Då hamnade man här igen då, medan de andra i familjen gör sina saker.

Två av dem är i inne i stan och shoppar lite och den lilla leker med en klasskompis.

Skulle själv vilja komma mig för att göra något, men bara i tankarna blir det så.

För jag har för ont idag, för att ta mig ut någonstans.

Och känner att jag måste vila upp mig för veckans händelser som är inplanerat.

Imorgon ska jag träffa min ortoped läkare och se vad hon kommer att säga om allting.

Om hon tycker som jag att mitt sår har blivit värre så jag inte kan operaras just nu..

Då vet jag inte vad jag kommer göra eller säga, rädd för att jag kommer bryta ihop totalt.

För jag orkar inte vänta så mycket längre på detta nu, skulle vilja ha min operation redan imorgon.

Så att man kan komma tillbaka till sitt vanliga liv snart...

Och få göra saker igen med familjen och sådant som jag tycker om - som jag inte klarar av nu..

Komma tillbaka att jobba igen, om man skulle hitta något jobb vill säga.

Men innan man målar fan på väggen ska man nog vänta och se vad hon säger imorgon, såret kanske inte är något hinder - håller jag tummen för i alla fall..

Å förra månaden talade hon om att hon hade inte långa väntetider på saker, men det kommer jag tro på när jag väl har min kallelser i brevlådan.

Har ju liksom hört detta förr och inte hänt något.

Jag menar, annars hade jag ju inte varit där jag är nu..

 

Egentiligen ska jag inte sitta här - utan fixa med saker här hemma istället.

För det är ju en hel del som ska fixas innan nästa helg.

Men jag har gjort lite av det, de andra vet jag inte om jag klarar av själv.

Vilket gör mig frustrerad som fan.

Eftersom det är ganska enkla saker, men jag kan inte bära!

Hatar verkligen detta med att man måste ha någon vid sin sida hela tiden för att klara av att göra saker hemma!

 

Utöver att jag mår skit över det mesta i mitt liv för stunden, så försöker jag även finnas för min äldsta dotter som inte heller mår bra...

Å hon vill inte prata med mig, vill ju finnas där för henne och kunna hjälpa eller trösta om det behövs..

Fast igår så fick jag henne att gråta av glädje, vilket kändes skönt för stunden.

Det var liksom väldigt länge sedan jag så henne le eller vara glad, å jag hoppas att detta kommer sitta i ett tag nu.

Och att andra kan låta henne vara - å sköta sitt istället!

Att gå i skolan är tufft på olika sätt, med prov och lärare - så har det nog alltid varit.

Men att det ska vara tufft att vara vänner i alla lägen - trodde jag inte skulle vara svårt.

Menar att man är en person med vissa vänner och en annan när andra dyker upp.

Varför kan man inte stå på sig och vara sig själv?

Varför ska man få skit över vem man umgås med eller inte?

Eller vad man äger eller inte äger?

Var håller världen på att ta ivägen?

Varför kan man inte få leva som man vill utan att får skit för det?

Jag hoppas verkligen att detta kommer sluta bra!!

Och jag kommer finnas vid hennes sida vad som än händer och sker.

 

När jag satte mig här, ville jag verkligen få ur mig mycket av det som jag tänker på..

Men som vanligt så kommer det i fram ändå när jag hamnar här..

Är rädd för att mina tårar kommer ut då, å vill inte visa det för någon.

Orkar och kan inte förklara för andra om det ändå, så då är det bättre att bita ihop som vanligt.

En dag kanske spärren kommer släppa eller att jag är själv - för då kan man ju släppa ut det..

Det är som det är och man får göra det bästa av situationen idag i alla fall...

 

 

