Jaha då var denna helg också över   

Fast den har varit rätt ok ändå, men lite saker som har blivit gjorda och som man varit på...

För min äldsta tjej hade Fotbollscup, som vi har och tittade på (hejade på)   

De var uppdelade i två lag, så ena kom trea av fyra och det andra kom till semi..

Sen har min sambo fixat och trixat i vårt kök - så nu har vi nya bänkar och en diskho   

Nu är det bara lite till som ska göras innan det är helt klart...

Idag blev det tomt och tyst här hemma, då äldsta tjejen går i skolan.

Och lilla tjejen är på dagis.

Visst är det skönt att få hämta andan ibland, men nu för tiden är man ju inte van med det.

Eftersom man har haft lilltjejen hemma för det mesta, men nu går hon rätt ok med gipset och kan vara där å leka av sig med sina kompisar..

Vilket hon behöver  för hon är så rastlös..

Men man är ändå beredd utifall det skulle hända något, för då hör de av sig till mig..

Vilket jag verkligen håller en tumme för att det inte gör, för det är inte alls många dagar kvar nu tills gipset ska tas av och rullstolen försvinner också..   

Som hon själv är väldigt nervös över, vilket man kan förstå då hon är van med denna situation som hon är i.

Själv är jag väldigt avis på henne att det har gått så fort, men ändå glad över att hon slipper ha det som mig.

Sen kan bara hoppas på att det kommer vara helt ok när gipset är borta, så det inte kommer bli några komplikationer för henne i slutändan.

Hoppas verkligen på att hon har turen med sig på sin sida - och inte denna otur som jag har på min sida!!

I slutet på förra veckan så ringde jag runt lite hit och dit för att försöka få till saker och ting.

Men som vanligt gick det inte någe vidare, vilket gör att man verkligen tapapr allting - orken och lusten för att ens försöka mera eller kämpa vidare försvinner mer och mer..

Det är tur att jag har min underbara sambo och mina barn vid min sida annars vet jag inte var jag hade gjort i denna situaton eller var jag hade varit just nu!!

Är också glad över att ha mina vänner vid min sida, de som finns kvar vill jag säga.

För jag vet att vår kontakt har runnit ut mer och mer i sanden, men jag har inte haft lust eller ork till det heller.

Så jag kan verkligen förstå att vissa inte finns där längre, men ska försöka ordna till det sen...

Men som sagt så mår jag skit dåligt just nu, och bara är....

Och jag visar inte det för någon eller pratar om det med någon annan heller, inte ens till min sambo.

Samtidigt som det kanske är fel så känns det bra just nu, för det är så himla mycket och sen dessutom vill jag inte vara den som gnäller eller att någon ska tycka synd om mig heller!

För innerst inne så tror jag inte på att någon skulle förstå om jag öppnar mig om vissa saker, å sedan är det vissa saker som jag försöker bearbeta själv och pratar med min läkare om.

Så en dag kanske det kommer försvinna ifrån mina tankar helt och hållet, eller inte!!!

Idagens läge försöker jag orka med att göra saker med mina tjejer och sambo, för det känns som viktigast i mitt liv just nu, det andra får vänta ett tag.

För när det gäller min situation med foten och ryggen, så måste jag nog lära mig leva på detta sätt..

Eftersom det inte verkar som att någon vill hjälpa mig ur den utan de bara skickar mig hit och dit!!

Vilket jag försöker slå bort, för jag har tappat all tro för vården och tror inte på att jag kommer få någon hjälp med detta heller.

Därav så ska jag fortsätta gå hon kiropraktorn och låta han hjälpa mig på sitt sätt, som har gett lite resultat redan - i alla fall på ryggen men mindre med foten.

Sen har jag ju också min skena som min sambo trixa ihop, vilket också verkar hjälpa till lite grann.

Jag menar har jag gått så här länge utan hjälp, så kommer det nog ta ett tag att få till saker och ting, även om jag har lite hjälp vid min sida.

