Känner mig så jävla ledsen och besviken över mycket...

Tårarna rinner okontrollerat ner för kinderna idag lite då och då...

Jag är verkligen less på allting förtillfället, så jag vet inte vad jag ska göra längre eller vad som kommer att hända med allting...

Denna väntan på att något ska hända är inte alls kul...

Inte heller vetskapen om att man bara blir hit och dit skickad - istället för att de säger vad det kan vara för fel med mig..

Visst är det ok att bli ordentligt utredd men jag vill även veta några svar och att saker och ting kan gå lite fortare.

Är så jävla less på att bara gå här hemma och vänta å vänta....

Och det spelar verkligen ingen roll hur man försöker ligga i själv och ringa till de olika instanserna, man blir bara mera besviken över de svar man får - de få gånger man lyckats få några svar!!

Har verkligen försökt med allt jag kan, men nu skiter jag i det och väntar ut dem istället..

Orkar inget längre, allt det är totalt borta från mig!

Vissa dagar försöker jag verkligen komma ut och få lite luft och träffa andra, men kan inte göra det så himla ofta heller..

Eftersom jag mår liksom ännu sämre när jag väl har gjort något, men biter verkligen ihop vissa gånger för att få till det framför allt med mina tjejer..

Jag är en sådan usel person för tillfället - klarar inte av sådant som jag skulle vilja göra, å då menar jag lätta saker.

Nu kommer tårrarna igen - skulle vilja göra en annan sak, men det tar emot.

Det finns i mina tankar ofta till och från, men jag vill att de kommer stanna där också.

Nu ska jag försöka få till att göra något annat än att sitta här och tänka på allt annat för stunden!

Försöka få dessa tankar på ett annat spår, eller bara försvinna helt!!

Ligger i sängen och lyssnar på familjens djupa andetag & snarkningar.
De verkar sova lugnt och fridfullt, medan en annan ligger vaken och funderar som vanligt.
Har alldeles för många frågetecken i mitt liv för att jag ska kunna slappna av helt & hållet.
Vilket är jävligt tufft och frustrerande tycker jag!
Och sedan har jag en hemsk smärta just nu, som också gör att jag inte kan somna :-(
Tur i oturen är att lilla tjejen är på dagis imorgon - så slipper hon lida av att vara hemma med mig imorgon.
Eftersom jag vet själv hur den dagen kommer bli - trött och seg å kommer inte ha ork till att göra något speciellt.
Förutom min träning, det är en av mina måsten som jag har varje dag.
Visst är det tufft vissa gånger, men jag vill inte sluta med det heller - för då mår jag nog bara sämre i slutändan och har säkert mycket ondare också.
Det är bara att härda ut och hoppas på det bästa.
För någon gång kanske man får den hjälp man ska ha :-/

Även om jag vet att jag har en tid inbokad på magnetröntgen inom kort, så vet jag inte hur länge jag får vänta till att träffa läkaren på Ortopedin :-/
Med tanke på att jag har väntat sedan Januari 2013 på röntgen och har tiden i Maj... suck..
Jag vet inte heller vad han kommer säga heller - om jag får hjälp eller skickas vidare igen.
Blir det så vet jag inte vad jag ska göra, för även om jag är i denna situation så är jag skit less på den & framför allt över att inte kunna göra så mycket på egen hand!!
Idag ringde jag i alla fall och beställde en tid till en annan enhet som ska få undersöka mig, å se om de kan hjälpa mig på något sett.
Vilket jag håller tummen för lite gran.
För samtidigt är jag väldigt nervös och osäker inför detta, har aldrig varit med om det tidigare för det har inte behövts.
Men andra har sagt till mig att detta kan eventuellt hjälpa mig med mitt diskbråck, så det är värt ett försök i alla fall.
Det andra som gör ont kanske inte han kan hjälpa mig med sade han när jag ringde men skulle kolla den biten också.

