Som många vet är jag sjukskriven, sedan Augusti 2012.
Och det tär på både kroppen och själen.
Började med smärta i foten, som sedan blev värre med tiden som gick - i början kunde jag stödja mig delvis på den - vilket gick över efter ett tag!
Har inte kunnat stödja mig på foten sedan ett bra tag tillbaka nu, vilket gör att andra saker blir värre!!
Som min rygg och mina axlar - värker som fan!
Vissa dagar är värre än andra!
Vilket stoppar mycket i mitt liv!
När jag väl har rätt bra dagar och gör saker - så får jag lida som fan dagarna efter!
Vilket gör mig arg, ledsen och frustrerad över allt!
Jag orkar inte med detta längre!
Det som hände igår gjorde verkligen att jag fick mera att tänka på!
Att jag är en riktigt dålig person mot alla i min närhet!
Jag kämpar och försöker, men rasar lika fort..
Hur ska jag göra?
Vet inte själv, för hur jag än vänder på saker slutar det bara fel eller i kaos!!
Att inte kunna finnas för mina tjejer när de behöver det - gör mig ledsen som fan!
Vill kunna vara en bra mamma för dem, å finnas där och göra saker med dem!!
Inte behöva tänka mig för hela tiden eller välja vad jag ska klara av att göra!
Är det så här min framtid kommer se ut?
Eftersom jag inte verkar få någon hjälp utifrån...
De säger en sak - men sedan är det inte så i slutändan har jag lärt mig under detta långa år!
Ingen vill ta sig an mig känns det som, jag bara skickas hit och dit hela tiden!
Egentligen vet nog inte många hur jag mår innerst inne, för jag visar inte den sidan eller säger något.
Lägger upp en mask och försöker ha det trevligt under den perioden jag träffar dem.
Mest för att jag inte vet hur jag ska förklara mitt mående för dem eller svara på en massa frågor från andra.
Inte gråta framför andra....
Vilket jag inte ens gör inför min familj längre!
Bara i min ensamhet.
Tråkigt men sant.
Fast känner också en saknad av att kunna krypa upp i en famn å bara släppa ut allting!
Bli omkramad och kunna släppa allt jävla skit!
Den dagen kommer aldrig att komma, för kommer inte tillåta det!!
Om jag bara visste varför jag har satt denna spärr på mig själv, har kunnat gjort det förr!!

Nä nu måste jag rycka upp mig för denna gång.
För snart kommer äldsta tjejen hem och jag ska försöka pallra mig iväg och hämta minsta tjejen.

Mår verkligen skit dåligt......

Igår fyllde min lilla tjej år och hon hade haft en bra dag i skolan.

Men sedan förstörde jag det för henne på eftermiddagen..

För jag hade en tuff dag så jag somnade tidigt, vilket gjorde mig både ledsen och arg.

Ville ju verkligen få gratta min dotter på hennes dag..

Är så less på att ha det så här och missa och förstöra för andra vid jämna mellanrum.

Och sedan se hennes besvikna blick som hon gav mig idag på morgonen...

Jag verkligen hatar det mesta i mitt liv nu och framför allt mig själv!

Vet inte hur jag ska gottgöra det för henne heller nu när dagen är över!

Just nu rinner tårarna nerför min kind över detta!!

Utöver det här så mår jag ju redan skit över så mycket annat, orkar inte mera nu.

När ska saker och ting vända för mig?

Kommer det verkligen göra det?

Känns inte som det just nu i alla fall!