Ligger i sängen och är skit trött, men kan inte slappna av då jag har ont som fan i foten å ryggen idag!
Är så jävla less på denna situation så det finns inte!
Hoppas verkligen på att det kommer gå bra den tionde då jag ska träffa min läkare igen..
Att hon kommer sätta upp en tid för operation snarast, för jag orkar inte det här mycket längre!
Sen dessutom är jag utan skena, då den gjorde att jag har fått ett sår på undersidan av foten..
Och min läkare trodde det kunde vara en början till trycksår - så med min vanliga tur i detta så spricker det väl upp snart och då blir det ingen operation för den saken skull heller!!
Men jag håller koll och smörjer många gånger under dagen för att förhindra detta.
Men vet inte hur det ska se ut heller, för har inte jobbat så mycket med sådana saker..
Vill inte att det ska bli värre - för jag har sett och hört hur det kan sluta med sådana sår..
Om detta blir värre, vet jag inte vad jag ska ta mig till eller göra.
Tänker på försäkringskassan - de har man ju problem med ändå så det räcker!!
En person i min närhet sa här om dagen - För att vara sjuk så måste man vara så pass frisk så man klarar av att stå emot mycket från olika håll & bråka för att få rätt.
Och det kan jag bara hålla med om..
Suck säger jag bara till allt detta..
Under denna period som sjukskriven har jag tappat mycket av mig själv och mitt liv.
Orken & lusten till att göra saker är helt borta, för ingenting känns kul längre - bara tufft..
Jag känner inte igen mig själv många gånger, å vet att även andra har varit på mig om det.
Allt hänger inte bara på min fot å rygg, men mycket av det.
Finns även annat som tynger mig som fan stundvis.
Som min vikt är ett stort problem för mig..
Jag genomgick en magoperation för några år sedan - för att mitt hjärta och knän inte orkade bära min tyngd.
Men också för att jag inte tyckte om mig själv å klarade inte av att banta själv.
Visst var det en tuff grej att genomgå och som medförde lite andra komplikationer efteråt.
Men som jag valde att leva med för att tycka mera om mig själv.
Då trivdes jag med mig själv, jag var smal för en gångs skull.
Orkade göra saker på ett helt annat sätt och gjorde mera med mina barn som de gillade.
Jag verkligen trivdes med livet då.
Men tyvärr är den tiden förbi, då jag har gått upp en hel del igen..
Inte lika mycket som det var då, men tillräckligt för att jag mår sämre över det..
Och under denna period med min fot - så har jag ju fått ännu svårare att röra mig.
Vilket märks på många sätt, tyvärr.
Jag är så himla rädd över att hamna tillbaka dit jag var från början.
Vet inte hur jag ska göra, försöker verkligen låta bli att tänka på detta sätt men det är svårt.
För jag får inte i mig så himla mycket, bara små portioner.
Som jag vissa gånger får upp..
Antingen så gör jag det på mitt sätt eller så händer det bara.
Vill kunna må bra igen - tycka om mig själv som för några år sedan..
Vet bara inte hur jag ska göra!
För tillfället så gillar jag mig själv inte alls & då blir det ju svårare att komma sig för att göra saker.
Känns som min värld håller på att försvinna!!
Tur är det att jag har mina döttrar och sambo vid min sida, annars vet man inte var man hade varit idag.
Har även mina vänner .
Samtidigt så har jag inte berättat detta för någon i min närhet - för att jag inte har orkat.
Vill inte att någon ska tycka synd om mig eller försöka ge goda råd på vägen.
För jag vet att det fungerar inte.
Det har gått för långt.
Förut kunde jag prata om saker, men inte nu längre.
Även om jag försöker ibland så tar det bara stopp.
Det finns nog ingen som vet hur jag egentligen mår, eftersom jag biter ihop de gånger vi träffas.
Som inte heller blir allt för ofta, för jag stänger av mera än att visa & då blir det att jag kryper undan!
Och sedan har jag umgåtts med min svärmor en hel del, för då får man inga frågor - man kan bara vara.
Vilket känns skönt för stunden, även om jag nu börjar känna mig instängd i mig själv istället.
Som säkert beror på hur jag har försökt hantera detta!
En dag kanske det vänder och blir bra igen, men jag lovar ingenting.

Det finns mycket som jag saknar i mitt liv, men som jag inte kommer mig för att göra längre.
Som att träffa min bror mera än vad man gör eller åtminstone prata med varandra då & då.
Jag saknar honom väldigt mycket, även om jag inte visar det eller säger något om det till någon.
Det gäller även mina vänner, då jag avböjer det mesta istället för att umgås..
Vilket jag bara kan hoppas på att det förstår lite grann..
För jag är mig inte själv längre..

Har många tankar & drömmar om saker som jag skulle vilja göra.
Men vet inte om det kommer bli så.
Allt hänger på hur det kommer sluta med min fot!
För jag måste kunna gå igen då.
Så man kan göra saker igen och framför allt röra på sig normalt.
Det första är att jag vill ha ett jobb som jag ska trivas på och som ska fungera med familjen.
Sen skulle jag vilja ha ett fritidsintresse, vad vet jag inte riktigt än..
Åka utomlands med min familj skulle också vara en trevlig sak, även om jag är flygrädd som fan.
Ja lite finns det som far omkring i skallen på mig..

Men nu ska jag försöka få lite sömn, så man kan genomlida dagen imorgon oxå!

Idag fick jag mitt brev som jag har gått och väntat på ett tag, men det blev ingen träff nu i Januari som de sagt..

Utan i början på Februari blev det istället.

Visst blir man besviken på att de inte gör som det är sagt från första början, men samtidigt så får man väl vara glad över att man får komma dit.

Och sedan kan man ju bara hålla en tumme på att det inte kommer ta allt för lång tid för nästa träff..

Vill verkligen få detta gjort nu, så man slipper ha det så här.

Även om jag vet att det är lång väg tillbaka med allt..

Och det är ju inte bara det här med att träna upp foten igen, utan även att komma tillbaka till livet igen.

Att kunna göra saker igen utan hjälpmedel..

Och röra sig som vanligt igen - hoppas jag på i alla fall. 

Kunna gå som vanligt och göra saker med mina nära och kära.

Men får hoppas att min rygg inte har tagti allt för mycket stryck av detta, ja menar att mitt diskbråck inte har blivit sämre..

Vilket jag kan känna av att det har och det är ju inte så konstigt efter allt detta hoppande så länge.

Vet att de ville försöka ordna till en operation för ett år sedan, men jag kunde inte genomgå den för att jag hoppade på kryckor..

Vilket gör mig lite nervös över det hela, nu när man börja tänka mer och mer på framtiden.

Vet inte hur detta kommer sluta..

