Då hamnade man här igen efter lite matlagning, disk och träning...

Tyvärr så vill inte mina tankar ge sig....

Känns bara så himla hopplöst inför allting just nu, har inte något att se fram emot.

Även om jag skulle ha det, så känns allt bara jobbigt.

Som jag skrev om tidigare idag så mår jag skit dåligt och har varit med om del saker genom livets gång.

Vilket inte verkar ta slut heller, hur mycket jag än kämpar för att saker och ting ska bli bättre.

Imorgon åker min sambo på jobbresa igen och är borta några dagar.

Vilket jag tycker är ganska tufft, eftersom min äldsta tjej inte lyssnar till mig så bra, utan mest på honom.

Är mest rädd för att det kommer gå åt skogen helt mellan oss dessa dagar.

Själv kommer jag försöka vara en bra mamma under dessa dagar, men frågan är bara hur hon kommer vara mot mig?

Sen har jag ju även den lilla tjejen hemma också som man ska roa till det bästa.

Och jag som inte klarar av att göra så himla mycket själv, men jag hoppas ändå att det kan sluta bra.

Kanske är det bara jag som känner så här just nu och allting kommer sluta lugnt.

Var bara tvungen att få ur mig hur jag känner inför detta.

Samtidigt som jag förstår att han måste göra dessa resor ibland, för jobbets skull och kundernas.

Synd bara att det kommer bli lite oftare nu än tidigare.

Men det är bara att bita ihop och stå ut just nu, å det är ju en vana från min sida nu för tiden.

Jag skulle också vilja göra något annorlunda, som jag skulle klara av och framför allt orka med.

Men idagens läge så kommer det inte bli så.

Och snart är det vinter och mörka tider - å det kommer inte bli bättre för den sakens skulle heller.

Fast jag hoppas väldigt mycket på att jag inte kommer behöva gå på kryckor en vinter till, för det är ännu jobbigare än vad det är nu.

Med att ha dessa dubbar på då och att hålla koll på var man kan gå och inte gå....

Kom att tänka på att på lördag som kommer, är det precis ett år sedan jag hämtade ut kryckorna.

Så det är  ju inte så konstigt att man blir sämre överrallt i kroppen då det har gått ett år på detta sätt.

Men värken har funnits där mycket längre..

I mina tankar så har jag ingen positiv framtid med saker och ting.

För även om jag någon gång kommer bli bättre i foten och kroppen, så har jag låång väg tillbaka ändå.

Med att hitta ett jobb eller om jag ska ta en ny utbildning...

Mycket som står på spel - som jag inte kan få till nu.

För jag vet ju inte hur detta slutar och i vilket skick jag kommer att vara heller, vad jag kan komma klara av eller inte.

Sen vet jag inte ens om jag vill fortsätta jobba inom vården efter allt som har hänt eller det som man har fått höra.

Jag kommer inte klara av att gå igenom det som jag har gjort tidigare på ställen, för jag vill att det ska fungera bra.

Inte att det ska vara sådant missnöje från anhöriga.

Skulle vilja skola om mig totalt också, men vet inte till vad.

Eller om jag vill ha mera skulder på mig..

Dessutom blir man ju inte yngre heller, så man ska nog tänka lite så också.

För sätter man sig i skolbänken igen så försvinner det ännu mera år i arbetslivet för mig.

Fast man skulle ju också kunna jobba och plugga på sidan av..

Först och främst måste jag få till mitt liv nu...

Så jag kan fungera normalt och må bra.

Klara av vardagen och familjen.

På ett bättre sätt än vad jag gör idag.

Så kanske man kan bli omtyckt igen..

Nu är det dags att slita sig igen, för nu är tårarna nära igen.

Och här hemma är det fullt hus - så jag kan inte släppa ut det nu heller.....

Jaha då var semestern slut för min sambo och snart börjar även skolan för båda tjejerna..

Då kommer man få vara hemma själv om dagarna, eftersom jag fortfarande är sjukskriven ett tag till...

Och fortfarande så vet jag inte vad som ska hända med mig i framtiden  

Utom att jag ska träffa en fotspecialist i början av september..

Jag hoppas verkligen på att få veta vad man kan göra med min fot och framför allt att det kommer hända något efter det mötet..