Alltså denna väntan på att saker ska hända gör mig tokig!
Vill verkligen få det överstökat..
För värken är olidlig vissa dagar och dessutom är jag less på hela situationen!
Att skickas hit och dit - för att de ska kolla och undersöka.
För att sedan få upp lite hopp just för stunden, å sedan så slutar det likadant ändå...
Med att man inget hör och man väntar..
Längtar till posten kommer, kollar brevlådan - men nej inte idag heller...... *~*
Känner även av att mitt humör sviker många gånger, vid fel tillfällen ibland..
Vilket gör mig mera ledsen och tystlåten.
Vill ju inte förstöra mera..
Orkar inte mycket mera nu!!
Känner att jag kryper undan mer och mer.
Försöker vissa dagar men få lida för det i fler dagar!
Även om man inte ens gör något ansträngande saker!
Jag väntar även fortfarande på en till en psykolog - som jag har försökt att skynda på själv, men inte lyckats med :-(
Känns som allt rasar för mig just nu!
Kan säga helt ärligt att det som håller mig uppe just nu är mina tjejer och sambo.
De är verkligen underbara som står ut med mig!
För även de få ta mycket, å det sårar mig som fan!
Som min lilla tjej vill så mycket saker som jag inte klarar av och måste ofta säga nej.
Och se hennes besvikelse är inte alls något kul.. :-(
När det gäller äldsta tjejen så gör hon mycket på eget hand - men blir även hon besviken över mycket som inte går att få till i slutändan! :-(
Och min sambo får ta mycket han med, utöver hans jobb.
Eftersom jag inte kan handla själv, då jag ej kan bära saker!
Klarar inte heller av att fixa så mycket hemma, när det gäller städ eller hålla ordning!
Men jag försöker göra det lilla som jag klarar av - vilket är för lite tycker jag själv!
Skulle verkligen vilja kunna göra mera här hemma och framför allt klara av att vara en bra mamma & sambo!
Vilket jag inte är för tillfället!!
Inte en någon bra vän är jag!!
*~*
Försöker verkligen få till det så det ska bli bra för andra i min närhet men lyckas inte med det jämt!
Vissa dagar är bättre än andra..
Sen har jag mycket tankar på hur kommer det att gå när jag verkligen får hjälp?
Jag menar, har ju inte gått på ett år med min fot och längre kommer det bli.
Mina muskler är svaga säger min sjukgymnast, och blodcirkulationen är kass!
Visst låter det som att jag ska få en operation, men då får man ju ännu sämre styrsel - när man får gips ett antal veckor!
Kommer det försämra mina muskler mera?
Hur ska jag få tillbaka det så jag kan gå?
Kommer jag kunna gå normalt någonsin?
Går detta att operera?
Med tanke på denna väntan tänker jag på..
Och sedan blicken man fick av fotspecialisterna, å deras osäkerhet inför detta!
Det är så mycket som gnager inom mig nu, å som jag inte vet hur jag ska handskas med.
:-( *~*
Vet inte vem jag ska vända mig till heller - vem jag skulle kunna prata med...
Utöver detta med foten så har min rygg - diskbråck blivit mycket sämre. :-(
Vilket de inte kan göra något åt för stunden, så där har man också en väntan och en viss oro hur det kommer sluta.
Förstår mycket väl att det måste ta en sak i taget och att det är olika avdelningar.
Men jag pallar inget mera nu!!
Skit samma..
Spelar ingen roll hur jag tycker för det går ju inte fortare för det!!
FAN VAD JAG ÄR LESS PÅ DETTA!!

Men älskar min underbara familj för att de orkar med mig och mina nära vänner!
De som finns kvar.

Är så less på mitt liv!!!
Denna väntan på att något ska hända hela tiden..
Blir lovad saker vissa datum, men i slutändan är det inte så!
Hoppet sjunker för var dag som går just nu..
Orkar inte mera nu!!
:-( *~*

Utöver detta så har jag viljan att göra saker, men inte orken eller lusten finns vid min sida.
Inget som jag visar för någon utan biter ihop för det mesta och kämpar mig igenom sakerna i efterhand.
Men hur länge kommer man orka med det?
Har inte talat om för någon hur jag egentligen mår, har inte orkat det.
Vill ej höra saker från andra heller.
Vissa kanske har sett eller hör på mig, de ynka tillfällen som jag träffar andra.
För är jag inte själv, så umgås jag med min svärmor - vilket känns bra och jag blir lugn.
Men när det gäller mina vänner - så blir det inte alls ofta..
Det är mitt eget val för stunden, men har en stor ångest för det också.
Ju längre tiden går förbi, desto jobbigare blir det att ta igen vissa saker..
Har valt så för att orka med mig själv i första hand och sedan min familj.
Försöker verkligen finnas här för mina tjejer, men känns som att jag inte gör det fullt it ändå.
Mycket av det som de skulle vilja göra - är jag tvungen att backa på :-(
Känner mig som en usel mamma och sambo!!
Känns som det är lättare att ge upp allting, så de andra mår bättre och slipper se mig på detta sätt !!

