Då var denna helg snart över, å den har gått relativt fort oxå.
Även om man inte har gjort så mycket saker...
Fast det är ju skönt med sådana helger också :-)
Med tanke på att veckan som var blev tuff & veckan som kommer nog också gå åt det hållet, känns det som..

Imorgon ska jag på ett möte som jag inte har en aning om hur det kommer att gå eller vad som kommer tas upp *~*
Känns väldigt ovisst och jobbigt att ta sig dit, men är ett måste :-/
Kan bara hoppas på att det kommer gå bra :-/
Det är bara lite tufft tycker jag, eftersom jag har så mycket annat som går snett i livet.
Tycker liksom att det kan vända lite nu - så man kanske kommer få upp humöret & lusten att göra saker igen :-/
Istället för att det bara går åt fanders hela tiden och bara mötas av alla dessa motgångar hela tiden :-(
Jag har vissa tankar som jag förtränger & verkligen kämpar med för tillfället!
Men som kommer upp till utan allt oftare den senaste tiden, tyvärr - frågan är hur länge jag kommer orka stå emot detta!
Med tanke på jag vet hur mycket detta förstör för mig & sätter mina döttrar i en tuff situation.
Vilket jag inte vill, för de har ju varit med om mycket ändå i sitt liv & behöver verkligen inte mera!
Sen dessutom så finns det andra i min närhet som kanske inte heller orkar med det :-(
Och framför allt så finns det många som inte förstår att man tänker på det sättet eller att man gör vissa saker!
Men det är något som verkligen har följt mig under hela mitt liv till och från *~*
Det är nog något som kommer hålla i sig hela livet ut, även om jag kan stå emot just för stunden - så vet jag inte hur länge det varar.
Har liksom tagit upp det med en person som ska försöka hjälpa mig i den mån det går.
Vilket känns ganska tryggt, men frågan är bara - hur lång tid det kommer ta!
Kommer jag hem i tid imorgon och inga andra är hör hemma ska jag försöka få tag i denne person och höra hur långt det har kommit och om man kan se när det blir.
Än så länge gör jag andra saker när dessa tankar dyker upp.
Och hoppas på att det kan hålla i sig ett tag till :-(

Sen är det en annan sak som jag grubblar mycket på, å det är min minsta tjejs situation.
För hur det kommer sluta med det och om allt har läkt som det ska under gipset.
Med tanke på att de sista bilderna från röntgen inte var de bästa *~*
Vill liksom inte att hon ska få men längre fram i livet eller att det ska strular för henne - som det gjort för mig.
Vet liksom inte vad jag kan göra eller vända mig någonstans för att få svar eller råd om detta..
Känner mig så handfallen som mamma i detta, att man inte kan finnas där för henne som hon skulle vilja & behöver!
Att man inte själv inte mår bra - så man kan peppa henne mera :-/
Fast jag försöker, de dagar jag själ. Inte har så ont eller mår riktigt uselt!!
Att hon har fått komma till dagis lite strö dagar & korta dagar gör mycket.
För hon får vara med sina vänner igen och göra mera saker - mer än vad jag kan ge förtillfället.
Ser på henne att hon är nöjd & glad där, men även att hon tycker det är tufft :-/
När det gäller min äldsta tjej mår jag inte heller så bra över.
För hon får inte den uppmärksamheten som behöver, pga allt som är just nu :-(
Och hon skulle behöva mer av det just nu också, då jag märker på henne att något är galet ;-/
Även om hon säger att allt är bra och livet leker..
Så just i dagens läge känner jag mig som en riktigt usel mamma till båda mina döttrar.
Vill finnas där för dem och göra saker tillsammans med dem.
Är lite rädd över att mista deras kärlek till mig och mista annat också :-(
Jag vet inte hur jag ska få detta bättre igen, för ibland känns det som att det är försent reda :-(

Nej nu ska jag ta mig en kvälls dusch och skölja bort allt jävla elände och hoppas på att tankarna ger med sig efter det.
Så man sova någon timme inatt och känna sig lite pigg inför morgondagens möte....

Ha det & ta hand om Er - Man vet ju liksom inte när allt tar slut *~*. :o

Nu hamnade jag hör igen efter ett par tuffa dagar igen *~*
Dessutom så har jag fått tagit del av en del information om saker å ting, vissa är bra & andra inte fullt lika bra :-(

Har varit kiropraktorn igen & han gjorde en ny tejpning på foten, vilket var spändare denna gång.
Och det känns, kan man säga.
Till en viss del känns det skönt att kunna få detta stöd, samtidigt som det gör ondare denna gång :-(
Men det är bara att härda ut och hoppas på ett positivt slut.
Har ju märkt vissa framsteg med detta, har till och med fått tillbaka lite känsel i foten :-)
Men tyvärr så är missfärgningen kvar :-(
Nästa gång jag ska dit så kommer han gå igenom rygg & nacke på mig - vilket också behövs.
Å jag ska få vila från tejpen i två veckor - sen är det dags igen..
Känns som att det är en lång väg tillbaka, å ännu mer väntan - än vad det har varit hittills *~*

Har även träffat min läkare och pratade av mig en hel del!
Sa precis hur jag känner mig inför allt inom vården!
Att jag är både besviken, arg och less på allting!
Hon förstod mig och kunde inte heller förstå detta med att försäkringskassan gör som de gör..
Därav skickade hon in ett till underlag om mig och la även till lite mera av det som vi diskuterade.
Men man kan ju inte veta om det kommer hjälpa i slutändan eller inte.
Fast det känns skönt att hon vill hjälpa mig med det hon kan och det känns verkligen som att hon förstår mig.
Fick även veta att det inte har kommit in några svar från magnetröntgen som jag gjorde av foten i Maj.
Vilket gjorde mig frustrerad - för hur länge ska det dröja?
Och att det kommer ta ännu längre tid för att få ett svar om vad de skulle kunna vara & framför allt - Vad ska de göra??
Men det är bara att försöka hörda ut, försöka i alla fall.. :-(

Medan jag varit på detta så har min dotter varit på sitt dagis - vilket har gått väldigt bra ;-)
En sak söm verkar gå åt rätt håll i alla fall!

Nä nu ska jag försöka få lite sömn :-/. *~*