För jag är så jävla less på att ha det som jag har det  nu...

 Med tanke på att ryggen, axlar och armar är sämre..

Känner även av mitt andra ben, men det är ju inte så konstigt då man stödjer sig på det hela tiden..

Sist när jag träffade min läkare, fick jag en rullstol utskriven.

Som jag ska använda för att bevara min rygg lite grann.

Vilket jag bara kommer att använda då det är längre sträckor som man ska gå, för det är just sådana gånger jag får det väldigt tufft.

Annars kommer den få stå, för jag vill inte hamna i den på heltid.

På grund av detta så har ju mitt mående blivit ännu sämre.

Och jag väntar även på att få en ny tid till psykologen, då jag var tvungen att avboka den sist.

Får jag inte nåt idag så ska jag ringa dit imorgon och kolla vad som händer och om de kan se nåt om någon ny tid.

För jag måste komma igång med detta inom snar framtid.

Känner det själv och märker det framför allt på mitt sätt å bemötande mot andra i min närhet.

Fast allt handlar inte bara om mig heller, för jag tänker mycket på min minsta tjej.

För hon har problem med sina öron igen, å har genomgått tre pencillin kurer under de senaste veckorna.

Har även varit på kontroller och vi ska även på en till i slutet på denna vecka.

Som jag hoppas på kommer gå bra och att man får ett bra resultat denna gång.

Så att hon inte ska behöva få mera pencillin på ett tag nu.

Ska även ta upp att det skulle nog vara dags för rör igen, för då brukar det vara lite lugnare för henne ett tag.

Håller verkligen tummen på att hon  kommer få det lugnt framöver nu..

När det handlar om min andra dotter så är det sådär.

Hon har kommit in i någon tonårstrots redan nu, å det är tufft för oss alla.

Kan tänka mig att det är tufft för henne med..

Att hon inte menar allt som sägs eller görs..

Sen när jag mår som jag göra, så krockar vi ännu mera varandra..

Det känns som mitt liv är på väg bort från verkligheten.

Att jag inte kommer få tillbaka det heller, så som jag hade det tidigare.

Verkar som jag kommer få leva på detta sätt med mina kryckor och rullstol i all framtid.

För jag har ju fått reda på lite hur det står till med foten, vilket jag inte kan släppa.

Med tanke på att en viss del av foten är död och den andra är inte heller till det bästa.

Är väldigt nervös över att det inte kan hjälpa mig eller att jag kommer gå miste om foten helt.

Vad ska jag göra då?

Hur kommer jag kunna överleva detta och hur kommer jag kunna komma tillbaka till arbetslivet?

Kommer jag må bättre?

Jag trivs med att vara hemma och bara vara.

Vilket inte är så uppskattat av andra vid min sida alla gånger.

Men vissa dagar får jag till det att göra saker och i den mån som jag själv orkar.

Å andra dagar är jag bara hemma för att ta igen mig.

Sen vet jag också att jag har stängt av mycket när det gäller att göra saker.

För jag klarar inte av att göra det, eller så vill jag inte vara ivägen för andra.

Därav så stannar jag hemma istället.

Vill inte bemöta andras blickar eller suckande, över att jag går sakta och över att jag stannar till och från.

Sen hänger det väldigt mycket på mitt humör - vill inte förstöra mera för mig själv.

Orkar inte stå emot längre, för jag har gjort det så länge nu.

Har tappat allt när det gäller att göra saker.

Jag har verkligen kämpat mig igenom dessa veckor som har varit för min familjs skull.

För de är väldigt viktigt för mig att de mår bra och har det trevligt.

Ser deras ledsna ögon för ofta över att jag inte gör saker med dem längre.

Och framför allt över saker som de vill göra och som jag inte kan göra.

Men nu är man åter till vardagen och dess rutiner igen, å då kan jag tänka mera på mig själv igen.

Samtidigt som jag vet att det kommer bli mer tuffare för mig.

Kommer ju liksom inte ha den hjälp jag har vant mig vid nu dessa veckor som gått, utan måste tänka om helt och hållet, för jag kan inte göra allt.

Inte ens dammsuga hemma, som man skulle behöva varje dag..

Känner mig som en jävligt usel mamma, sambo och vän.