Nu ska jag försöka få lite sömn - för att klara mig igenom morgon dagen....
God Natt
:-(

Det va ett tag sedan, men har haft annat att göra och mått uselt...

Jag har träffat en person från sjukhusets sjukgymnastik, vilket gjorde mig lite lättad.
Vi började att träna i en varm bassäng, där jag skulle försöka stödja mig på foten med stöd.
Det gick bättre än vad jag trodde det skulle göra, fast kunde inte stödja mig fullt ut.
Men känslan att gå utan kryckor kändes bra, men också konstigt...
För det är ju länge sedan jag har kunnat gjort det.
Höll ut i 20 minuter - men det kändes längre.
Sen var smärtan bara för mycket.
Skulle även ha varit där idag och tränat mera på detta.
Tyvärr ville inte min rygg det, så fick avboka det :(
Fick en ny tid på måndag, som jag hoppas på att må bättre så jag kan ta mig dit.
Håller en tumme, för har fått tillbaka lite hopp om detta.
Ska även träna lite med en liten massage boll - när jag inte har min skena på.
För att eventuellt få upp blodcirkulationen i foten, men det var inte ett dugg trevligt.
Gjorde bara ont som fan, men jag ska kämpa!
När det gäller ryggen och axlarna är de mera körda en tidigare..
Vet inte hur länge jag kommer klara av dem smärtan - för idagens läge är det outhärdligt!

Sen har jag varit på en begravning och tagit farväl av en som jag höll varmt om hjärtat på många sätt.
Och som jag kommer sakna mycket..
Vi träffades inte så himla mycket, men när vi väl gjorde det så var dessa stunder väldigt trevliga ;)
Han var en lugnt och skojfrisk person.
Kommer bevara våra pratstunder och annat i tankarna länge.
Och jag hoppas att kommer få det bra där han är nu.
Att han kommer finnas för sina nära & kära därifrån också.
Med all kärlek som han bar på till dem.
Tänker också väldigt mycket på dem och kommer finnas vid deras sida, i dem mån jag klarar av det själv.
Skulle vilja göra så mycket - men vet inte vad.
Jag har alltid älskat denna familj, som om de vore min familj.
För det har funnits för mig i vått och torrt.
Så när han valde att lämna denna plats, lämnar han en otrolig tomhet.
Finns ingen annan som han, för i mina ögon var han en unik person.
En som alltid fanns där för allt och alla.
Lugn och harmonisk.
Ärlig och rak.
Glad och framåt.
Förstår verkligen att han var omtyckt och omtalad av många.


I veckan som varit hände en tragisk bil olycka....
Det var en mamma med tre barn som var ute och åkte.
Tyvärr så överlevde inte mamman detta, vilket är väldigt sorgligt för nära och kära...
Jag tänker mycket på denna familj och lider med dem.
På dessa barn.
Vet ju liksom själv hur tufft det är att mista sin mamma utan föraningar!
Och då var jag ändå vuxnen när det hände, så man kan ju bara tänka sig hur ett barn ska reagera :(
Mina tjejer pratar om detta en hel del här hemma och ställer mycket frågor kring det.
Som jag försöker bemöta och svara på bästa sätt.
Förutom en sak som hände idag - och som jag mår skit dåligt över!!
Vet inte hur jag ska göra åt det, så att det slutar bättre än vad det började med.
Just nu är jag helt vilsen och känner mig så dum!
Ångesten är väldigt stor över det som hände idag!
Och vet inte alls hur jag ska kunna gottgöra detta misstag som jag ställt till med!! :-(
Kan bara hoppas på att det slutar bättre...
Många tårar har jag fällt idag - för felet som uppstod!
FÖRLÅT!

Pallar inte att skriva mera nu........
Kram
Från en usel, vilsen, ledsen tjej

Ärlighet är en sak som är viktigt i ens liv.
Och som man vill bemötas av, likväl som man ska vara det själv mot sig själv & andra.
Alla gör vi misstag i livet, vissa saker vill man bara komma över och andra vill man gottgöra.
Vilket man klarar av ibland å ibland inte..

