förstöra mera för mig själv.

Orkar inte stå emot längre, för jag har gjort det så länge nu.

Har tappat allt när det gäller att göra saker.

Jag har verkligen kämpat mig igenom dessa veckor som har varit för min familjs skull.

För de är väldigt viktigt för mig att de mår bra och har det trevligt.

Ser deras ledsna ögon för ofta över att jag inte gör saker med dem längre.

Och framför allt över saker som de vill göra och som jag inte kan göra.

Men nu är man åter till vardagen och dess rutiner igen, å då kan jag tänka mera på mig själv igen.

Samtidigt som jag vet att det kommer bli mer tuffare för mig.

Kommer ju liksom inte ha den hjälp jag har vant mig vid nu dessa veckor som gått, utan måste tänka om helt och hållet, för jag kan inte göra allt.

Inte ens dammsuga hemma, som man skulle behöva varje dag..

Känner mig som en jävligt usel mamma, sambo och vän.

Eftersom jag inte klarar av vardagssyslor ens...

För det mesta bär jag allt detta inom mig och berättar inte eller visar något för någon annan.

Inte heller frågar jag om hjälp de gånger jag skulle behöva det, utan struntar i att göra det istället.

Fy fan säger jag bara till mitt liv just nu!!

Man är inte ens fyrtio år fyllda och livet är i botten..

Frågan är vad mina nära och kära tycker om det hela?

Har inte ens frågat dem rakt ut, men jag kan ändå tänka mig vad deras tankar är.

Till en viss del så känner jag från vissa i min omkrets att de tror inte på att jag har denna smärta som jag har fullt ut eller att jag inte kan vissa saker fullt ut.

VIlket gör mig ännu mera ledsen och besviken!

För jag vill inget hellre än att kunna gå utan mina kryckor och komma tillbaka till arbetslivet eller skolan.

Känna att livet har en mening om dagarna.

Inte ha denna värk eller rörelsehindret hela tiden.

Få kunna bistå något själv utan att bara gå och vara orolig över vad som ska sägas eller göras om dagarna från olika instanser hela tiden.

Kunna leva ett normalt liv igen.

Den dagen jag kommer kunna gå normalt igen och fått mitt humör på topp igen, vet jag precis vad jag ska göra den dagen.

Något som jag har drömt och tänkt på länge ett tag nu..

Om jag inte hinner ge upp totalt innan dess..

Mycket hänger på mötet med fotspecialisten!!

Just nu skulle jag vilja släppa fram tårarna och känna att det lättar lite inom mig.

Men måste bita ihop även denna gång då lilla tjejen leker här hemma med en kompis.

Kan ju liksom inte förklara för dem varför jag är ledsen och då kan det bli missförstånd, vilket jag klarar mig utan just nu.

Får nog bita ihop fram till nästa vecka då jag får lite mera ensamma stunder.

Och då känns det bara skönt att släppa ut saker och ting utan att någon annan ser.

Om det nu kommer fungera, för ibland väntar jag för länge och då kommer inget alls.

Därav kan jag tänka mig detta humör som jag får till och från.

Även om jag äter mina tabletter för detta och skriver mycket så verkar det inte hjälpa för stunden.

Mycket av tankarna som jag går och bär på skulle jag bara vilja skita i och andra skulle jag vilja berätta för någon - men kommer inte fram..

För jag vet inte vad jag skulle mötas av om jag anförtror mig uttåt.

Så det känns ändå bäst att hålla det inom mig ett tag till för att slippa ta emot mera skit eller att det skulle bli missförstånd.

För då finns det inget som man kan ångra sig av i framtiden.

Även om det kan vara väldigt tufft vissa dagar...

När man sitter här och skriver medans tankarna flödar i skallen så kommer jag att tänka på att mitt liv har nog alltid varit struligt och jobbigt.

Vilket känns som att det alltid  kommer att vara så inför framtiden med.

Så det kanske är dags för min egen del att verkligen ta tag i vissa saker ordentligt istället för att bara skjuta det framför mig hela tiden.

Med tanke på att det verkar ändå följa mig hela tiden.

Och då menar jag saker som hände när jag var yngre som följer mig fortfarande.

Vet bara inte hur jag ska göra med det eller hur jag ska bearbeta sådana saker som är gammalt.

Sen tycker jag inte om att ha måsten i mitt liv längre, utan ta en dag som den kommer istället.

Så får det bli som det blir i slutändan.

En annan sak som jag mår skit över i dagens lägen är hur jag ser ut.

För ett par år sedan gjorde jag en magoperation för att jag var för fet och hjärtat inte orka pulsera så bra, å mina knän sade ifrån min vikt.

Har alltid varit överviktig och kämpat för att gå ner.

Men inte lyckats, därav så sa min läkare åt mig på skarpen denna gång.

Jag var väldigt nervös och kluven inför detta val som jag fick då, men valde att genomföra den.

Framför allt för att jag skulle orka mera i livet och göra saker med mina barn.

Visst jag ser inte ut som då, men har ändå lagt på mig en del de senaste året.

Vilket jag är ledsen över, å rädd för att det ska sluta lika illa denna gång.

Jag håller igen med det jag kan och sedan har jag vissa dagar jag frossar i saker.

Men jag kan inte röra mig i den mån man ska för att hålla igång konditionen.

Kör mina övningar för fot och ryggen, men det hjälper ju inte mot det andra.

För på ett år har jag gått upp ganska mycket, märker det på mina kläder som jag handlade på mig då.

Och på lite andra saker också.

Sen att jag har mitt överflöd efter operationen som har blivit värre när jag gått upp i vikt.

Jag hade en tid inbokad för den operationen - att ta bort det överflödiga.

Men det fick jag avstå på grund av foten och ryggen, de ville inte utföra den på mig nu när min situation är som den är....

Så nu vet jag inte om jag kommer bli beviljad den en gång till, för det vara andra gången jag avböjde den!

Har även pratat med min nuvarande läkare om en annan operation när allt det andra är över, vilket hon skulle kolla upp åt mig under denna tid.

Det är en sak som jag håller tummen för.

Men med min vanliga tur så går det nog inte att få igenom detta önskemål...

Nu ska jag ägna mina tankar på något annat så jag inte bryter ihop totalt just nu!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varför ska livet vara så jävla jobbigt? När ska saker & ting bli bättre? Hur man än gör så hamnar man på botten lika fort igen.... Är det då man ska ge upp totalt eller ska man kämpa vidare?? Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag ska gör...

Ja då har det gått ännu en vecka. Sitter här i soffan och tänker på vad som har hänt under den senaste tiden. Vissa saker har gått så himla fort fram, å vissa saker sådär. Men jag är glad över att det äntligen börjar hända lite saker i mitt liv...

Många talar om ärlighet och att man ska stå på sig.. Så nu ska jag släppa bomben - mest för mig själv.. Tror jag i alla fall.. Det har pågått en längre tid nu, så jag själv är rädd för framtiden och mest för mig själv!! Jag har börjat med en...

Sitter i soffan och unnar mig lite vin efter en lång dag och vecka. Medans min sambo tittar på något tråkigt på teven, vilket gjorde att jag hamnade här istället. Lilltjejen sover sen ett tag tillbaka och äldsta tjejen sover över hos en vän. Ida...

Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet. För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten.. För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång. Men har man gått...