Håller en tumme för det bästa av det hela..

Och att min depression kommer ge med sig när allt detta är över - å man kan komma tillbaka till sig själv.

Kanske till och med gilla sig själv och kanske komma sig för att göra saker igen.

För idagens läge finns inte den biten hos mig alls.

Allt känns bara så långt borta när det gäller att ha kul eller kunna slappna av..

Bara för att min fot slutade att fungera så försvann mycket från mitt liv.

Inte i början när man trodde på saker som sades, men efter en tid med en massa besvikelser på vägen så rasade mycket för och tyvärr så håller det i sig än.

Efter denna tid har jag så svårt att kunna tro på sjukvården och det de säger till en.

Eftersom det ändras hela tiden eller så bara glömmer de bort en..

Tur är väl att jag fick den sjukgymnast som jag har, för hon har verkligen funnits där och stöttat mig.

Gett mig goda råd och tips på vägen hur man ska gå till väga med saker och ting.

Hoppas att hon kommer vara den som ska hjälpa mig med träningen efter operationen.

 

Utöver att man mår skit över behandlingen inom sjukvården, så är det ju även andra saker som gör att man inte orkar med sitt liv fullt ut..

Som att man inte tycker om sig själv eller att man tycker att man inte duger till något.

För allt man gör blir bara fel hur man än kämpar och försöker.

Därav är det bäst att bara stänga av det mesta eller skjuta det fram - då kan det inte bli fel eller bli några missförstånd heller.

Även om det kan vara tufft efter en längre tid, då man känner sig ensam och tom istället.

Vet inte hur jag ska parera detta så att det slutar bra.........

Det som jag tycker är jobbigast är att när jag inte mår bra eller orkar med saker, så ser jag att det är andra som lider i min närhet.

Sen dessutom känner jag mig inte tillräcklig som mamma till mina döttrar.

Försöker verkligen finnas för dem och göra saker med dem, men det verkar inte hjälpa alla gånger.

Vilket gör mig ledsen, för jag får höra en massa jobbiga kommentarer varje dag från dem båda..

Det gör att jag mår ännu sämre och går undan istället och gråter i min ensamhet.

Vill verkligen finnas för dem nu och för alltid.

Visserligen kan jag även förstå dem i vissa situationer, men inte alla gånger..

Har en som inte mår bra här hemma just nu, å som jag inte alls kommer nära.

Utan blir utstött och det känns skit jobbigt.

Vill vara den mamman som kan finnas där - inte vara den mamman som blir ratad.

Jag har stått emot länge nu, men vet inte hur länge jag kommer klara av det.

Ser och hör saker som jag skulle vilja göra något åt, så kanske vissa saker kan bli till det bättre.

Men när man inte får komma i närheten är det svårt att få till det.

Har en lite ide på hur jag ska göra, men frågan är bara om jag själv kommer klara av det.

För att be någon annan om det kommer inte heller fungera.

Sen är jag väldigt rädd över att detta har uppdagads på grund av att jag mår skit och de ser mer än vad jag visar.

Skulle det vara så kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

Finns även fler saker som jag skulle behöva ta tag i..

Saker som man skulle vilja ta tag i men som man inte riktigt orkar göra..

Känns ju liksom bättre för stunden att skjuta upp det till en annan gång, men som slutar med att det inte händer någon gång.

Det är jag nog inte ensam att göra heller, för det är nog flera som gör så.

Fast en dag kanske man tänker annorlunda..

 

Lite tur har man för att man vissa av sina vänner och sin sambo vid sin sida.

Som vill ställa upp och trösta mer än vad jag tillåter.

Har svårt med den biten just nu.

Det är lättare att finnas för andra och stötta dem, än vad det är när det gäller en själv.

Vill inte vara den som ska vara i centrum eller som man ska tycka synd om.

Men ibland känns det även skönt att de vill visa att de bryr sig, i normal mängd.

Jag skulle inte vilja mista dem heller, för jag älskar dem alldelse för mycket för det.

 

Nu ska man fixa lite kaffe och bara vara resten av kvällen.

Å vänta på att tjejerna ska komma hem från deras innebandy träningar.

Ha det bra

 

 

 

 

 

Sitter i soffan och lyssnar på nyheterna i bakrunden på teve, som handlar om vården...

Att det är långa köer och att patienter betalar sina egna operationer för att inte de inte kan vänta längre.

Eftersom det gäller deras liv..

Hur sjukt är inte det???

Fattar verkligen inte vad som hänt med sjukvården...

Man blir ju rädd inför framtiden..

Känns som att detta kommer bli mera kaos för alla som behöver hjälp..

Varför kan de inte bara ge dessa personer bättre löner och förmåner - de gör ju ett bra jobb och behövs för att människor ska kunna få hjälp och känna sig trygga..

Inte som det är nu, man är osäker och denna väntan på saker och ting..

Och man känner sig inte alls trygg inom detta..

Sen tycker de att man ska vända sig till vårdgarantin om man tycker att väntetiderna är för långa och att man inte får den hjälp som man behöver...

Men jag har gått via dem - inte har jag kommit något längre för det..

Är det så att man ska ta egna pengar och betala för sin egen vård, för att det ska hända något?

