Jaha då var Julen över..

Synd att man inte fick ha lite snö detta år, hade varit trevligare än detta regnande..

Men man får hålla tummen hårt att det blir så nästa år istället.

Fast jag hoppas det kommer falla ner inom kort, så barnen får lite nytta av en del julklappar..

 

Just nu sitter jag i soffan hemma och bara är..

Medan min lilla tjej leker med en vän på sitt rum.

De andra två är inne i stan på varsit håll och uträttar lite ärenden och spenderar pengar..

Tänk vad man skulle vilja göra saker då man inte kan.

Hade velat åkt iväg en sväng och bara vara en stund, men de kan man inte då sambon har tagit bilen.

Får se om denna känsla sitter kvar när han kommer hem, för då kan man ju ta sig en sväng.

Eller så blir det som vanligt, att man stannar hemma..

Fast om bilen hade varit hemma vet jag inte om jag hade tagit mig ut heller, eftersom min tjej leker fint med en granntjej..

För det gynnar henne mera än att ut och åka med mig..

Men jag har ju fått lite gjort här hemma också, som att betala räkningarna och lite annat viktigt som har väntat på att jag ska göra..

Visst känns det skönt att man kan ordna till sådant också, men inte kul i plånboken efter..

Kommer bli tufft tills nästa gång man få lite mer på kontot..

Bara att bita ihop och hoppas på det bästa..

Även om jag skulle vilja göra saker med mina tjejer under deras Jullov så vill de inte det med mig, för jag kan inte göra sådana saker som de vill göra.

Så det blir ju deras pappa som får ta den biten som vanligt..

 

Vem vet, snart kanske jag kan göra det.

För läkaren skulle ju höra av sig i Januari och vi är ju snart där.

Fast jag tror på det när min kallelse ligger i brevlådan.

Vet ju vad de har sagt och lovat tidigare och saker har inte hänt ändå

Samtidigt så hoppas jag på att de kommer göra som är sagt denna gång.

Även om jag är skit rädd för denna operation också, jag gillar ju inte sjukhus....

Men det kommer nog gå bra, hoppas jag.

Sen får man se hur det kommer gå efterråt.

Jag menar, det är ju  inte bara att öppna upp och fixa till felet, utan det är ju mycket mera som ska till.

Som att lära mig gå igen och framför allt våga stödja mig efter denna långa tid..

Och sedan kommer det nog bli en hel del träning, mer än vad jag gör idag.

En tanke jag har är: Tänk om det inte går att fixa till i slutändan och mitt liv kommer vara så som det är idag..

Att alltid ha kryckor och rullstol.. 

Och vad kommer hända med min rygg och axlar, efter mitt hoppande på kryckor.

Har ju ont som fan vissa dagar och andra dagar mindre ont idagens läge, kommer det att ge med sig?

Hur ligger det till med mitt diskbråck, har det blivit sämre?

Vet att det pratades om att jag skulle genomgå en operation för det med, men de ville inte göra det i nu läget, för att jag har bekymmer så det räcker.

Och det skulle inte läka rätt i slutändan då.

Mycket frågor och funderingar som vanligt, men inga svar!!

 

Vill bara få tillbaka mitt vanliga liv, kunna gå, få må bra..

Slippa allt detta skit...

Kunna göra saker igen, framför allt med mina tjejer.

Känns väldigt långt bort..

Har mer eller mindre tappat lusten för allt i livet för tillfället.

Eftersom jag ändå inget kan göra, så kan lika bra sitta där jag är.

Liksom ruttna bort..

Det finns en sak till jag skulle behöva göra idag, men som jag skjuter upp.. igen..

Har fått svar från FSK angående min överklagan, för en tids sen.

Och de avslog mitt ärende igen.

Själv vill jag bara skita i det - känns inte som jag har någon chans mot dem..

Men andra säger åt mig att jag ska kämpa vidare, för annars få de ju rätt..

Och att jag ska formulera mig på ett annat sätt, men hur?

Kommer de verkligen ge mig rätt i slutändan??

Visst det är ju en hel del pengar som man skulle kunna får tillbaka, så det kanske är bäst att ta sig i kragen och sätta sig ner och skriva ner något till dem... suck..

Skulle vilja ha hjälp med detta - vet bara inte vem jag ska fråga eller vem som skulle vilja hjälpa mig!!

Tänk att man inte kan få vara sjukskriven och få rätt för det - utan man måste bråka om det hela tiden.

De sitter bara vid sina datorer och läser igenom pappret och ser inte till personen i helhet, utan man är bara ett ärendenummer som de stämplar och skickar vidare.

De har ju liksom inte träffat mig eller sett hur jag har det, men de har haft kontakt med min läkare angående detta.

Fast bara via telefonkontakt, för jag och min läkare vill ha ett möte med dem - men inte lycksts få det....

Varför vet jag inte, för min läkare har försökt i flera månader med detta.

Sen vet jag också att de jobbar efter sina normer hit och dit..

Men vad ska jag kunna göra åt det, då sjukvården inte sköter sig mot mig?

Eftersom de har skickat mig hit och dit, å har deras väntetider för saker och ting, det kan ju inte jag rå för...

Men det är jag som får lidan för det och säkert många andra som är i denna situation...

Jag ska försöka ändra inställning till sjukvården det nya året och hoppas på få mera hjälp..