Eftersom jag inte klarar av vardagssyslor ens...

För det mesta bär jag allt detta inom mig och berättar inte eller visar något för någon annan.

Inte heller frågar jag om hjälp de gånger jag skulle behöva det, utan struntar i att göra det istället.

Fy fan säger jag bara till mitt liv just nu!!

Man är inte ens fyrtio år fyllda och livet är i botten..

Frågan är vad mina nära och kära tycker om det hela?

Har inte ens frågat dem rakt ut, men jag kan ändå tänka mig vad deras tankar är.

Till en viss del så känner jag från vissa i min omkrets att de tror inte på att jag har denna smärta som jag har fullt ut eller att jag inte kan vissa saker fullt ut.

VIlket gör mig ännu mera ledsen och besviken!

För jag vill inget hellre än att kunna gå utan mina kryckor och komma tillbaka till arbetslivet eller skolan.

Känna att livet har en mening om dagarna.

Inte ha denna värk eller rörelsehindret hela tiden.

Få kunna bistå något själv utan att bara gå och vara orolig över vad som ska sägas eller göras om dagarna från olika instanser hela tiden.

Kunna leva ett normalt liv igen.

Den dagen jag kommer kunna gå normalt igen och fått mitt humör på topp igen, vet jag precis vad jag ska göra den dagen.

Något som jag har drömt och tänkt på länge ett tag nu..

Om jag inte hinner ge upp totalt innan dess..

Mycket hänger på mötet med fotspecialisten!!

Just nu skulle jag vilja släppa fram tårarna och känna att det lättar lite inom mig.

Men måste bita ihop även denna gång då lilla tjejen leker här hemma med en kompis.

Kan ju liksom inte förklara för dem varför jag är ledsen och då kan det bli missförstånd, vilket jag klarar mig utan just nu.

Får nog bita ihop fram till nästa vecka då jag får lite mera ensamma stunder.

Och då känns det bara skönt att släppa ut saker och ting utan att någon annan ser.

Om det nu kommer fungera, för ibland väntar jag för länge och då kommer inget alls.

Därav kan jag tänka mig detta humör som jag får till och från.

Även om jag äter mina tabletter för detta och skriver mycket så verkar det inte hjälpa för stunden.

Mycket av tankarna som jag går och bär på skulle jag bara vilja skita i och andra skulle jag vilja berätta för någon - men kommer inte fram..

För jag vet inte vad jag skulle mötas av om jag anförtror mig uttåt.

Så det känns ändå bäst att hålla det inom mig ett tag till för att slippa ta emot mera skit eller att det skulle bli missförstånd.

För då finns det inget som man kan ångra sig av i framtiden.

Även om det kan vara väldigt tufft vissa dagar...

När man sitter här och skriver medans tankarna flödar i skallen så kommer jag att tänka på att mitt liv har nog alltid varit struligt och jobbigt.

Vilket känns som att det alltid  kommer att vara så inför framtiden med.

Så det kanske är dags för min egen del att verkligen ta tag i vissa saker ordentligt istället för att bara skjuta det framför mig hela tiden.

Med tanke på att det verkar ändå följa mig hela tiden.

Och då menar jag saker som hände när jag var yngre som följer mig fortfarande.

Vet bara inte hur jag ska göra med det eller hur jag ska bearbeta sådana saker som är gammalt.

Sen tycker jag inte om att ha måsten i mitt liv längre, utan ta en dag som den kommer istället.

Så får det bli som det blir i slutändan.

En annan sak som jag mår skit över i dagens lägen är hur jag ser ut.

För ett par år sedan gjorde jag en magoperation för att jag var för fet och hjärtat inte orka pulsera så bra, å mina knän sade ifrån min vikt.

Har alltid varit överviktig och kämpat för att gå ner.

Men inte lyckats, därav så sa min läkare åt mig på skarpen denna gång.

Jag var väldigt nervös och kluven inför detta val som jag fick då, men valde att genomföra den.

Framför allt för att jag skulle orka mera i livet och göra saker med mina barn.

Visst jag ser inte ut som då, men har ändå lagt på mig en del de senaste året.

Vilket jag är ledsen över, å rädd för att det ska sluta lika illa denna gång.