Gå till en privatklinik...

Men om man inte har dessa pengar som privatperson så ser detta inte heller ljust ut..

Visserligen handlar det mest om cancervården på teve, men jag kan tycka att det gäller allt inom sjukvården.

Sen tar de också upp att det kan skilja sig mellan olika kommuner - att köerna kan vara mindre och att man får hjälp på en gång eller att det skyndas på, utöver vad man söker för..

Det är inte lätt att vara patient inom sjukvården...

  

 

Känns som att det blir mycket klagomål i min blogg till och från, men det är saker som jag vill få ur mig.

Och sådant som man känner för stunden.

Saker som man inte kan få ur sig annars, eller till någon annan.

Fast ibland så kan även jag vara positiv   

 

Under den gångna helgen har det varit både trevligt och känslomässigt.

Har ju grattat min tjej som har blivit tonåring, vilket var trevligt att träffa delar av släkten.

Sen att det har varit lite upp ner med saker och ting har varit tufft, för alla kan jag tänka mig.

Men det bästa är att man kan prata ut och låta känslorna komma fram (vissa gånger i alla fall)

Som förälder ska man ju vara den som finns där vid barnens sidor, i alla väder..

Vilket kan vara lite tufft ibland, då saker och ting kan sluta fel fast man inte vill det.

Eller man försöker på sitt sätt att bemöta det på bästa sätt, men som inte hjälper alla gånger..

Det tar på ens förälders krafter också..

Man försöker förstå och verkligen finnas där..

Jobbigt att bara få se på vissa gånger - då man inte når ända fram..

När mina tjejer mår dåligt - mår jag också dåligt.

Vill verkligen finnas där för dem båda..

Vet bara inte hur jag ska göra...

 

 

Utöver detta bekymmer, så mår jag ju själv inte så bra.

Vet inte ens hur jag ska få till mitt liv igen, hur ska jag då kunna finnas för tjejerna..

Jag vet att jag har en underbar familj som älskar mig och även mina vänner.

Men det är jag som stänger av mera än att ta emot eller visa något själv.

Samtidigt som jag kan sakna dem otroligt mycket, fast jag vet att de är i min närhet.

En dag kanske jag kan komma tillbaka till mitt liv och ha kul igen.

Men för stunden känns det väldigt långt bort.

Tyvärr..

Finns saker som jag skulle vilja göra, men som jag avstår ofta.

Bara för att jag sitter i den situationen som jag sitter i.

Orkar inte mycket längre, å det jag orkar lägger jag ner på mina tjejer.

Även om jag inte kan göra mycket med dem heller, för de vill ju mera än vad jag klarar av själv.

Har blivit sämre i axlar och armarna - å då blir det tuffare att ta mig fram med kryckorna.

Så just nu känner jag mig som en usel vän, mamma, sambo, syster, dotter.. m.m

 

 

Jag försöker verkligen vara stark och göra saker för att må bra.

Vilket bara fungerar några dagar, sedan känner jag att det är kört.

Och då stänger jag mig inne och bara är, å då kommer alla tårar ur mig och vissa tankar som jag inte vill ha.

Även om det känns som att det kan behövas sådana dagar ibland så vill jag inte ha det så heller.

Känns inte som jag har tid, för jag har lite annat att göra och få till..

Som skjuts längre bort och blir bara ännu stressigare att få till sedan..

Försöker tänka om vid vissa tidpunkter men lyckats inte alltid..

Jag försöker leva för - En dag i taget..

 

Även om jag har min familj och mina vänner vid min sida - så har jag ändå en saknad..

Saknaden av att inte kunna träffa sina släktingar mera än vad man gör.

Finns en person som jag verkligen saknar vid min sida, en som jag träffar väldigt sällan.

Fast skulle vilja umgås mera, om det går att ordna...

Vill finnas för denne person, men som inte verkar vilja ha mig där just nu..

Det är som det är, man kan bara hoppas att det kommer ändra sig någon gång..

Dessutom finns det även andra som jag skulle vilja umgås mera med, men som man inte får till..

Det är alltid något som kommer emellan.

Tråkigt men så är ju livet..

Alla har ju sitt, familjen, jobb och kanske annat..

Fast man får se fram emot de stunder som ges...

 

Lär dig livets gåta:

Älska, Glömma & Förlåta

  

Då har det blivit ett nytt år och säkert med nya härliga händelser ( kan hoppas på i alla fall )