Jag har gått igenom mycket i mitt liv, både jobbiga & trevliga saker.
Mycket av det som jag burit med mig sedan barnsben, har kommit och gått i perioder under mitt liv.
Men som jag hoppas på att jag har kommit över nu efter allt ältande och skrivande under alla år.
Har liksom sagt till mig själv att jag kan inte få det ogjort eller få svar på mina frågor.
Så det enda jag kan göra är att gå vidare i livet och ta vara på det jag har nu.
Sluta blicka bakåt hela tiden.
Det finna ju liksom annat som jag måste försöka komma över istället - bearbeta sådant som gäller i nu läget.
Som jag hoppas på att klara av...
Har mycket stöd lite här och där, men som jag inte tar till mig av alls.
Vill försöka klara detta själv, på mitt egna sätt.
Vet att det kanske inte är det bästa i slutändan, men jag är envis å ska försöka kämpa mig igenom detta också.
Har jag klarar många tuffa saker så ska man väl klara av detta också.
Känns som jag går åt rätt håll i livet nu, så det är bara hålla tummen på det. =)
Vet att det kommer komma svackor - men dessa ska jag övervinna.
Om inte för mig själv, så för mina tjejer och min sambos skull.

När det gäller mitt mående, så går det upp och ner precis hela tiden.
Allt detta med min fot tar på krafterna och framför allt mitt humör.
Att ständigt ha denna värk och att inte kunna gå är så jävla irriterande!!
All denna väntan på att något ska hända.
Som jag själv inte kan påverka mer än vad jag gjort.
*~*
Utöver den så är det min rygg som bara blir sämre och sämre..
Klarar inte av så mycket längre, utan att bli liggande.
Även om det är lättare saker som man gör.
Så jag har mina aningar att min inflammation har blivit sämre och även att mitt diskbråck.
Vilket gör mig väldigt nervös inför framtiden, eftersom så länge jag har mina kryckor så försämras det ju hela tiden.
Och dem verkar det som jag kommer få ha ett tag till..
Har ju även en rullstol som jag fick för att avlasta min rygg och mina axlar.
Men det tar jag bara vid vissa tillfällen, för det känns fel att sitta i den.
Mycket är nog för att man inte är van med det.
Vem vet man kanske ändrar sig i dessa tankar, när smärtan är för stor!
Vet att jag ska få genomgå en operation i foten & då kanske rullstolen kommer användas mera..
Men har inte en aning om när den blir *~*
Samtidigt som jag hoppas på att den blir snart, så är jag skit rädd för det.
För läkarna berättade att det är stor operation och de skulle fixa en hel del med foten *-*
Vet ju liksom vad de har sagt tidigare om detta :(

När det gäller mitt mående - utöver detta, så är det långt nere i botten för det mesta!
Har viljan att göra saker, men backar oftast för att jag inte vill få ont efteråt.
Och för att orken tryter.
Sen hänger det mycket på att jag mår skit dåligt över hur jag ser ut i dagens läge.
För jag har gått upp i vikt för mycket under detta år, då man inte har rört på sig så mycket.
Vilket gör att jag ledsnar totalt!
För 5 år sedan gick jag igenom en magoperation - Gadtric By Pass.
På grund av mycket övervikt och lite annat.
Vill inte hamna där igen!
Jag håller igen med mycket och tänker på vad jag stoppar i mig om dagarna.
Men vissa dagar när jag mår skit dåligt, så äter jag sämre.
Och sedan mår jag ännu sämre av det, så jag går och spyr upp det igen.
Då känns det som att jag fått det goda - men ändå får ur mig det också.
Vilket jag vet om att det inte är bra i slutändan!
Är en ond cirkel vissa dagar, å andra dagar går det bättre.
Än så länge kan jag styra detta själv och hoppas på det i fortsättningen också.
Men jag frågar mig ofta om jag kommer klara av att få bort dessa kilon som jag tagit på mig eller inte?!
Jag trivdes med mig själv för ca ett år sedan, mitt utseende och min kropp.
Vilket jag inte gör idag :-(
Mycket på grund av detta gör också att jag avböjer mycket.
Vill inte visa mig bland folk längre, skäms för mycket över mig själv..
Frågan är om jag någonsin kommer över denna tanke?!
:-(

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag somnar mitt i skrivandet.
Men ska försöka lätta mitt hjärta imorgon igen.

Ligger i sängen & lyssnar på tunga andetag från familjen, som sover djupt.
Medan jag grubblar på allt möjligt om livets gång :-/
Och har en fruktansvärd värk, som gör det svårt att slappna av helt och hållet.