Utöver all min värk och mitt lilla handikapp, så mår jag även dåligt psykiskt :-(
Det gjorde jag innan allt detta uppkom, men har blivit värre under alla dessa månader som jag gått så här.
Försöker även där med att få hjälpt till att få prata med någon.
Även där är det långa köer.. suck..
Hade påbörjat en kontakt för en tid sedan, men hann bara ses en gång - för sedan slutade hon :-/
Tänk om saker och ting skulle fungera på ett bättre sätt inom vården, då skulle nog flera personer må bättre och komma ut i arbetslivet mycket fortare, än vad man gör i dagens läge!
Jag har ett vikariat, som tyvärr löper ut sista Maj i år :-(
Vilket är tråkigt, för jag trivdes så bra och kände också att det passade mig.
För jag tycker om att jobba med människor :-)
Och efter denna långa sjukskrivning kommer jag få det tufft att komma ut i arbetslivet igen!
Det är ju det annars också, så detta gjorde ju liksom inte saken lättare heller!
Kan bara hoppas på det bästa när allt är över.

Har haft lite tankar på att eventuellt börja studera efter detta, skola om mig totalt.
Men samtidigt vill jag inte ta på mig mera skulder än dem jag redan har. :-/
Dessutom är man ju inte så ung längre hellre - så jag vet inte hur jag ska göra med den tanken.
Ena stunden vill jag till 100% och andra stunden tvekar jag.
Men väljer jag den vägen, så blir det nog på distans och då skulle man ju ändå kunna arbeta lite på sidan av.
Som sagt jag har så många tankar & funderingar kring livet men inga bra svar på hur jag ska göra.
Det enda som jag har kommit fram till är att: jag ska se till mitt mående i första hand och bli helt frisk.
Så att jag inte rasar längre ner än var jag är nu.

För jag tror inte att det är så många i min omkrets som vet hur dåligt jag mår innerst inne.
Med tanke på att jag har tagit avstånd från mycket och sedan biter ihop mer än visar något.
Vill inte att någon ska tycka synd om mig, för det blir det inte bättre av.
Däremot så står jag emot mycket själv, för jag vill inte hamna i den situationen som jag var i förra gången jag var inne i en depression.
Ska verkligen försöka stå emot det denna gång, även om tankarna kommer och går!
Fast jag har klarat av att inte genomföra den biten än så länge..
Just när det gäller den biten är jag relativt stark för stunden att stå emot.
Men dyker det upp mera händelser och tråkigheter - då kan jag inte lova att det kommer hålla tillbaka!
Eftersom jag reda känner själv att jag är på gränsen nu!
Därav hoppas jag på att det inte kommer ta allt för lång tid innan jag får träffa någon psykolog.
Vet att det kommer hjälpa mig mycket när jag väl kommer dit.
Och sedan har jag ju även mina tabletter för detta, som jag inte klara mig utan alls!
Att jag biter ihop som jag gör, är mest för jag inte vill visa den sidan för mina tjejer.
De har varit med om så mycket ändå i deras kort liv, så de behöver inte mera tråkigheter.
Och sedan är det för att jag själv har svårt att få ur mig det jag skulle vilja få ur mig!
Ibland skriver jag ner det, för att tanken är att jag ska visa det för en person i min närhet.
Men det slutar alltid med att jag kastar eller eldar upp dessa papper istället. :-/
Just för den stunden känns det ändå lite skönt att jag har fått ur mig det - men de kommer ändå tillbaka efter ett tag :-/
En dag kanske jag blir frisk från detta med - men vet också att om man en gång fått det så kommer det komma då och då under hela livet.
Vilket jag också kan hålla med om till en viss gräns, eftersom jag har mått skit många gånger under mitt liv.
Mycket har nog räddat mig genom att jag skriver mycket.
Men för en tid sen fick jag veta att en annan person läst det som jag skrivit och då blev jag både besviken och slutade skriva under en längre period.
Sen skriver jag inte på sådan ställen som tidigare heller, för jag vill inte att det ska upprepas.
För det var verkligen mina innersta tankar & funderingar jag hade just då.
Sen att jag har börjat blogga är en helt annan sak, för jag kommer inte skriva om just de sakers här!
Här blir det bara vissa saker som kommer komma ur mig!
Och när jag väl skriver är det för hur jag känner just då, å kan säkert även upprepas några tillfällen också.
Saken är den att det jag får ur mig här är bara en liten del av det som jag skulle vilja få ur mig.
Sen brukar jag inte läsa det jag har skrivit när jag är klar, därav kan det komma på tal flera gånger.

Ibland kan jag inte förstå hur en människa får plats med så mycket tankar och funderingar i skallen.
Fast det är i och för sig därför man bryter ihop lite då och då!

Nej nu ska jag ge mig för denna gång :-/
Ta en tablett och försöka få någon timmes sömn.