För mig har det inte börjat så bra...
Väntar fortfarande på att min läkare ska kontakta mig!
Men har träffat min sjukgymnast som jag verkligen hoppas på att få behålla hela tiden.
För hon stöttar och hjälper mig mycket när vi ses.
Som sist när vi sågs så gillade hon inte alls hur min fot såg ut eller hade varit under mitt juluppehåll..
Och blev inte glad över att ingen hade kontaktat mig..
Så hon gick iväg en stund då jag tränade lite medans.
Å när hon kom tillbaka hade hon fått tag på min läkare & hon kunde ta emot mig en snabbis på en gång.
Varför fungerar det så lätt för min sjukgymnast - då jag själv har försökt men inte lyckats?!?
När jag väl tog min till läkaren på ortopedin så var hon stressad å hade inte någon koll alls på bad saken gällde först...
Sedan tittade hon snabbt på foten och berättade hur jag skulle sköta om den och ligga lågt med träningen ett tag.
Har början till trycksår under foten, å blir den värre kan hon inte operera mig...
Vilket jag sa att - om väntan inte hade varit så lång för operationen så hade det här inte behövt hända!
Dessutom frågade jag varför hon inte hade kontaktat mig - då hon berättade att jag inte stod i någon kö!!!
Hon skulle skynda på så att jag kunde få träffa henne igen och prata igenom allt en gång till.
Och där efter sätta mig i kön för operation, då hon även talade om att väntetiderna å köerna inte alls är så långa!
Men det har jag själv svårt att tro på efter allt som jag varit med om när det gäller vården!
Sen måste jag hålla tummen på att mitt trycksår inte blir värre - men med min tur i detta så slutar det säkert inte som jag vill!!!
Jag orkar verkligen inget mera skit nu!!!
Eller denna jävla väntan!!
Känns inte som jag kommer få någon hjälp med detta - utan att det bara skickar mig vidare hit å dit - som de har gjort under hela tiden!!
Ger upp!!

Jaha då var Julen över..

Synd att man inte fick ha lite snö detta år, hade varit trevligare än detta regnande..

Men man får hålla tummen hårt att det blir så nästa år istället.

Fast jag hoppas det kommer falla ner inom kort, så barnen får lite nytta av en del julklappar..

 

Just nu sitter jag i soffan hemma och bara är..

Medan min lilla tjej leker med en vän på sitt rum.

De andra två är inne i stan på varsit håll och uträttar lite ärenden och spenderar pengar..

Tänk vad man skulle vilja göra saker då man inte kan.

Hade velat åkt iväg en sväng och bara vara en stund, men de kan man inte då sambon har tagit bilen.

Får se om denna känsla sitter kvar när han kommer hem, för då kan man ju ta sig en sväng.

Eller så blir det som vanligt, att man stannar hemma..

Fast om bilen hade varit hemma vet jag inte om jag hade tagit mig ut heller, eftersom min tjej leker fint med en granntjej..

För det gynnar henne mera än att ut och åka med mig..

Men jag har ju fått lite gjort här hemma också, som att betala räkningarna och lite annat viktigt som har väntat på att jag ska göra..

Visst känns det skönt att man kan ordna till sådant också, men inte kul i plånboken efter..

Kommer bli tufft tills nästa gång man få lite mer på kontot..

Bara att bita ihop och hoppas på det bästa..

Även om jag skulle vilja göra saker med mina tjejer under deras Jullov så vill de inte det med mig, för jag kan inte göra sådana saker som de vill göra.

Så det blir ju deras pappa som får ta den biten som vanligt..

 

Vem vet, snart kanske jag kan göra det.

För läkaren skulle ju höra av sig i Januari och vi är ju snart där.

Fast jag tror på det när min kallelse ligger i brevlådan.

Vet ju vad de har sagt och lovat tidigare och saker har inte hänt ändå

Samtidigt så hoppas jag på att de kommer göra som är sagt denna gång.

Även om jag är skit rädd för denna operation också, jag gillar ju inte sjukhus....

Men det kommer nog gå bra, hoppas jag.

Sen får man se hur det kommer gå efterråt.

Jag menar, det är ju  inte bara att öppna upp och fixa till felet, utan det är ju mycket mera som ska till.

Som att lära mig gå igen och framför allt våga stödja mig efter denna långa tid..

Och sedan kommer det nog bli en hel del träning, mer än vad jag gör idag.

En tanke jag har är: Tänk om det inte går att fixa till i slutändan och mitt liv kommer vara så som det är idag..

Att alltid ha kryckor och rullstol.. 

Och vad kommer hända med min rygg och axlar, efter mitt hoppande på kryckor.

Har ju ont som fan vissa dagar och andra dagar mindre ont idagens läge, kommer det att ge med sig?

Hur ligger det till med mitt diskbråck, har det blivit sämre?

Vet att det pratades om att jag skulle genomgå en operation för det med, men de ville inte göra det i nu läget, för att jag har bekymmer så det räcker.

Och det skulle inte läka rätt i slutändan då.

Mycket frågor och funderingar som vanligt, men inga svar!!

 

Vill bara få tillbaka mitt vanliga liv, kunna gå, få må bra..

Slippa allt detta skit...

Kunna göra saker igen, framför allt med mina tjejer.

Känns väldigt långt bort..

Har mer eller mindre tappat lusten för allt i livet för tillfället.

Eftersom jag ändå inget kan göra, så kan lika bra sitta där jag är.

Liksom ruttna bort..

Det finns en sak till jag skulle behöva göra idag, men som jag skjuter upp.. igen..

Har fått svar från FSK angående min överklagan, för en tids sen.

Och de avslog mitt ärende igen.

Själv vill jag bara skita i det - känns inte som jag har någon chans mot dem..

Men andra säger åt mig att jag ska kämpa vidare, för annars få de ju rätt..

Och att jag ska formulera mig på ett annat sätt, men hur?

Kommer de verkligen ge mig rätt i slutändan??