Det har hänt lite saker sedan jag skrev sist.
Jag har träffat en fotspecialist och deras sjukgymnast.
Så nästa vecka ska jag träffa sjukgymnasten och försöka få till en träning i bassäng.
För att försöka få igång min blodcirkulation i foten & benet, även försöka belasta den lite grann.
De vill nämligen att jag ska försöka komma över en viss del av min smärta i foten innan operation.
Så att mina nerver å annat inte blir mer förstört.
Eftersom operationen i sig är stor och pysslig - som de beskrev det.
Vilket gjorde mig nervösare än vad jag redan var!!
Men huvudsaken är att detta kommer sluta bra.
Och samtidigt som jag är rädd för detta ingrepp, så har jag en viss längtan också.
För när det väl är över med det och den träning jag ska genomgå efteråt, så kommer jag kunna gå igen - utan kryckorna..
Fast jag kan ändå inte släppa tanken på allt som ska hända och göras :-(
Läkarna kommer förlänga min häl sena som blivit sämre under denna tid med kryckorna..
Och ska även förlänga min sena i stortån, som är alldeles för kort (vilket den har varit i många år, efter en annan händelse) & även stel operera tån.
Mycket tankar kring detta har jag, om när det ska bli, kommer det gå bra??!!
Har ju liksom fortfarande tankarna på de som sagts tidigare om min fot, att den kan bli något bättre men kan även bli i sämre skick..
Fast det har de inte sagt något om nu, men tanken finns ändå.
När jag var hos läkare, så tog denne med sig sin kollega för att få mera hjälp och råd om vad som ska göras.
De båda kom överens om att det ska bli en operation, men jag vet inte när den blir..
Är bara så less på denna väntan på saker & ting.
Har ju liksom väntat ett år redan - men håller en tumme på att det kommer bli i år i alla fall..
Innan jag åkte därifrån så fick jag en skena till foten, för att prova mig lite fram.
Den gör ont, men känns också bra korta stunder.
Så nu varvar jag den med min andra skena, å hoppas på att det kommer underlätta lite för dem.
Min träning går tyvärr inte lika bra som tidigare, men jag kämpar de dagar som jag inte har allt för ont.
Utöver detta med min fot, så har min rygg och nacke blivit ännu sämre :-(
Vilket jag kan förstå, efter dessa kryckor.
Har även använt rullstolen vid lite tillfällen för att underlätta.
Men tyvärr så känns det bara jobbigt och underligt att använda den. :-/
Varför jag har den känslan vet jag inte, har säkert med ovanan att göra mest.
För när jag väl har använt den, så har jag inte lika ont efteråt.
Sen tänker jag även framåt, när jag väl har genomgått operationen så kommer det säkert kännas bättre.
När det väl är över med foten, så är det bara att ta tag i det andra.... suck....
Och det kommer vara min rygg, för de kan inte göra så mycket nu då jag använder kryckor har de sagt..
Å vad jag längtar till en normal dag - utan kryckor, rullstol, värk/smärta & att få kunna gå normalt igen.
Orka göra saker med min familj och vänner..

I helgen som var, bet jag ihop ordentligt.
Så jag kunde åka och titta på min äldsta dotters innebandy cup.
Jag överraskade henne och det var så härligt att se henne så glad :-)
Sen dessutom gick de vidare i semin, så det blev en dag till att se hennes glädje i finalen.
De kom tvåa i B-finalen, vilket var väldigt bra :-)
Kändes lite tufft att lämna bort minsta tjejen för att kunna göra detta.
Men jag vet att hon hade det bra hos sin moster med familj.
Det var nog mera jag som tänkte på detta sätt, för hon hade nog inte tid med det själv.
Eftersom hon fick busa med sin kusin och sova borta.
Dessutom så var deras pappa på en jobbresa..
Så det var mycket därför som jag ville finnas för min äldsta tjej, då de andra i laget har sina nära och kära vid sin sida.
Jag är samtidigt nöjd med denna helg - även om jag fått tagit smällen dessa två dagar å mår skit!!
Det fick tyvärr lilla tjejen lida för i måndags, då jag inte kom upp ur sängen och fick ha en hemma dag från skolan.
Vilket hon inte var allt för nöjd med :-(
När detta händer så känner jag mig som en riktigt usel mamma och sambo.
Vill ju finnas för dem och göra saker, men tyvärr så straffar det sig på ett eller annat sätt efteråt!