Annars har jag en annan utväg...

Och det kommer jag inte misslyckats med i alla fall.... det vet jag...

Utöver allt detta med FSK och Sjukvården, så har man ju även andra bekymmer som ska fixas också..

Som min depression, vilket jag inte heller har kommit igång med ordentligt.

För de tider som jag fått har inte passat mig eller så har man varit sjuk, eller så har de avbokat tiden själva.

Nu väntar jag på att de ska höra av sig till mig om en ny tid, vilket jag hoppas kunna få snart..

Och sedan hoppas jag på att det kommer vara en kvinnlig psykolog som jag ska få träffa och framför allt att jag finner att jag kan öppna mig för denne person...

Fast jag kan inte lova att jag får ur mig allt heller, eftersom jag själv inte får ur mig det när jag skriver i min ensamhet..

Det är saker som jag nog aldrig kommer kunna få ur mig tyvärr.. känns det som i alla fall...

Vissa saker skulle  jag nog behöva säga till vissa personer, men jag klarar inte av det..

För jag vet inte vad som kan hända efterråt eller vad jag kan få höra tillbaka...

Och just nu känns det som jag inte alls orkar med den biten..

Vill liksom inte ta på mig mera skit än vad jag har, måste försöka få bort annat först..

Sen kanske mina  tankar kan fungera igen.

Och andra tankar försvinner för gott, kan jag hoppas på...

I några dagar tillbaka har jag känt att jag skulle vilja gråta och skrika ur mig!

Men jag biter ihop och mår sämre..

Trodde det skulle komma på Julafton då jag var och tände ljus, men inte...

Jag vet med mig själv att jag skulle må lite bättre om jag släppte ut lite grann, men det är någon slags spärr som gör att det inte kommer ut något..

Sen kan det nog vara, för jag inte vet när de övriga i familjen kommer hem, vill inte att de ska se mig på det viset.

I alla fall inte mina tjejer - även om de säkert känner av mitt humör ibland.

Syns nog mera än vad jag tror att det gör..

Ibland skulle jag vilja ha en famn att krypa upp i och bara släppa ut allting - utan ord - bara vara i famnen..

Fast det känns inte som det är läge för det just nu med denne person...

Sen finns det även en annan person som jag skulle vilja umgås mera med och prata ut med, men det kommer så mycket annat i vägen hela tiden - så det kommer nog inte inträffa :(

Det finns en sak till som gör mig lite nervös, det är mitt minne..

För det sviker mig som fan - kan inte komma ihåg saker ordentligt längre..

Sen saker och händelser från förr är helt borta, det skrämmer mig som fan.

Och det är tufft, för när man sitter och pratar med andra om olika upplevelser, så kan jag inte vara med fullt ut, för jag kommer inte ihåg något av det..

Det sårar mig också, för mycket av det som jag inte kommer ihåg längre vill jag komma ihåg.

Om det var så att det handlade om många år bakåt kunde jag förstå mera än vad jag gör nu, för det är saker som kan ha hänt för ett till två år sedan...

Allt känns bara så tomt..

Kan det vara mina tabletter som gör det tro??

Eller kan det vara så att jag har förträngt vissa saker så mycket så att andra saker också försvinner??

Frågan är om jag kommer få tillbaka mina minnen någon gång....

Till en viss del vill jag ha dem tillbaka..

Som de saker man gjort med familjen och med vännerna..

En dag kanske jag kommer få slippa trycka i mig dessa tabletter och då kanske man kan få må lite bättre..

För i dagens läge har jag en hel del på en dag, för att klara av min värk, trötthet, depressionen och orken...

Men kan också tänka mig att vissa tabletter kommer jag  nog aldrig få sluta med.. tyvärr..

Snart vet jag inte vad jag ska ta mig till om saker och ting inte blir bättre inom snar framtid....

En sak som jag skulle vilja sluta med är - mina tankar om mig själv.

Jag mår skit dåligt över att jag har gått upp en hel del i vikt under denna period med kryckor, för att man inte kan röra sig på samma sätt..

Och mycket hänger nog på mina tabletter också, sen mitt tröstätande jag har börjat med nu..

Stoppar i mig lite väl mycket ibland - bara för att jag ska få spy upp det och tömma magen.

Eller så låter jag mig spy ändå om jag stoppat i mig något onyttigt den dagen..

Ibland spyr jag utan att jag vill och inte vet varför, men vissa gånger gör jag det bara för att..

Vet att det inte är det bästa att göra så här, men gör det ändå..

Känns bra för stunden..

Sen får jag för mig att tappa lite i vikt -  så jag kan få bli smal igen..

Så som jag var för en tid sen, då trivdes jag mera med mig själv än vad jag gör idag.

Fast jag tror inte jag kan komma tillbaka dit igen...

För jag när jag väl fick chansen till denna operation så var jag så glad och tacksam över att det fanns hjälp för mig efter alla år..

Med tanke på att jag har kämpat under alla mina år med vikten, å inte fått något bra resultat..

Men fick det av denna hjälp, vilket blivit förstört pga av min fot...

Vilket gör mig ledsen och frustrerad...

Kommer nog alltid lida av detta  och se ut som jag gör nu, klarade jag inte av det på egen hand förut så kommer jag inte klara det denna gång heller...

<p style="text-align%