Visst det är ju en hel del pengar som man skulle kunna får tillbaka, så det kanske är bäst att ta sig i kragen och sätta sig ner och skriva ner något till dem... suck..

Skulle vilja ha hjälp med detta - vet bara inte vem jag ska fråga eller vem som skulle vilja hjälpa mig!!

Tänk att man inte kan få vara sjukskriven och få rätt för det - utan man måste bråka om det hela tiden.

De sitter bara vid sina datorer och läser igenom pappret och ser inte till personen i helhet, utan man är bara ett ärendenummer som de stämplar och skickar vidare.

De har ju liksom inte träffat mig eller sett hur jag har det, men de har haft kontakt med min läkare angående detta.

Fast bara via telefonkontakt, för jag och min läkare vill ha ett möte med dem - men inte lycksts få det....

Varför vet jag inte, för min läkare har försökt i flera månader med detta.

Sen vet jag också att de jobbar efter sina normer hit och dit..

Men vad ska jag kunna göra åt det, då sjukvården inte sköter sig mot mig?

Eftersom de har skickat mig hit och dit, å har deras väntetider för saker och ting, det kan ju inte jag rå för...

Men det är jag som får lidan för det och säkert många andra som är i denna situation...

Jag ska försöka ändra inställning till sjukvården det nya året och hoppas på få mera hjälp..

Annars har jag en annan utväg...

Och det kommer jag inte misslyckats med i alla fall.... det vet jag...

Utöver allt detta med FSK och Sjukvården, så har man ju även andra bekymmer som ska fixas också..

Som min depression, vilket jag inte heller har kommit igång med ordentligt.

För de tider som jag fått har inte passat mig eller så har man varit sjuk, eller så har de avbokat tiden själva.

Nu väntar jag på att de ska höra av sig till mig om en ny tid, vilket jag hoppas kunna få snart..

Och sedan hoppas jag på att det kommer vara en kvinnlig psykolog som jag ska få träffa och framför allt att jag finner att jag kan öppna mig för denne person...

Fast jag kan inte lova att jag får ur mig allt heller, eftersom jag själv inte får ur mig det när jag skriver i min ensamhet..

Det är saker som jag nog aldrig kommer kunna få ur mig tyvärr.. känns det som i alla fall...

Vissa saker skulle  jag nog behöva säga till vissa personer, men jag klarar inte av det..

För jag vet inte vad som kan hända efterråt eller vad jag kan få höra tillbaka...

Och just nu känns det som jag inte alls orkar med den biten..

Vill liksom inte ta på mig mera skit än vad jag har, måste försöka få bort annat först..

Sen kanske mina  tankar kan fungera igen.

Och andra tankar försvinner för gott, kan jag hoppas på...

I några dagar tillbaka har jag känt att jag skulle vilja gråta och skrika ur mig!

Men jag biter ihop och mår sämre..

Trodde det skulle komma på Julafton då jag var och tände ljus, men inte...

Jag vet med mig själv att jag skulle må lite bättre om jag släppte ut lite grann, men det är någon slags spärr som gör att det inte kommer ut något..

Sen kan det nog vara, för jag inte vet när de övriga i familjen kommer hem, vill inte att de ska se mig på det viset.

I alla fall inte mina tjejer - även om de säkert känner av mitt humör ibland.

Syns nog mera än vad jag tror att det gör..

Ibland skulle jag vilja ha en famn att krypa upp i och bara släppa ut allting - utan ord - bara vara i famnen..

Fast det känns inte som det är läge för det just nu med denne person...

Sen finns det även en annan person som jag skulle vilja umgås mera med och prata ut med, men det kommer så mycket annat i vägen hela tiden - så det kommer nog inte inträffa :(

Det finns en sak till som gör mig lite nervös, det är mitt minne..

För det sviker mig som fan - kan inte komma ihåg saker ordentligt längre..

Sen saker och händelser från förr är helt borta, det skrämmer mig som fan.

Och det är tufft, för när man sitter och pratar med andra om olika upplevelser, så kan jag inte vara med fullt ut, för jag kommer inte ihåg något av det..

Det sårar mig också, för mycket av det som jag inte kommer ihåg längre vill jag komma ihåg.

Om det var så att det handlade om många år bakåt kunde jag förstå mera än vad jag gör nu, för det är saker som kan ha hänt för ett till två år sedan...

Allt känns bara så tomt..

Kan det vara mina tabletter som gör det tro??

Eller kan det vara så att jag har förträngt vissa saker så mycket så att andra saker också försvinner??

Frågan är om jag kommer få tillbaka mina minnen någon gång....

Till en viss del vill jag ha dem tillbaka..

Som de saker man gjort med familjen och med vännerna..

En dag kanske jag kommer få slippa trycka i mig dessa tabletter och då kanske man kan få må lite bättre..

För i dagens läge har jag en hel del på en dag, för att klara av min värk, trötthet, depressionen och orken...

Men kan också tänka mig att vissa tabletter kommer jag  nog aldrig få sluta med.. tyvärr..

Snart vet jag inte vad jag ska ta mig till om saker och ting inte blir bättre inom snar framtid....

En sak som jag skulle vilja sluta med är - mina tankar om mig själv.