Sen har det hänt lite andra saker också, som inte är allt för trevliga :-/
Saker som jag tar åt mig mycket av och vill kunna finnas till hands, men som inte går alla gånger :-(
Men inom mig finns dessa personer och jag tänker på dem ofta & håller tummen på att det slutar bättre.
Den andra händelsen är jobbig och ledsam, mycket tankar.
Minnen som hoppar upp och som jag alltid kommer bevara väl.
Även om man inte träffar en person så ofta, så känner man tomheten och saknaden ändå.
Kan bara hoppas på att denne har det bra nu & slipper våndas.
Tycker det är tråkigt att vissa går bort så tidigt, de missa så mycket på vägen.
Men de följer oss på sitt sätt och visar oss när de vill något.
Hur man än kämpar på här på jorden - så träffas man på ett annat ställe senare i livet.
Första perioden är alltid jobbigast, sen blir det lite lättare - men det kommer alltid finnas ett tomrum som inte kan fyllas.
Jag har detta tomrum efter några som jag saknar väldigt mycket och tänker på ofta.
???
När det gäller denna person - så kommer jag sakna de stunder vi hade vissa förmiddagar.
? Vila i Frid ?

Nu ska jag försöka få några timmars sömn, för att orka med dagen också..
Som jag hoppas kommer vara lugnare och bättre än vad dessa två dagar har varit..

I mina tankar så vill jag göra väldigt mycket med min familj, själv och vännerna.

Men orken och lusten säger ifrån när jag väl är där.

Kan liksom bestämma saker, men när dagen kommer avböjer jag det ändå.

Ibland kommer ångesten och ibland inte...

Vet inte hur jag ska göra längre för att hitta tillbaka till mitt liv.

Jag har varit med om mycket under alla mina år här på jorden, men denna gång ser jag inte någon ljusglimt inom den.

Eftersom det inte verkar komma framåt för mig, utan bara är...

Man har lite tider som är inbokade och lite som man väntar på fortfarande.. suck...

Tänk om man kunde veta att detta skulle ta sådan lång tid som det har gjort, fast jag har i och för sig inte kunnat göra så mycket mera än vad jag har gjort...

Idagens läge är jag lite rädd över att det kommer ta lika mycket tid innan allt är klart.

För jag menar det har tagit över ett år för att få den tid som jag har nu i september, å vad ska de göra eller vad kan de göra?

Om de ska göra nåt, hur länge ska man behöva vänta på det?

Vad kommer hända om det inte finns något att göra?

Känner bara en så stor oro inför framtiden just nu.

Och framför allt är jag rädd för vad som ska hända med allting runt omkring mig.

För jag kan säga som så, att det är inte alls många som vet om hur jag egentiligen mår innerst inne.

Det har jag hållit för mig sjä lv och trott att det har varit bäst.

Fast jag börjar fundera lite på om jag gör fel, för mina nära vänner finns ju där och jag vet att de skulle stötta mig.

En dag kanske jag kan komma över detta själv och öppna mig mera inför andra.

Vem vet det kanske skulle behövas och man kanske skulle må bättre av det också..

Fast det får tiden utvisa vad jag väljer för väg när det gäller detta..

Sen vet jag inte om de läser denna blogg eller inte, för då skulle de veta lite mera.

Visst jag har min värk som jag måste ha dagligen i foten, vilket har blivit sämre under detta år.

Och jag kan inte stödja mig på den, vilket är tråkigt.

Sen har även ryggen min blivit sämre i muskelinflammationen och misstänker själv att mitt diskbråck även blivit sämre.

Mina axlar och handleder har också börjat säga ifrån mera.

Jag kan förstå denna värk efter mitt år på kryckor..

Men jag kan inte komma underfund med varför jag är så trött jämt nu för tiden.

Även om jag känner mig trött och slut så kan jag inte sova.

Å när jag kan sova, blir det inte långa stunder.

Har tagit upp det med min läkare och fått järntabletter, för det värdet var nere i botten.

Men det var ett tag sedan och jag har inte kommit upp till den nivån som det ska vara, så jag har börjat fundera lite på om det är något annat också.

Fast jag vet inte vad det skulle kunna vara heller.

