God Morgon till en solig dag och trevlig Lucia..

Idag blir det nog en hemma dag, tyvärr.

Har min lilla tjej hemma idag, då jag inte kom upp ordentligt och mår skit idag..

Medan äldsta tjejen gick med sin vän till skolan i alla fall.

Jag blir så himla arg över att detta händer ibland, men inte så ofta som tur är ändå.

Även om lilla tjejen verkar tycka det är mysigt att få vara hemma med mamma ibland, även om hon inte förstår fullt ut varför det blir så..

Vilket kan krocka ibland då hon vill göra mera än vad jag orkar och kan de dagarna, men de får jag ta..

Huvudsaken är att hon mår bra i slut ändan.

Hon förstår säger hon och ser på mig när jag har mina dåliga dagar..

Ska det vara så?

Känner mig som en jävligt usel mamma, som inte kan göra som mina tjejer vill ibland.

Och hur jag än försöker vissa gånger så är det ändå bara jag som faller i slutändan..

Idag känns det ännu mera, eftersom det är lucia och de skulle säkert ha gjort en hel del kul saker i skolan..

Känns som jag har förstört hennes dag... fast det inte syns ett dugg på henne, för hon verkar vara nöjd att bara vara för stunden..

Mitt liv håller på att rasa - mer och mer för var dag som går.

Vet inte själv om jag kommer klara av detta länge till...

Orken finns inte kvar - inte heller viljan för vissa saker...

Helst av allt skulle jag bara vilja sova och vara ensam - stänga mig inne för allt annat..

Kan ju ändå inte göra någonting.

Vet att jag kanske gnäller mycket på mitt liv, men jag orkar liksom inte mera nu.

Hur man än kämpar och bråkar hit och dit med andra instanser så funkar det ju inte.

Det är bara att vänta och se vad som händer och sker.

Hur jag mår innerst inne är det nog inte så många som vet om.

För jag visar inte det ett dugg..

Inte om det innersta känslorna och tankarna, försöker bara vara när jag umgås med andra.

Men vet inte hur länge denna fasad håller i sig..

Vill inte att andra ska tycka synd om mig - vill klara detta på mitt sätt..

Om jag kan det vill säga.

Har fått tid till affektivamottagningen på sjukan - men tyvärr har inte tiderna passat mig.

Så jag håller en tumme på att nästa tid kommer passa så jag kan ta mig dit.

Sen får man hålla tummen på att jag kommer klara av att öppna mig för denne person..

Annars vet jag inte hur jag ska göra.

För vissa tankar är jobbiga att avvärja, men jag har klarat det tidigare och ska klara det denna gång med.

Än så länge har jag klarat av att inte göra det som tankarna vill - gör lite andra saker istället för att göra illa mig.

Men en dag kanske jag inte kommer klara av det...

Under denna sjukskrivningsperioden så har jag tappat mycket i mitt liv..

Orken till det mesta och lusten för saker och ting är helt borta..

Jag backar hellre och stänger in mig än att ens försöka göra saker som jag inte klarar av eller för att andra vill det.

Det enda som jag kan tycka känns för jävligt är att jag inte klarar av saker som mina tjejer vill göra, utan måste säga ifrån och de inte heller kan göra vissa saker då.

Men deras pappa försöker visserligen att göra saker med dem, i den mån han orkar och hinner.

För han får ju också ta ett stort lass, som jobba och fixa väldigt mycket här hemma.

Och det mår jag också skit över och gråter varje dag för detta. När ingen ser.

Hur länge kommer min familj klara av denna situation ??

Då jag själv inte orkar mycket längre...

Vill bara en sak i mina tankar men ändå inte..

:(

Trodde jag skulle få ur mig lite mera idag - men tyvärr så tar det emot.

Dels för att min dotter sitter bredvid och jag vill inte börja gråta..

Gör ett nytt försök nästa vecka då jag är ensam hemma..

Men lovar inget.

Kram

Jag har så mycket tankar om allting för tillfället...

Framför allt på hur min framtid ska bli..