Jag håller igen med det jag kan och sedan har jag vissa dagar jag frossar i saker.

Men jag kan inte röra mig i den mån man ska för att hålla igång konditionen.

Kör mina övningar för fot och ryggen, men det hjälper ju inte mot det andra.

För på ett år har jag gått upp ganska mycket, märker det på mina kläder som jag handlade på mig då.

Och på lite andra saker också.

Sen att jag har mitt överflöd efter operationen som har blivit värre när jag gått upp i vikt.

Jag hade en tid inbokad för den operationen - att ta bort det överflödiga.

Men det fick jag avstå på grund av foten och ryggen, de ville inte utföra den på mig nu när min situation är som den är....

Så nu vet jag inte om jag kommer bli beviljad den en gång till, för det vara andra gången jag avböjde den!

Har även pratat med min nuvarande läkare om en annan operation när allt det andra är över, vilket hon skulle kolla upp åt mig under denna tid.

Det är en sak som jag håller tummen för.

Men med min vanliga tur så går det nog inte att få igenom detta önskemål...

Nu ska jag ägna mina tankar på något annat så jag inte bryter ihop totalt just nu!

Även om jag har hart det trevligt dessa dagar i Finland, så har jag en stor hemlängtan nu - som jag haft i några dagar.

Min kropp är slutkörd och värken är enorm...
:-(. *~*

Skit samma just nu med allting, finns mycket jag vill skriva om, men är trött som fan.
Ska försöka få lite sömn inatt, för att orka ta mig igenom morgondagen...
Kanske hamnar jag här imorgon eller när vi är hemma i Sverige igen..

Har haft två relativt tuffa dagar :-/
Men det har även varit trevliga också.
Så jag mår som jag förtjänar just nu :-(
Är bara så himla less på att man får ta den hårda smällen så fort man kommer sig för att göra något!
Nu blir det att bara vara ett tag, för att orka med nåt mera längre fram.....
Tråkigt & tufft - men det är mitt liv i dagens läge!
Vet inte vad jag ska ta mig till snart med allt elände.
För ju längre väntan blir så mår jag sämre för var dag som går *~*
Värken blir värre..
Måendet sjunker mer & mer...
Och just den biten handlar inte bara om min värk - det är även att man inte har någon inkomst längre!!
För FSK är ju inte de snabbaste på att svara på hur det ska bli för mig!!
Vilket gör mig skit arg och ledsen!
Även om jag inte kan göra så mycket, så vill jag kunna betala för mig !!
Som mina räkningar!!
Är så rädd för hur detta kommer sluta om inte de svarar mig snart.
Sen hoppas jag på ett positivt svar - för då kanske mitt mående blir lite bättre!
Blir det negativt svar så kommer jag ge upp allting!
Skita i allt!!

Jag har en underbar familj som finns vid min sida & verkligen försöker pigga upp mig.
Men jag lider ändå, då jag inte kan ge något tillbaka just nu!
Mitt liv rasar mer och mer för var dag som går!!
Under den senaste veckan har jag mått väldigt dåligt över många saker och för två jobbiga händelser :-(
Vilket jag försöker komma förbi och förstå - men det går inte så bra alls!
För den ena nyheten gjorde mig ännu mera fundersam över vad som kan hända.
Om det kommer kunna ordna upp sig eller inte?!
Men det är min vanliga tur i livet!!
Känns som saker och ting inte kommer vända för mig!
Att det kommer vara på detta sätt hela livet ut!

Skit samma - bara att skita i precis allting!
Finns inget kvar!!
Hur jag än kämpar och försöker, så blir det bara motgångar hela tiden!!
Kan inte göra mera än det jag gör - så nu ger jag upp!
Droppen var när jag fick reda på att jag ska hämta ut en sak - som jag inte känner mig så bekväm med alls!
Men ska det hjälpa i slutändan får jag nog tänka om!
Fast på mina vilkor - INTE för någon annans vilkor!
Synd bara att man få höra så mycket från andra när man vill tala om saker.
Själv tycker jag det är en tuff grej och vill dela med mig av det, men möts inte av något bra sätt från andra!
Vet att detta inte är så bra, men behöver det vid vissa tillfällen..
Synd bara att ingen verkar tycka som jag.
Vill inte detta själv innerst inne, men har fått det av läkaren för ett ta framöver...
Kan det hjälpa mig i vissa situationer är det ok för min sida, men kommer ändå använda denna sak varsamt.
Vet själv att det kan göra saken värre vid långtids användning..
Därav kommer jag inte lyssna på läkaren fullt ut heller.
Men som jag skrev tidigare så är det mitt val och för mitt mående som jag gör detta!
Lite för familjen också..