Så det är väl bara att försöka stå ut och hoppas på att detta kan vända till det bättre snart.

Sen är det ju min depression som jag kämpar en del med.

Väntar på en tid för att få prata med någon, men det verkar också tyvärr ta en tid.

Har varit i kontakt med dem och hoppas att det kan hjälpa med att få en tid lite snabbare.

Alltså det är mycket i mitt liv just nu.

För utöver allt detta så finns det så mycket mera som jag bearbetar och försöker få till..

Som att vara en bra mamma, vilket jag inte tycker att jag är just nu.

Vill även vara en bra sambo och vän - vilket känns långt borta just nu.

Många tycker jag är tråkig som alltid säger nej till saker och ting, å en tråkig tjej.

Men det är så jag känner är bäst i slutändan.

För då slipper jag förklara mig eller säga nåt om mig själv.

Är man själv hemma kan det inte bli mera bekymmer, å jag vill verkligen inte ha mera sådana.

Även om det kan komma dagar som jag träffar en del personer.

Men idag så lever jag för att må bra själv och för att orka med att göra nåt med min familj i första hand.

Efter det kommer allt annat, därav så blir det inte så mycket mera.

Med tanke på att jag klarar av så himla mycket längre....

Det är bara så himla jobbigt och tragist hela situationen..

Jag kan tycka att det känns som att jag har mist mina barn väldigt mycket under denna tid - även om jag har dem vid min sida varje dag så finns de inte där.

Det är mycket tjafs mellan dem och jag försöker gå emellan och ordna upp det, i den mån jag kan.

Sen känner jag också att min äldsta tjej har tagit steget från mig väldigt mycket, vi har inte alls samma förhållande som vi har haft tidigare.

Ser att hon är bekymmrad över något, men vill inte prata om det alls.

Har försökt, men hon tycker inte att jag har med det att göra.

Jag vill verkligen var där för henne när hon behöver det och kunna göra mera saker tillsammans med henne.

När det gäller minsta tjejen så går det också upp och ner, beror mycket på vad hon vill och inte vill..

För hon är väldigt envis av sig och säger vad hon tycker å tänker.

Visst hon och jag gör mera saker tillsammans, på grund av att hon är hemma lite mera.

Men när jag väl ska göra saker med älsdsta tjejen sätter sig lilla på tvären och blir arg på mig..

Vilket är jobbigt, men som jag måste försöka stå emot mera - för jag ska kunna göra saker med dem på tu man hand utan att den andre ska bli arg och avundsjuk.

Men eftersom jag mår skit själv och lider ändå, så har jag svårt att ta dessa situationer bra.

Blir mera ledsen och besviken på mig själv, att jag inte räcker till eller att jag inte gör saker rätt.

Utöver dem vill jag även vara en bra sambo och att vi ska kunna göra saker tillsammans.

Vilket inte heller blir så ofta...

Mycket hänger på att jag inte kan göra sådana saker som de vill göra - för mina förbannade kryckor...

Även om jag har fått min rullstol som hjälp också så är det inte alls samma sak som att kunna gå normalt.

Den har jag använt vid två tillfällen, vilket var en lättnad för mig att det gick att göra så.

För annars hade jag inte kunnat följa med de saker som vi gjorde då.

Men gillar inte tanken på att hamna i den, så det kommer jag ta till väldigt sällan.

Kanske fel av mig, men det är så som jag känner.

Är rädd för att det kan bli värre om jag skulle använda den för mycket.

Även om det var en skön avlastning för ryggen och armarna.

Känns som det är många i min närhet som inte förstår mig fullt ut.

Mycket kan nog hänga på att jag inte berättar fullt ut eller visar något..

Fast jag har ju även berättar vissa saker för dem, men vet liksom inte hur jag ska göra.

En dag kanske det kommer vända till det bättre för mig och dem.

Jag har så många drömmar och önskan inför en del saker.

Men som jag är osäker på att det kommer att ske.

Det jag önskar mest av allt är att kunna få gå igen utan kryckor.

Kunna göra saker igen.

Den andra är att kunna få må bra och le igen, göra saker utan smärta.

Och kunna gå tillbaka till arbetslivet igen.

Men just nu känns det för långt borta för mig med detta.

Så jag ser inte någon ljusning inför framtiden.

Det får bli som det blir