När ska jag få hjälp?

Kommer jag få det?

Blir bara skickad hit och dit hela tiden...

Ingen verkar vilja ta ansvar för mig...

Har verkligen kämpat och försökt göra saker så det ska gå fortare, men tyvärr har jag inte kommit så långt.

För som en patient är man bara ett namn på ett papper...suck...

Är så himla less just nu..

Änner mera blev jag då min gamla chef hörde av sig i början på vecka och ville att jag skulle komma tillbaka och jobba en period med en viss förlängning.

Det sved som fan, att jag var tvungen att tacka nej..

Vem vet om det kommer flera sådana inbjudningar.

Fan Fan Fan...

Just nu ser jag mitt liv svart och tråkigt när det gäller mycket..

Men ser med rött när det gäller min familj.

För de finns verkligen vid min sida, i den mån de kan och orkar..

Idag gjorde jag mina lilla tjej nervös på morgonen.

Vi hade precis kommit upp och jag höll på att fixa lite, då jag började må skit konstigt.

Det slutade med att jag tuppade av, men hann ropa på henne att hämta pappa.

Vet inte hur länge jag var borta..

Ska detta också börja igen, då vet jag inte vad jag ska göra.

Orkar verkligen inte mera i livet nu, allt är ju bara så himla negativt hela tiden..

I mina tankar finns det bara en utväg för detta, som jag innerst inne inte vill ska hända - även om jag kan gå och tänka på det ofta..

På hur allt skulle bli lugnt och skönt, men det är ju bara för mig själv..

Inte för någon annan, det skulle liksom förstöra mera...

Hoppas att detta kommer stanna i mina tankar.

På måndag ska jag iväg på ett möte som jag hoppas på kommer hjälpa...

Fast det får tiden utvisa...

Känner mig vilsen..
Vet inte vilken väg jag kommer få inför framtiden..
Om det någonsin kommer bli bättre för mig..
Kommer jag få hjälp?!
Kommer jag stå ut hela vägen?!
Kommer mina nära & kära orka?!
Mycket frågor i vanlig ordning - men inga svar!!

Hela dagen har jag velat släppa ut lite tårar, men inget kommer ur mig :-(
Vet inte varför jag håller emot det - men en dag kanske de kommer fram...
Eller så är det bara för att jag inte orkar längre - för jag har tappat lusten för det mesta för tillfället!!
Orken och lusten är borta!
Tron på att saker ska ordna sig är borta!

Efter mötet med läkaren tidigare i veckan gjorde att jag bara vill ge upp & skita i allting!
Känns inte som att jag kommer få hjälpen de pratar om - utan bara fortsätter skicka mig hit & dit!!
Har redan börja tänka att det är så här mitt liv kommer vara - bara att ändra på lite tankar inför framtiden!
Och framför allt ställa om mina tankar inför jobb eller utbildning, som kan passa min situation!!
Tråkigt men sant!
Eftersom inget har hänt hittills - å inget verkar vilja ta tag i mig heller!!!
Har en tanke som far omkring i mitt huvud - men som jag inte vet hur jag ska göra med.
Samtidigt som det verkar vara det bästa just nu!
Vet bara inte när eller hur det ska gå till!!
I mina tankar vet jag precis hur jag ska göra, men vet inte när det skulle finnas ett bra tillfälle för det.
Eller om jag någonsin kommer över denna tanke - kämpar fortfarande...
:-(

Finns en som jag skulle vilka öppna mig för men som inte tillfälle ges för det.
Sedan vet jag inte hur denne skulle tolka saken eller om personen i fråga vill lyssna.
Det är ju inte så att man frågar sådant rent ut heller..
Fy fan säger jag bara till allt just nu i mitt liv!!
Finns inget som kan vända på detta!
Jo förresten - min familj..
Dem älskar jag som fan & vill aldrig mista..
Tänk om de ändå kunde förstå mera än vad det gör - eller om vi alla kunde hjälpas åt mera än vad vi för idag..