Just nu skulle jag bara vilja gråta ur mig allting, men inget kommer ut..
Funderar på att göra en sak, för då vet jag att tårarna kommer att komma fram.
Även om ja kommer lida under några dagar framöver.
Visst kommer det bli tufft - men skönt skulle det vara!
Kvällen får utvisa vad som händer & sker!!
:-(

Ligger i soffan och tar igen mig efter en trevlig dag, men tuff.
Blev en tur till Stockholm med min sambo & svärmor - där vi träffade ett par från Finland ;)
Vilket var trevligt, med tanke på att det var ungefär ett år sedan vi träffade dem sist.
Sen stannade vi till i Arlandastad och kollade runt lite grann.
Därefter blev det att hämta lilla tjejen, som varit hemma hos sin äldsta storasyster över natten ;)
Väl hemma blev det att fixa lite middag och ta tag i tvätten *~*
Efter det så blev jag helt slut och värken tog överhand.
Är så less på att inte kunna göra saker utan att få ont!
Själv tycker jag denna dg har varit lugn, men det tycker inte min kropp :-(

Har även pratat lite om vad man skulle kunna hitta på att göra med barnen på semestern.
Finns lite önskemål om saker och ting, men sen vänder det lika snabbt.
För de tänker på vad jag ska klara av att göra!
Visst är det snällt, men själv blir jag bara frustrerad!
Känns som jag bara förstör för dem just nu!!
Det gör mig ännu mera ledsen över det hela, men jag visar ingenting för dem.
Sen när jag säger att de kan göra vissa saker utan mig, så suckar de bara tillbaka!
Jag vill inte vara den som ska förstöra så de inte får ett trevligt sommarlov :-(
Kan bara hoppas att det slutar bra!

Imorgon ska jag träffa min husläkare å hoppas på bra svar på mina frågor som jag har!
Och framför allt så hoppas jag på att hon kan tyda lite saker som jag inte kan!
Så kanske man kan få veta vad som ska hända med allting och få reda på om de har hittat något fel på fot & rygg!!
Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till!
Orkar inte mera nu!
Man läser om saker & ting när man är på Google, fast man inte får någon rätsida på det ändå!
Bara mera kluven och orolig...
*~*

Imorgon kommer jag få en stund för mig själv, så då kanske man kan testa en sak jag funderat på ett tag nu!
Men det får jag se hur jag gör med det...
Kanske kan det förstöra mer än hjälpa!!
Ska jag eller Ska jag inte??
Vågar jag eller inte??
:-/
Mycket frågor och tankar har jag, som jag inte vet vad jag ska göra med eller åt?!?
Just för stunden ska jag försöka tänka på något annat.
För då kanske man kan få sova lite inatt.
:-/ :-(. *~*

Fy fan vilka dagar det blir ibland!

Jag som verkligen hade sett fram emot detta möte, men som tyvärr inte blev av idag :(

Så nu får man ännu en sak till att vänta på.. suck...

Men hoppas att det inte tar allt för lång tid till en ny tid hos denne person..

Har ju ett inbokat på onsdag denna vecka också, som jag hoppas får komma till..

Ska ta upp lite som jag har gått och funderat på ett tag nu och hoppas på svar.

Och ska även få lite mera svar på mina frågor kring min magnetröntgen som jag gjorde på foten i Maj..

Väntar man på nåt gott - väntar man aldrig för länge = heter det ju.

Fast jag tycker det har varit en evighets väntan på detta!!

Skam den som ger sig eller ger upp vissa saker.

För andra saker skiter jag i totalt för ett tag nu!

 

Ligger här i soffan och tänker en hel del på allt.

Medan sambon är iväg med lilla tjejen till äldsta storasyster, där min lilla tjej ska sova över inatt..

Och äldsta tjejen är ute med sina vänner och hänger..

