God Morgon till en solig dag och trevlig Lucia..

Idag blir det nog en hemma dag, tyvärr.

Har min lilla tjej hemma idag, då jag inte kom upp ordentligt och mår skit idag..

Medan äldsta tjejen gick med sin vän till skolan i alla fall.

Jag blir så himla arg över att detta händer ibland, men inte så ofta som tur är ändå.

Även om lilla tjejen verkar tycka det är mysigt att få vara hemma med mamma ibland, även om hon inte förstår fullt ut varför det blir så..

Vilket kan krocka ibland då hon vill göra mera än vad jag orkar och kan de dagarna, men de får jag ta..

Huvudsaken är att hon mår bra i slut ändan.

Hon förstår säger hon och ser på mig när jag har mina dåliga dagar..

Ska det vara så?

Känner mig som en jävligt usel mamma, som inte kan göra som mina tjejer vill ibland.

Och hur jag än försöker vissa gånger så är det ändå bara jag som faller i slutändan..

Idag känns det ännu mera, eftersom det är lucia och de skulle säkert ha gjort en hel del kul saker i skolan..

Känns som jag har förstört hennes dag... fast det inte syns ett dugg på henne, för hon verkar vara nöjd att bara vara för stunden..

Mitt liv håller på att rasa - mer och mer för var dag som går.

Vet inte själv om jag kommer klara av detta länge till...

Orken finns inte kvar - inte heller viljan för vissa saker...

Helst av allt skulle jag bara vilja sova och vara ensam - stänga mig inne för allt annat..

Kan ju ändå inte göra någonting.

Vet att jag kanske gnäller mycket på mitt liv, men jag orkar liksom inte mera nu.

Hur man än kämpar och bråkar hit och dit med andra instanser så funkar det ju inte.

Det är bara att vänta och se vad som händer och sker.

Hur jag mår innerst inne är det nog inte så många som vet om.

För jag visar inte det ett dugg..

Inte om det innersta känslorna och tankarna, försöker bara vara när jag umgås med andra.

Men vet inte hur länge denna fasad håller i sig..

Vill inte att andra ska tycka synd om mig - vill klara detta på mitt sätt..

Om jag kan det vill säga.

Har fått tid till affektivamottagningen på sjukan - men tyvärr har inte tiderna passat mig.

Så jag håller en tumme på att nästa tid kommer passa så jag kan ta mig dit.

Sen får man hålla tummen på att jag kommer klara av att öppna mig för denne person..

Annars vet jag inte hur jag ska göra.

För vissa tankar är jobbiga att avvärja, men jag har klarat det tidigare och ska klara det denna gång med.

Än så länge har jag klarat av att inte göra det som tankarna vill - gör lite andra saker istället för att göra illa mig.

Men en dag kanske jag inte kommer klara av det...

Under denna sjukskrivningsperioden så har jag tappat mycket i mitt liv..

Orken till det mesta och lusten för saker och ting är helt borta..

Jag backar hellre och stänger in mig än att ens försöka göra saker som jag inte klarar av eller för att andra vill det.

Det enda som jag kan tycka känns för jävligt är att jag inte klarar av saker som mina tjejer vill göra, utan måste säga ifrån och de inte heller kan göra vissa saker då.

Men deras pappa försöker visserligen att göra saker med dem, i den mån han orkar och hinner.

För han får ju också ta ett stort lass, som jobba och fixa väldigt mycket här hemma.

Och det mår jag också skit över och gråter varje dag för detta. När ingen ser.

Hur länge kommer min familj klara av denna situation ??

Då jag själv inte orkar mycket längre...

Vill bara en sak i mina tankar men ändå inte..

:(

Trodde jag skulle få ur mig lite mera idag - men tyvärr så tar det emot.

Dels för att min dotter sitter bredvid och jag vill inte börja gråta..

Gör ett nytt försök nästa vecka då jag är ensam hemma..

Men lovar inget.

Kram