Mycket hänger på mig - det vet jag redan!!
För jag kryper hellre undan för mig själv än att visa för någon annan i min närhet.
Sätter på mig en mask när jag träffar andra - för jag vill inte att någon ska se eller prata med mig om det.
Känns så fel att någon ska hjälpa mig, när jag är vuxen själv & försöker fixa till saker å ting!
Vill hellre finnas för andra när det behövs och när jag kan.
För då slipper jag tänka eller bry mig om mitt elände för stunden!!
Innerst inne vet jag inte hur länge jag kommer klara av att stå emot detta!!
Fan vad jag skulle vilja få min tid nu - men även den verkar ta en jävla lång tid att få!
Precis som allt annat!!
Men som sagt det är ju mig det handlar om - så jag är ju inte allt för chockad över detta!!
När??? Hur??? Kommer det hända???

Just nu i denna stund skulle jag vilja sätta mig i bilen & bara ut å åka, ha hög musik och bara vara!!
Ställa mig på någon avsides plats och bara skrika ut allting & gråta!!
Men det kommer inte hända, för jag kommer ligga i soffan och försöka förskingra mina tankar på annat..
Om det kommer fungera vet jag inte än, tror inte på det!!

Sen ligger jag och tänker på hur min lilla tjej har det - hon sov borta inatt & även natten som kommer.
Saknar henne väldigt mycket, men vet att hon börjar bli stor nu så det är bara att börja vänja sig..
Vilket jag tror att man aldrig kommer göra som en förälder.
För som förälder vill man att ens barn alltid ska vara små.

Tänk om ???!!??
Ska man våga hoppas??
Eller inte??!!??
Är det bäst att bara ge upp eller inte??!!??
Om man bara kunde få svar någon gång!!!

!Jaha då var det lördag igen och en dag närmare till mitt inbokade möte...

Sitter här hemma själv och lyssnar på musik medan jag skriver av mig lite..

Medan lilla tjejen är hos en kompis och leker..

Och de andra två är inne i stan och kollar runt lite..

Samtidigt som jag kan tycka det är skönt att få vara ensam, så är det ändå tomt utan mina barn här hemma - det är för tyst..

Synd bara att man själv inte kan passa på att göra någon nytta här hemma med vissa saker som skulle behövas.!

Vilket jag blir så irreterad över att jag inte kan längre..!!

Jag verkligen längtar till att allt detta är över - så jag kan göra saker som jag känner för !

Och inte behöva ha hjälp hela tiden eller avstå för att jag inte kan!!!

Tänk att bara kunna få gå normalt igen...

Har så många tankar kring framtiden just nu och framför allt inför julen..

Hur man ska få till allt så att det blir bra...

Det som jag mest går och oroar mig för har jag inte ens vågat ta upp med någon annan i min  närhet.

För de gånger jag är på väg så kommer det alltid något annat i vägen.

Sen skjuter jag på det igen..

Men jag mår skit över att inte få det ur mig heller, orkar inte gå och bära på det länge till.

Vet bara inte hur jag ska få ur mig det eller när!?!

Även den dagen det skulle hända så vet jag inte vad jag skulle få  för svar tillbaka, det gör mycket av att jag väntar också.. suck...

Skulle vilja ha lite råd om detta men vet inte vem jag ska vända mig till eller om jag ens kan tala om det för någon annan i min närhet.

Okej det kanske inte är så farlig grej tycker andra, men för mig ger det ett kaos!!

Vill liksom få ordning på saker och ting - men detta tror jag inte att jag kommer bli fri, tyvärr!!

Jag har själv satt mig i detta så egentligen så ska inte någon annan hjälpa mig heller, men jag kan ändå känna att i slutändan skulle jag nog behöva hjälpen i slutändan..

Den dagen jag själv vågar öppna den sidan...

Förra gången jag skrev fick jag ur mig en hel del..

Vilket jag känner behövdes, för det känns lite lättare för stunden.

Skulle kanske vara skönt om det kunde släppa mera spärrar så mera kommer ur mig.

Så kanske jag kan få må bättre någon gång i framtiden.