Även om jag själv valde att stanna hemma pga vissa saker, så känns det väldigt tomt och tyst nu.

Vilket man inte riktigt är van vid de senaste dagarna, då alla varit hemma.

Fast det behövs också då jag är helt slut efter gårdagens händelser...

Då vi tog en tur med Lennakatten till Marielund och fika lite, medan vi väntade på avgången hemåt igen.

Vilket var trevligt, men kallt.

Sen blev det även en tur till Biotopia för lite expriment, å annat som fanns att göra där.

Avlsuta med en middag tillsammans.

Väl hemma mådde jag skit dåligt över det mesta, ont och illamående som fan!

Men vad gör man inte för att göra familjen glada och nöjda.

Synd bara att inte äldsta tjejen var med på denna tur..

Men det är väl så när de kommer upp i en viss ålder, att det är roligare att hänga med sina vänner än sin familj på saker och ting..

Snart är det dags för saker som ska göras, som gör mig ännu mera låg än vad jag redan är.

För jag vet inte hur jag ska lösa det på bästa sätt.

Eftersom jag själv inte kommer klara av det på egen hand denna gång..

Vilket jag är skit arg och frustrerad över!

Med tanke på att det inte är mitt fel från början att det blivit så här!

Men det är bara jag som får ta smällen av det - för de som gjorde detta bryr sig inte ett dugg!!

Inatt hade jag en dröm som jag funderat lite på att genomföra.

Verkade lätt att göra det och slutade lugnt.

Framför allt så såg någon och hörde lilla mig.

Fick också hjälp fort.

Fast fick även mera bekymmer i början.

Men jag är väldigt sugen att prova ändå..

Ska bara få till en sväng själv för det, ingen annan ska vara med när det händer.

När det kan tänkas bli får tiden utvisa.

Men snart hoppas jag på i alla fall..

Dags att köra lite träning

Hörs

Livet verkar inte bli bättre än så här!
I alla fall inte för mig!
Kan nog inte komma längre ner på botten nu..
Och känner inte att det går att ta sig upp heller :-(
Orkar inte ens försöka längre??
Allt blir bara skit ändå så!

Väntar fortfarande på svar från lite ställen, som jag har försökt skynda på från mitt håll - men inte lyckats!
Är så jävla less på detta väntan på allt!
Så nu har jag verkligen tappat tron på att jag kommer få någon hjälp :-(
Allt kommer bara rasa ännu mera.
Och jag pallar inte att ta mig upp, så nu skiter jag i ALLT!
Men ska ändå försöka göra så det bara blir jag och INTE min familj!!
De ska inte behöva ta mera skit för min skull!
Själv måste jag nog bara acceptera att mitt liv kommer vara så här och ingen kommer hjälpa mig!
Vården har jag gett upp totalt!
Gäller nog FSK också!
Mitt liv är slut!
Men samtidigt är jag inte förvånad - mitt liv har ALLTID varit struligt och värdelöst!
Det enda som jag har gjort bra är mina döttrar & när jag träffade min nuvarande sambo!
Allt annat känns bara misslyckande!
För när man väl har försökt göra något bra - så har allt bara rasat på ett eller annat sätt!!
Kanske kan man få lite mera hopp om livet och framtiden nästa vecka, då jag ska träffa en person från psykiatrin!
Men även om denne person kan få upp lite hopp, så finns det ingen tro inom de andra runt omkring mig.
Eftersom jag har väntat snart ett år för att få hjälp med min satans fot!