Jag mår skit dåligt över att jag har gått upp en hel del i vikt under denna period med kryckor, för att man inte kan röra sig på samma sätt..

Och mycket hänger nog på mina tabletter också, sen mitt tröstätande jag har börjat med nu..

Stoppar i mig lite väl mycket ibland - bara för att jag ska få spy upp det och tömma magen.

Eller så låter jag mig spy ändå om jag stoppat i mig något onyttigt den dagen..

Ibland spyr jag utan att jag vill och inte vet varför, men vissa gånger gör jag det bara för att..

Vet att det inte är det bästa att göra så här, men gör det ändå..

Känns bra för stunden..

Sen får jag för mig att tappa lite i vikt -  så jag kan få bli smal igen..

Så som jag var för en tid sen, då trivdes jag mera med mig själv än vad jag gör idag.

Fast jag tror inte jag kan komma tillbaka dit igen...

För jag när jag väl fick chansen till denna operation så var jag så glad och tacksam över att det fanns hjälp för mig efter alla år..

Med tanke på att jag har kämpat under alla mina år med vikten, å inte fått något bra resultat..

Men fick det av denna hjälp, vilket blivit förstört pga av min fot...

Vilket gör mig ledsen och frustrerad...

Kommer nog alltid lida av detta  och se ut som jag gör nu, klarade jag inte av det på egen hand förut så kommer jag inte klara det denna gång heller...

<p style="text-align%

Jaha då var denna dag snart slut.

Och en ny vecka börjar snart.

Vilket jag hoppas kommer bli bättre än vad denna vecka har varit.

 

Idag har man inte fått mycket gjort på grund av mitt mående.

Fanns lite inbokade saker, som jag var tvungen att avboka..

Vilket inte alls känns bra.

För det ena var att jag och minsta tjejen skulle ta oss till ett kalas - vilket hon verkligen hade sett fram emot.

Men som jag var tvungen att tacka nej till och även göra min lilla tjej ledsen.

Kunde heller inte närvara på min äldsta dotters innebandy match, vilket hon också tog åt sig av.

Inget som hon visade men som jag såg..

Fy fan säger jag bara till min situation!!

Orkar inte se deras ledsna ögon eller besvikelser länge till.

Har ju liksom nog med mig själv för stunden, men saken blir bara värre när jag ser dem.

Och jag ser även på min sambo att det finns en viss besvikelse där med, då jag oftast säger nej till saker som han vill göra..

Men han gör ju vissa saker ändå med eller utan våra tjejer, vilket känns rätt ok.

Det som jag inte visar dem är hur jag mår innerst inne, för jag vill inte att de ska må sämre än vad de gör.

De ska inte behöva se mina tårar..

Eller när jag bryter ihop, än så länge har jag kunnat styra det så jag går undan eller biter ihop tills jag är själv.

Men vem vet hur länge det kommer hålla i sig innan det brakar totalt!

 

En annan sak som jag har panik inför är Julen..

Det finns en del saker som ska göras men som jag inte kan göra själv.

Och det gör mig både arg och ledsen.

Hur jag ska lösa detta vet jag inte än, vill ju liksom inte förstöra den för familjen..

Om man bara kunde klara av att handla själv, så hade jag kunnat göra det på dagarna när tjejerna är i skolan och karln på sitt jobb..

Men det går ju inte, för jag kan inte bära de saker som jag har tänkt mig handla.

Sen vill man ju inte be dem om hjälp, för då ser de ju vad jag ska köpa.

Det är ju inte bara julklappar som ska inhandlas, de är ju maten och lite annat också..

Hur ska detta sluta??

Kommer detta gå bra eller kommer jag bryta ihop totalt?

Hoppas bara på att jag kan stå emot en sak som jag har i tankarna ofta nu för tiden..

Fast det får framtiden visa hur det blir med den saken.

Om jag kommer få en bra framtid...

Frågan är om jag ska gå hela nästa år också med detta?

Som jag känner det nu så verkar det så, eftersom jag inte har fått så himla bra hjälp hittills.

 

Jag kämpar med min sjukgymnastik hemma och på sjukhuset, vilket går lite framåt.

Men inte så bra som de hade hoppats på..

När det gäller bassäng träningen så har det blivit lite sådär här på slutet, för jag har haft för ont och haft lite andra förhinder..

Samtidigt som jag ska försöka ta det lugnare, säger min sjukgymnast för att min rygg har blivit sämre och sen har jag även fått en muskelinflammation i andra foten..

Men hon förstår mig att jag inte kan det fullt ut, eftersom man ska lämna och hämta barn..

Fast snart är det jullov och då får jag ta igen mig lite.. försöka i alla fall.

Hon vill även att jag ska använda min rullstol mera än vad jag gör, det försöker jag göra när de verkligen behövs.

Både hon och jag är lite fundersamma att mina armar och axlar har tagit detta så bra...

Peppar peppar ta i trä...

Visst har jag kännt av axlar och nacke lite grann - men inte som det är i ryggen eller andra foten..

Det är väl bara att härda ut och hålla tummen på att det slutar bra, någon gång..

Har även börjat tänka på hur det ska bli efterråt..