Blir bara så frustrerad över att man inte kan få den hjälp man behöver och denna eviga väntat hit och dit!!

Att det ska en sådan jävla tid att få svaren som man väntar på - för att de ska kunna gå vidare med det som är påbörjat!

Och då menar jag detta med mina svar från magnetröntgen till ortopeden, för de har inte fått det än!

Å jag var där i början av Maj!

För jag vet ju vad han och jag pratade om innan jag skulle till magnetröntgen, om vad han skulle kunna göra och ville bara kolla upp om det var något annat eller inte som var problem!

För då tror jag att det kommer bli lättare med försäkringskassan också, om det slutar som det är sagt!

Annars vet jag inte alls vad jag gör eller hur detta kommer sluta!!

Tänker på hur det är nu, å vad kommer hända om dom fortsätter neka mig??

Väntar även på svar från dem med om hur det ska bli för framtiden...

När man är i denna situation så är det inte alls så konstigt att man ger upp och förstår även andra när de klagar hit och dit, som man kan läsa i tidningar och se på nyheterna.

Har också försökt den vägen för ett tag sedan, men inte hjälpte det heller!

Sen är det nog också för att jag själv inte är så stark som person - som orkar gå vidare högre upp.

Och sedan tyckte jag bara det var jobbigt att gå igenom den grejen.

Vilket jag inte kommer göra om - för det hjälper ändå inte!!

När det gäller allt annat som rullar runt i skallen på mig, hoppas jag verkligen på att det kommer hjälpa att få komma till en psykolog igen...

Eftersom min läkare skulle försöka göra så jag kan få komma till den som jag hade för en tid sedan.

Med tanke på att jag inte blev färdig där, utan lät det rinna ut i sanden istället - som jag gör med mycket !

Men för att jag ska bli bra, så måste jag nog slutföra detta också hur jobbigt det än är....

Kanske kan det vara fel tidpunkt att göra det just nu, eller så kan det vara bra för att det är som det är just nu.

Det får tiden utvisa, för som sagt jag väntar ju även där på att få en tid...

Vilket säkert kommer ta ett tag det med, eftersom det är ju sommar och mycket semestrar börjar ju komma igång redan nu... suck.....

Känner att mina tårar skulle vilja komma fram just nu, men jag håller dem inne som vanligt.

Fast jag inte förstår det egentligen, eftersom jag är ensam och skulle kunna släppa ut allting..

Men det har säkert med att göra att jag har bitit ihop så länge nu och har svårt att släppa ut saker och ting.

Vilket är både synd och jobbigt för min egen del.

Eller så har det att göra med vissa tankar som jag har när jag väl gråter, för jag vill inte att det ska hända, igen!

Det som jag verkligen är frustrerad över när det gäller detta, är att mitt humör sviker mig som fan!

Och att mycket blir fel....

Försöker verkligen stå emot de flesta gångerna, men vissa gånger går det inte alls och då slutar det oftast i kaos!

När det väl händer så hatar jag mig själv ännu mer och blir mera avstängd uttåt!

För om jag går undan och är tyst, ensam - då blir det inget tjafs med andra eller missförstånd heller.

Mycket därför jag väljer att leva som jag gör just nu, men försöker också göra lite annat..

Vissa dagar är bättre än andra, men när jag väl tar mig för att göra saker så ångrar jag att det och vill bara hem.

Ser att min familj blir lite lidande för det, men försöker fåtill det att de ska göra saker utan mig istället.

Vilket de inte förstår alla gånger varje gång varför, men det har ju att göra med att jag inget säger till någon.

Även om jag skulle ha en bra dag, så är det aldrig under en hel dag utan stundvis..

När jag väl tar mig ut och gör saker så känner jag mig bara iaktagen av alla och tycker att andra pratar bakom min rygg hela tiden...

Sen att jag inte tycker om mig själv, när det gäller allt annat gör ju också saken till..

Även om jag inte är lika stor som jag var för några år sedan så mår jag ändå skit över hur min kropp är!

För jag har inte kunnat göra min efteroperation på grund av det här med foten och ryggen.