Men det är inget som jag hoppas på heller, för jag har ju mått så här till och från under alla mina år.

Kommer liksom i svackor hela tiden känns det som, den ena är värre än den andra...

Och de läkare som jag pratat med om detta, säger att det kommer vara så hela mitt liv ut..

Visst känns det tufft att höra och veta om - men också skönt, för då vet man ju varför saker och ting händer och sker ibland..

Synd bara att många i min närhet inte förstår detta, utan tycker att jag är löjlig och gå vidare.

Men det är inte så lätt och sedan ska de bara veta hur jag kämpar med det dag för dag.

Inget som jag varken vill visa eller pratar så mycket om heller, så där får jag nog skylla mig lite själv.

Men när man blivit bemött på det sätt man har under alla år som gått - så blir man mera tillbakadragen än att visa något - för jag vet hur det gick då när man gjorde det..

Fast i och för sig så är man ju äldre nu och förstår sig själv mera nu än vad jag gjorde tidigare livet.

Men det finns ändå en spärr som jag har så svårt att öppna bara så där..

Det finns en i min närhet som har lyckats fått upp denna dörr vissa gånger vi har setts, vilket känns lite sisodär..

Menar det känns tufft att gråta inför en nära vän, samtidigt som jag känner mig dum när det väl händer.

Eftersom man är vuxen och sådant ska man inte göra heter det ju...

Samtidigt som det kan kännas bättre efterråt, en lättnat över att lite av tyngden jag bär på ramlar av mig..

Synd att man inte träffar denne person så ofta eller att det finns flera än en person jag vågar öppna mig för.

Jag får nog ta vara på det man får och försöka gå vidare ändå.

Det finns en person som jag skulle vilja öppna mig för men det går inte, för jag vet hur denne person tänker om vissa saker och därav tar det emot att ens försöka från min sida.

Denne person skulle bara tycka att jag är löjlig och inte förstå mig alls - vilket är synd kan jag tycka...

Men som sagt, de som har varit med om det på ett eller annat sätt förstår mera än vad de personer som inte har varit i närheten av det...

En dag kanske jag finner denna person som står på samma våglängd som mig.. eller inte....

Kan bara  hålla tummarna på att mina egna döttrar slipper detta liv!!

Hoppas på att de alltid kommer få ett lugnt och harmoniskt liv..

Drömmar finns det gott om inom mig...

Tur är väl det - annars vet jag inte var jag hade varit i livet..

Men tyvärr är det inget av det som kommer att gå i uppfyllese -  eftersom jag inte klarar av det..

Eller så har jag inte den rätta känslan för det..

Viljan finns där för lite olika saker, men det finns ändå mycket som sätter stopp för det.

Det handlar om vad jag vill göra med min familj och mina vänner och vad jag skulle vilja göra själv inför framtiden.

Men det känns för långt borta och mitt självförtroende inför vissa saker är körd..

För just när det gäller saker för mig själv finns inte så mycket av längre, vill först och främst att mina tjejer och sambo ska ha det bra, sedan släkten å vännerna - jag kommer sist.

Som de flesta vet i min närhet så har jag aldrig tyckt om mig själv!!

Jo en period i mitt liv och det var för ett par år sedan, men det gick över precis som allt annat i mitt liv!

Inte ens det klarade jag av att hålla - även om jag gjorde ett stort ingrepp för att gå hjälp!

Men idagens läge är det totalt förstört - precis som mycket annat är i mitt liv..

Så  jag har bara gjort två saker i mitt liv som jag är stolt över och kan stå för och det är mina underbara döttrar!

Och valet av deras pappa förståss..

Skulle vilja få ordning på en sak som jag inte kommer klara av själv, men som jag inte tror att jag kommer få  hjälp med igen, eftersom jag redan har fått den tidigare..

Kan också tänka mig att min situation i sig har hjälpt till med detta elände också, men det ska jag inte heller skylla på.

För mycket har jag själv gjort bort mig i, det vet jag innerst inne - även om jag inte vill se det så i slutändan!