Har så mycket funderingar kring mitt liv och framtid just nu...

Mycket som jag inte vet vad jag ska göra med eller hur jag ska göra med saker och ting.

Sen alla dessa bekymmer som jag går och bär på - både gammalt och nytt.. suck säger jag bara..

Väntar på att få en tid till en psykolog för att kunna släppa mycket av det jag går och tänker på, men det verkar ta en evighet innan man kommer dit..

Så idag ångrar jag verklgen att jag avsa mig den jag har haft tidigare och nu kan jag inte få komma dit igen :(

Ja, man får leva med sina misstag här i livet sägs det ju..

Och det kan jag säga att jag har en hel del av för tillfället.......  :/

Vill bara kunna börja om från början och göra det till det bättre igen!

Finns så mycket jag skulle vilja säga och förklara för några vid min sida, men tyvärr kommer jag inte så långt utan det stannar i mina tankar eller i det jag skriver och sedan raderar!!

En dag kanske jag kan bli så stark och få ur mig det jag vill - till dessa personer..

Men för tillfället så lever jag för dagen, inget planerat eller så mycket måsten.

Har liksom märkt att mitt liv och mående fungerar bäst på det sättet.

Sen får man se hur länge det kommer hålla i sig.

När det gäller mitt familjeliv är det upp och ner, men det är nog så i de flesta familje förhållande, så man kanske kan säga att det tillhör.

För den som verkligen har ett liv utan bekymmer och besvär, är nog inte heller det bästa i slutändan.

Men när det gäller min familj så tar jag på mig det mesta som  händer och sker i dagens läge...

Med tanke på min eländiga situation i sig så mår jag skit innombords, men försöker verkligen stå ut och inte visa min familj eller vänner de sämsta dagarna jag har!

Vilket kanske inte är det bästa att göra, men för min egen del känns det okej just nu i alla fall.

Sen får man se hur jag väljer att göra inför framtiden.

Mycket hänger på när jag kommer få den hjälp jag väntar på och vad som ska göras..

Skulle vilja att saker och ting kommer hända inom kort, för jag kommer inte orka leva så här mycket länge till...

Samtidigt som jag inte vill ge upp utan försöka kämpa vidare, så har jag kommit till en gräns där det har tagit stopp!

För jag har kämpat länge nu för att det ska hända något, men inte lyckats åstakomma det jag vill...

Lite har väl hänt men inte alls så mycket som jag skulle vilja att det var...

Eftersom jag har gått och väntat sedan September 2012 på att något ska hända.

Dessa köer hit och dit är för jävliga tycker jag som patient!!

För man missar mycket under denna period också, som att få återgå till sitt arbete..

Vilket jag  inte klarar av i mitt tillstånd nu, å som är jävligt frustrerande!

Tänker även på framtiden när det gäller jobb - vem vill ha en person som varit långtidssjukskriven??

Vet liksom att det är svårt att få ett arbete efter det, men vad ska man göra när man inte får den hjälp som man behvöer?

Och inte nog med det så börjar även Försäkringskassan gå emot en som person om man går hemma för mycket!

Hela denna jävla situation blir bara värre och värre än att det blir till det bättre...

Jag är så jävla arg över hela allt ihop så jag vet inte hur jag ska göra snart!!

För det är inte bara jag som är lidande - utan även min familj blir jävligt lidande också.

Då jag inte kan göra så himla mycet, kan inte följa med på vissa saker som de vill göra och mycket mycket mer...

Jag möts nästan dagligen av mina tjejers besvikan blick till mig att jag bara säger nej till deras önskemål och ber dem fråga sin pappa istället..

Det tar fruktansvärt hårt på mig, jag gråter mycket när ingen ser mig eller hör mig...

Vill inte ha det så här längre - Vill kunna göra saker igen, framför allt med tjejerna..

Vissa gånger biter jag ihop och gör lite saker med dem, men då blir man liggandes efter det och mår ännu sämre än innan....

Vilket jag tar lite då och då för att kunna umgås med andra och med familjen.

Ska man verkligen behöva ha det så här?

Spelar liksom ingen roll om man klagar lite här och där, för det händer absolut ingenting i slutändan!

Utan man får svaret att de är sådana väntertider på saker och ting inom vården!!

JAG VERKLIGEN HATAR MIN SITUATION JUST NU !!

VILL TILLBAKA TILL MITT LIV INNAN DETTA UPPKOM!!