Och det känns inte alls bra...

Känner mig liksom fortfarande tjock och vill gå ner mera - vill verkligen bli smalare...

Vilket jag inte vet om jag kan göra heller, men hoppas på.

Försöker hjälpa till på traven lite med det redan nu, men vissa dagar går det inte alls..

Sen är nog en sak inte alls så bra att jag gör, men det skiter jag i, för det hjälper mig lite grann i alla fall.

En dag kanske jag kan komma över det med, men tänker inte ens släppa det för stunden i alla fall.

För i dag känns det bara bra..

Har även andra saker som jag ska försöka skärpa mig med från och med nu, för jag vet att det skulle vara bättre för mig om jag får till det också.

Fast när man har det tufft med andra saker och det är mycket som man går igenom är det också tufft att ta tag i vissa saker också.

Kan ju säga att mycket av mina måsten har jag lagt åt sidan för länge sedan på grund av olika anledningar.

Försöker att ta en sak i taget och en dag i taget, för att jag själv ska fungera någorlunda i livet.

Och när jag valde den vägen, så har jag sett mindre besvikelser vid min sida.

Som jag verkligen hoppas att jag kommer kunna gottgöra i framtiden...

Skulle det inte gå att göra det, så vet jag inte hur det kommer sluta...

Sen är det lite annat som jag tänker på, å som jag skulle vilja finnas för.

Men har ändå valt att inte finnas där just nu, för att jag har det som jag har själv.

För tar jag till mig mera av det, så kommer jag få det ännu tuffare än vad jag har.

Fast jag hoppas att denna person vet att jag finns här ändå, för jag vill verkligen inte att det ska hända honom någonting och att det kommer sluta bra...

Men sen vet jag att denne har lika svårt att visa känslor eller prata om saker och ting som jag har själv, därav så är det som det är också.

Jag vet att denna finns för mig när jag verkligen behöver det, och hoppas att denna känner samma sak när det gäller mig..

Huvudsaken är att vi tänker på varandra och finns för varandra så..

En känsla som jag själv har svårt att förklara för mig själv, är ju liksom ännu svårare att delge till någon annan.

Och det är att jag känner mig helt tom inombords.

Att jag inte bryr mig om någonting längre, utan skiter i det mesta, gett upp kan man säga.

Förutom min familj, för dem försöker jag verkligen visa att jag älskar över allt annat på denna jord.

Och försöker även säga det också, även om det inte blir allt för ofta.

Men utan dem är jag ingenting, de är mitt allt.  

Vilket jag verkligen hoppas på att de vet om och känner av...

Nu ska jag försöka göra något annat - så jag inte deppar ihop totalt.

Ha en fortsatt trevlig dag ni som kan ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varför ska livet vara så jävla jobbigt? När ska saker & ting bli bättre? Hur man än gör så hamnar man på botten lika fort igen.... Är det då man ska ge upp totalt eller ska man kämpa vidare?? Jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag ska gör...

Ja då har det gått ännu en vecka. Sitter här i soffan och tänker på vad som har hänt under den senaste tiden. Vissa saker har gått så himla fort fram, å vissa saker sådär. Men jag är glad över att det äntligen börjar hända lite saker i mitt liv...

Många talar om ärlighet och att man ska stå på sig.. Så nu ska jag släppa bomben - mest för mig själv.. Tror jag i alla fall.. Det har pågått en längre tid nu, så jag själv är rädd för framtiden och mest för mig själv!! Jag har börjat med en...

Sitter i soffan och unnar mig lite vin efter en lång dag och vecka. Medans min sambo tittar på något tråkigt på teven, vilket gjorde att jag hamnade här istället. Lilltjejen sover sen ett tag tillbaka och äldsta tjejen sover över hos en vän. Ida...

Sitter i soffan och funderar över hur man ska få till saker å ting i livet. För hur man än försöker, så kommer det alltid något som gör att tappar lusten.. För min del är det mesta kring min fot, som inte vill bli läkt någon gång. Men har man gått...