Man vill ju aldrig se sina egna fel och brister på det sättet...

Just detta bekymmer måste jag tyvärr skjuta lite mera på, för jag måste ta tag i andra saker först känns det som.

Om jag nu kommer klara av något av det...

För jag är en sådan svag person när det gäller mig själv..

Jag kan ge goda råd till andra och stötta dem, men när det gäller mig själv så får jag panik!

Därav stänger jag den dörren och hoppas på att det är borta när dörren öppnas, men som jag vet är fel..

Vill klara mig själv heter det, men det verkar inte vara det bästa i slutändan..

Nu ska jag försöka göra lite nytta här hemma - måste försöka i alla fall....

Då hamnade man här igen..

Men även om jag skulle vilja få ur mig lite mera så vet jag inte om det kommer släppa, för min minsta tjej sitter bredvid mig och kollar på teve medans jag sitter här.

Vill ju liksom inte visa henne mina tårar i onödan, blir bara jobbigt att försöka förklara varför man gråter.. eftersom jag själv inte kan svara fullt ut på det...

Men ska ändå göra ett försök till att få ur mig lite...

Tidigare idag fick jag ur mig en hel del om hur jag mår och endel om mina tankar.

Fast det var inte allt finns så mycket som jag bär på.

Som detta :

Att jag jämför mig med så många andra som finns i min närhet.

Hur de är som person och har det i sina familjeförhållande jämfört med mig själv.

Försöker hitta varför jag inte har det på det sättet eller om jag kan ta råd från deras sätt att vara, men vet inte om det går så bra eller om det hjälper.

Sen detta prat om vad de har gjort på arbetet gör min avundsjuk, för det var länge sedan som jag ens fick yttra mig själv om och vet inte ens när jag kommer få göra det nästa gång.

Även detta prat om att de gör saker själva eller med familjen tar jag också åt mig av, för mycket av sådant har kommit bort för mig pga min situation..

Eftersom detta med kryckorna förstör jävligt mycket för mig och min familj, sen dessutom allt som har med min sjukskrivning har ju sitt också.

För att gå hemma så får man inte så himla bra ekonomiskt, så man får tänka på vad man gör och vad man har råd med i slutändan.

Framför allt så svider det i ens själ när man vill göra så mycket eller behöver inhandla saker som inte går att göra då mina pengar går till räkningar, läkarbesök och apotek kostnader..

Fattar inte hur jag ska komma tillbaka till mitt liv igen efter detta, eller rättare sagt om det kommer bli så..

Allt känns så lånt bort med allting just nu..

Jag menar det är ju inte bara det här med min sjukskrivningen av min fot som är gör att allt så himla jobbigt.

Finns liksom flera saker som att bara gå hemma och inte kunna göra saker som tidigare.

Jag menar det suger riktigt att inte ens kunna handla eller gå och ta en fika själv som jag kunde göra förr..

Att jag alltid måste ha någon med mig när jag ska göra saker hela tiden.

Sen när jag väl kommer mig för att göra lite saker, så blir jag liggande en dag..

Orkar inte mycket mera nu...

Sen har jag mycket tankar om vad som ska hända till julen.

Jag kommer ju liksom ha mina eländiga kryckor då också känns det som..

Och vet inte hur jag ska få till det med saker som ska göras.

Framför allt hur jag ska få till det med julklappar till mina tjejer och andra i min närhet.

Hur kul är det om man måste låna pengar för att få till detta.... inte ett dugg tycker jag..

Fy fan säger jag bara...

Nej nu ska jag ge mig för denna gång för att inte bryta ihop totalt inför min dotter..

Nu var det ett tag sedan jag skrev här eller någon annanstans och det känns....

Men har varit på väg många gånger, fast det har alltid kommit något eller någon emellan.

Skit samma jag är ju här nu och ska försöka lätta mitt hjärta lite grann....

Jag går och bär på mycket inom just nu, mer än vad jag egentiligen klarar av.

Men som jag inte klarar av att delge till någon annan heller..