Livet är inte värt någonting just nu tycker jag!
Även om detta med min fot är skit så finns det ännu mera skit i livet!
Kan ju liksom inte ens betala mina räkningar längre eller göra något som kostar!
Eftersom jag inte har ett öre i inkomst längre - för FSK å jag bråkar!!
Visst man får barnbidraget, men det går till saker som tjejerna behöver och till hushållet!
Jag har tur att ha en sådan underbar och snäll sambo som hjälper till i den mån han kan.
Men jag tycker det är skit jobbigt att allt ska hamna på honom när vi är två vuxna här hemma!
Men vad ska jag göra - ingenting!!
FAN VAD JAG VILL FÅ HJÄLP MED MIN FOT!
Så saker och ting kanske kan vända och bli lite bättre i mitt liv.....
Även om jag inte har riktigt den tron själv!
Det har gått alldeles för långt med saker & ting.
Vet att jag inte kommer orka stå emot en viss sak inom kort, vilket inte är det bästa - men hjälper mig lite grann!
I alla fall för stunden!
Har nämligen stått emot denna tanke jävligt länge nu, men gjorde det nästan härom dagen!
Hade jag inte blivit avbruten så..........
Därav är jag lite smått rädd för mig själv..
Känns långt till måndag just nu, då jag ska få träffa personen i fråga och ev få hjälp eller lite råd om saker!
Vet att några har reagerat på en sak som jag gör - att jag sitter och målar en hel del, med eller utan barn.
Men det är ett sätt för mig att förskingra vissa tankar som jag bär på, vilket känns bra då ( ibland)

Idag mår jag uselt som mamma & som människa!
Har för ont att komma mig för att göra något, å lusten är totalt borta för att göra något lätt!
Detta är för att jag valde att följa med på lite saker under veckan som varit och nu får man lida.
Och inte bara jag, utan min minsta tjej också!
Tur att hon nöjer sig med att få sitta vid datorn sådana här dagar, bara de inte blir så ofta bara.

Finns en sak till som jag mår riktigt dåligt över!
Det är hur jag ser ut!
För fem år sedan genomgick jag en gastric by pass operation för min enorma övervikt.
När jag väl började gå ner i vikt blev jag otroligt lättat och glad över mycket.
För jag orkade göra mera saker med tjejerna och kunde gå på stan och handla kläder :-)
Det var en sådan lättnad inom mig.
Förutom vissa komplikationer som man fick, men de kunde jag leva med.
För jag var smal och tyckte om mig själv.
Men idagens läge känner jag inte alls på det sättet!
Har nämligen gått upp en del i vikt och det sårar mig.
Mycket hänger nog på att man inte har rört på sig så mycket under detta år med kryckor och smärta.
Och även på måltiderna i sig.
Försöker verkligen tänka på vad ja kan äta och inte äta.
Men ibland tycker jag att jag ätit för onyttigt eller för mycket av något, så då spyr jag ut det.
Och som känns bra för stunden, men som inte är bra!
Har även märkt på mina kläder att de inte passar på mig längre, så nu känns det precis som innan operationen!
Att jag är tjock och skäms som fan över hur jag ser ut.
Har även koll på vågen vid jämna mellanrum och blir lika ledsen varje gång då den bara har gått upp & ej ner!!
Vet inte vad eller hur jag ska göra för att detta ska bli bra igen!!
Jo en sak som jag ska ta upp med min husläkare i veckan som kommer, å som jag hoppas på att det går att ordna.
Annars blir jag ännu mera ledsen om hon inte tycker som mig.....
Så nu fick ni reda på en hel del tankar som jag bär på, lite nytt och lite som jag nämt om tidigare.
Men för mig känns det sådär över att fått ur mig detta.
Fast nu är det gjort och nu får man ta konsekvenserna!

Hoppas bara på att ingen kommer gå på mig efter detta, för det skulle bara bli värre för mig !!
*~*

Tidigare skrev jag om att, jag längtade till alla var lediga här hemma.
Vilket jag ångrar nu!
Mår nästan sämre nu, då jag inte kan göra allting som min familj vill göra.
Och då gör inte dom de heller :-(
För de tänker på mig & tycker synd om mig!
Så vill jag inte att dessa veckor ska vara!!
Vill verkligen att de ska göra saker även om jag inte klarar av följa med på allt...
Sen biter jag även ihop vissa dagar för att göra dem glada, men får lida som fan efterråt istället.
Men som är värt ibland!
Ser ju tjejernas glada miner när jag säger att idag följer jag med på era äventyr.
Men hur länge kommer jag orka det i längden?
Fyra veckor låter inte långt - men för mig är det de!
Kan säga så här: I måndags följde jag med på deras äventyr, vilket var väldigt trevligt men också jobbigt.
Och som jag känner av än idag :-(
Därav ser jag inte fram emot denna semester alls *~*
Å idag vill de att jag ska följa med på en sak, men jag har inte bestämt mig än hur jag ska göra :-(. *~*