Eftersom det är en stor operation som de ska göra på min fot och jag ska ligga kvar ett tag för att få hjälp med lite träning.

Sen ska man ju ha detta gips på i ca 6-8 veckor. phu säger jag bara..

Så det kommer ju bli ett tag till med kryckor och rullstolen..

Smärtan kommer nog också finnas kvar ett tag efterråt..

Men när jag väl kommer få ta bort gipset, undrar jag hur det kommer att gå..

För jag har ju inte använt min fot på över ett  år och mina muskler har ju förtvinat en hel del..

Kommer jag klara av att gå även om de fixar till mina senor?

Det skrämmer mig en hel del när jag tänker på detta.

Även om det känns väldigt långt bort, å jag vet att de finns rehablitering efter operationen.

Är bara så himla rädd för att det ska vara så förstört så att det inte går att fixa till i slutändan.

Många tankar och funderingar - å inga ordentliga svar...

Sen finns det en sak till som jag tycker är jobbig, eller rättare sagt två saker..

Det ena är jag har gått upp i vikt och är rädd för att det ska sluta som jag såg ut tidigare.

Och det vill jag verkligen inte, för då kommer jag må ännu sämre än vad jag redan gör.

Håller igen med mycket, men det verkar inte fungera.

Jag vet också att det har att göra med att jag inte kan röra mig så bra för stunden, men försöker träna lite hemma i övrigt än bara foten.

Vilket inte verkar hjälpa ett dugg i slutändan...

Sen har jag även börjat spytt en hel del igen, vilket gör mig lite nervös.

För jag vill inte genomgå en gastroskopi igen, ingen trevlig upplevelse..

Skulle bara vilja veta varför det blir så här, för de jag känner som också har gjort denna operation spyr inte alls som jag gör och har aldrig gjort det heller..

Men det är ju jag, så varför ska det gå bra för mig...

Ibland är jag tvungen att trycka fingrarna i halsen för att ta hjälp - för jag känner att det vill komma upp men kommer inget..

Vilket inte heller här trevligt, för vissa gånger har det hänt när man är borta...

Har tagit upp detta bekymmer med olika läkare, men de svarar samma sak.

Att det kan bli så för vissa och jag kommer få leva med det.

Fast ska tänka på vad jag äter och ska dricka mycket.

Hade jag vetat detta innan operationen hade jag nog övervägt det på ett annat sätt, för även om jag var tjock tidigare så mådde jag lite bättre än vad jag gör idag.

För jag mådde dåligt på ett annat sätt än vad jag gör idag.

När jag väl blir bra i övrigt ska jag försöka ta tag i detta bekymmer också eller i alla fall försöka med det.

Första är i alla fall att jag vill gå ner de kilorna som jag har gått upp under det sista året..

Och sedan kanske försöka tänka på ett annat sätt när det gäller mig själv och livet - försöka tycka om mig själv.

Vilket jag inte gör för stunden.

Jag skulle kunna sitta här hela natten och skriva av mig om allt som jag tänker på.

Men samtidigt måste jag försöka få lite sömn, så jag klarar av morgondagen.

Vill ju inte att lilla tjejen ska missa mera i skolan på grund av mig och så här inför jullovet, eftersom det brukar hända en hel del saker då.

Igår hade jag en värdelös dag, pallade ingenting!
Så pass att min lilla tjej fick vara hemma från skolan!
Vilket gjorde mig mera frustrerad, eftersom hon gick miste om luciafirande på skolan!
Jag verkligen hatar mig själv och mitt liv för stunden!!
Hur länge ska det vara så här??
Vad jag än gör & hur mycket jag än kämpar så rasar det ändå!!!
Orkar inget mera!!
Vill bara göra en sak - men även det tar emot!!
Viljan finns - men något sätter stopp ändå!

Idag fick jag en dag i stan med båda mina tjejer.
Vi var lite här och där.
Vilket var trevligt - men tufft!
Inget som jag visade dem, ville att de skulle få det bra.
Men tårarna kom när vi kom hem och jag kunde gå undan!
För vissa saker som de ville, kunde jag inte göra!
På grund av min rullstol!!!
Och för min ork!!
Vill finnas där för dem och kunna göra saker, men det går aldrig fullt ut som jag vill!!
Trodde saker skulle bli mera lättare om jag använder min rullstol mera än kryckorna!
Men det går bara till en viss gräns!!
Ingen ide att jag ens försöker känns det som just nu!
Kom även att tänka på en annan sak idag, som också gjorde mig både arg och ledsen som fan!
Och det är: att jag inte ens kan köpa julklappar på egen hand till dem!!
Eftersom jag inte kan bära!
Vill inte ha det så här!!
Jag verkligen HATAR mitt LIV!!
Finns inget som kan få mig på andra tankar just nu...
Vill bara skita i allting!!
Även om jag älskar min familj oerhört mycket, så ser jag inget positivt i mitt liv just nu!
Orkar inte försöka längre nu!!
Blir bara fel i slutändan ändå!!
Verkar inte finnas någon hjälp för mig heller - eftersom jag bara blir skickad hit å dit hela tiden!
Ingen verkar vilja hjälpa mig!
Orkar inte ligga på dem heller längre!
Känns som att det är totalt kört för min del!!
??????????????