En dag kanske det försvinner för alltid även om det inte känns som det just nu..

Sen finns det annat som jag bär på som jag själv försöker få till och försöker även göra något åt det.

Det som jag funderar på mest och oftast är hur usel mamma jag är till mina tjejer..

För allt som jag gör eller säger till dem förtillfället blir bara fel och slutar inte bra de flesta gångerna.

Försöker även bara vara vilket inte heller är bra, för då undrar de vad det är.

Även om det inte behöver vara det.

Jag vet att de vill att jag ska kunna göra mera saker med dem, vilket jag inte klarar av för stunden!

Vilket gör mig ännu argare över hela situationen.

Samtidigt som jag inte orkar göra något åt det längre.

För det verkar inte hjälpa eller hända något ändå.

Därav pallar jag inte så mycket mera jobbiga saker i mitt liv längre.

Allt detta med läkare hit och dit gör liksom att man bara skiter i det till slut.

För som en patient så kan man inte göra speciellt mycket åt saken, utan att bara vänta.

Jag vet, för det har jag gjort länge nu.

Fast för en tid sedan fick jag upp lite förtroende för en läkare som jag träffade i september,  då hon insåg mitt problem på ett sätt som jag inte har sett någon annan göra - förutom min nuvarande sjukgymnast.

Läkaren skulle höra av sig till i början av oktober, vilket jag så fram emot som fan..

För det skulle verkligen börja hända saker tänkte jag och få hjälp..

Vilket inte slutade så, min vanliga tur...

För i mitten på oktober blev min sjukgymnast bekymmrad över att jag inte hade hört något och skulle kolla upp det åt mig.

Vilket hon gjorde och då fick jag reda på att min läkare är tjänstledig till februari-mars nästa år!

Och ingen har hört av sig till mig om detta,- vilket gör mig skit less på detta...

Vad hade hänt om inte min sjukgymnast hjälp mig?

Jag menar även om jag hade försökt kontakta dem hade jag inte fått detta svar...

Men min sjukgymnast ordnade så att en annan läkare skulle ta kontakt med mig, vilket jag ska träffa nästa vecka.

VIlket jag är nöjd med, men kommer det börjar om från början nu eller kommer han ta vid det som är lite planerat för mig... det är jag väldigt fundersam över...

Och hoppas naturligtvis på att det inte kommer börjar om från början, utan att denna läkare vet vad som står i min journal och planering för mig..

Orkar inte börja om igen och framför allt inte gå igenom allt från början igen...

Så vi får se hur man mår efter det mötet nästa vecka.

När jag var till min husläkare sist frågade hon mig om min depression, om jag har fått komma till någon kurator eller psykolog..

Vilket jag inte heller har fått komma igång med, så hon skulle försöka kolla upp vad det som har hänt och varför jag inte fått någon tid efter denna väntan..

Och sedan var hon nyfiken över hur jag är i mitt självskadebeteende i nu läget, vilket jag kan säga att jag inte gör.

Visst tankarna finns fortfarande inom mig, men jag gör det inte.

Utan försöker göra annat istället..

Än så länge så går det bara bra.

Men sådana känslor och tankar är det inte så många som vet om.

Med tanke på att jag inte har visat det för någon eller pratar om det - mest för att jag inte klarar av att prata om det till andra.

Mycket är för att många inte skulle förstå mina tankar och mitt beteende.

Jag vet att det är en sjukdom och jag äter tabletter fortfarande för det.

Personer som har varit med om detta själva eller personer som förstår ändå, sådana finns det inte så många av.

Ibland skulle det kännas så skönt att få kunna visa hur man innerst inne mår för någon som skulle förstå mig, utan att se ner på mig eller ge komentarer till mig.

Det skulle även vara skönt om man hade en famn att krypa upp i de gånger man behöver - utan ord bara vara -släppa ut saker...

Även om jag själv inte är den lättast person att omfamna,för det är inget som jag själv är van vid eller är uppväxt med heller, därav så är saker och ting jobbigt med sådant också.

Viljan finns men osäkerheten tar över mera....

Just nu lyssnar jag på teven angående Biopolär sjukdom, vilket inte heller låter som en trevlig uppväxt.

Men som också känns lite lika som jag tänker vid vissa tillfällen.

Och jag vet att min husläkare har tagit upp det med mig, för det finns så olika stadier i denna sjukdom.

Men den tjejen som pratar på teven om detta, har verkligen mått skit och levt ett tufft liv - men idag så mår hon bättre pga av en medicin som hon hittat..

Och har även skrivit en bok om detta, som ska vara bra enligt henne själv och anhöriga.

Det var även intressant att få lyssna på hur anhöriga tänker om det hela.

Vilket jag själv inte vet hur mina anhöriga skulle säga till mig..

Hennes bok heter "Bipolärt hjärta", vilket jag själv ska försöka hitta och läsa - även om det kan vara en tuff läsning så kan det även vara en bra läsning.

Efter detta program fick jag mera funderingar kring mitt liv som har varit, när jag var yngre.

Då jag började tänka på detta och även började skada mig själv på olika sätt..

Redan då hade jag svårt att prata om det eller visa mina känslor för någon.

Eftersom man inte blir bemött på något bra sätt, vilket även gäller idagens läge.

Mest är det nog för att personer inte vet hur de ska göra eller säga, sen finns det andra som säger och visar mycket också - vilket gör att det kan såra ofta än att hela många gånger..

Som till exempel när någon säger att man ska växa upp och sluta vara så barnslig över att göra eller tänka som man gör i livet.

Det sårar som fan, för man vill ju att de ska förstå inte kränka..

För det drar ju bara ner en person mera...

Mycket av detta gör att man inte öppnar sig för någon utan bär på det själv istället och hoppas på att man klara av det i slutändan...

Mycket av att jag mår dåligt och inte vill prata eller visa för någon hur jag mår innerst inne har jag valt själv.

Vilket har resulterat att jag är själv ofta eller umgås med min svärmor en hel del.

Och det är fina dagar vi får tillsammans och vi gör bara trevliga saker tillsammans, även hjälper varandra.

Hon hjälper mig nog mera än vad hon själv vet om.

Vissa dagar vill jag bara vara själv medan tjejerna är i skolan och pyssla med lite annat på hemmaplan.

Även släppa ut alla mina tankar och tårar som behövs ibland för att man ska orka gå vidare i livet..

Någon enstaka dag så tar jag tag i mig själv och umgås med lite vänner.

Vilket inte alls blir så ofta.. tyvärr..

Sen finns det även vissa vänner som jag skulle vilja träffa mera, men vi får inte till någon bra tid då det ska passa för oss båda.. en dag kanske det blir så snart hoppas jag på i alla fall.

Det får framtiden visa hur det kommer sluta med den saken.

Finns så mycket mera som jag skulle vilja få ur mig men som tyvärr inte kommer fram idag.

Och sedan måte jag avsluta för denna gång, för att fixa med lite annat....

Tårar har många olika begrepp..
De kan släppas ut vid glädje, sorg, romantiska stunder och negativa stunder.
Finns säker mycket flera tillfällen än de jag har tagit upp nu.
Sen visar man detta på olika sätt och olika tillfällen i livet.
Antingen så gör man det i sin ensamhet eller med nära & kära.
Vilket beror mycket på personen i sig själv, om man är stark nog att visa eller inte.
Sen kan det även ha att göra med vilken situation det handlar om också, om man kan visa eller inte.
Jag själv är en sådan person som inte vill visa någon annan, utan gör det i min ensamhet.
Mest för att jag inte orkar svara på frågor om varför - då jag själv inte kan svara på det alla gånger..
Vill inte att någon annan ska tycka synd om mig eller tycka att jag är en barnslig person som gråter...
Samtidigt som jag saknar en famn att krypa upp till när jag väl släpper ut mina tårar..
Det är inte lätt att visa känslor för andra. *~*

Nu ska jag försöka sova lite, då jag inte blev själv längre!